Wednesday, December 29, 2010

we're kicking it old school.

Hästlycka.
Kärlek som vi känner det sen 7-årsålderns ponnyluggar och hästsvansar.
Ingenting är så mjukt som hästmular i kyla, och det finns något oerhört old school och sorligt sällsynt över den specifika tillfredsställelsen som en snögalopp över åkern och en välsopad stallgång innebär.
Jag vet inte vad det betyder att jag, typ, helt saknar den känslan i mitt övriga liv.

***

Annars har Odi lämnat mig för Teneriffa i en vecka. Jag har tröstat mig med att städa badrummet och gå iväg med tidningar. Det är därmed inte helt otänkbart att jag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli en jävligt exemplariskt och ansvarsfull vuxen människa.

Tuesday, December 28, 2010

Under the sun.

(När jag tänker på saken är nog mitt största problem med det ickeexisterande jullovet att jag i mitt huvud fortfarande är ledig i omkring tre veckor, och därför fortfarande säger saker som "jag fixar det under julen", trots att julen i realiteten är tre (3) lediga dagar.)

***
Fortfarande inredning on my mind. Mer specifikt: Belysning och sänggavlar. Inget nytt på bloggen alltså. Däremot tas tips om var någonstans jag kan lägga vantarna på en rokoko-fåtölj nånstans tacksamt emot. Jag skulle inte heller banga på en divan. Och, ja, jag planerar att inom kort börja röka opium och i allmänhet förvandla mig själv till Lord Henry.

Sunday, December 26, 2010

shhh.

Ah. Det har varit jul. Det har varit den där blandningen av Carl Larsson och Lars Norén som jag på senare år ändå börjat gilla lite, en del, i bland rätt mycket. Det har varit brudigt inslagna paket, larviga verser, gråtsessioner i källaren, ansträngda middagskonversationer och champagne mitt i natten. Det har, med andra ord, varit ungefär som det brukar.
Detta år kommer inte att räknas in på topptiolistan av bra jular, men var ändå under stundom rätt fint.
Jag varvade dagliga badkarsbad och lyxvin med att återuppta min gamla fina talang Hantera Familjekriser Medelst Ögonhimmling och Eskapism.
Nu pratar vi inte mer om det.

Däremot är det ju faktiskt helt jävla orimligt att jag ska börja jobba igen i morgon. Jag var ju föribövelen där alldeles nyss. Precis bara för tre dagar sen. Var är mitt jullov? Var är mina tre veckors ledighet, var är mitt pris-och-lov-tal till min ära på sista arbetsdagen, var är mina betyg för hur jag har presterat under året, var är känslan-av-att-något-tagit-slut-känslan? Det är inte okej att det inte är en mänsklig rättighet med årstidsbaserade lov.

(Jaså, du tycker att jag har bytt allt detta mot att inte längre bo konstant någonstans där jag kan/bör/måste öva på min Hantera Familjekriser Medlest Ögonhimling och Eskapism-talang. Ja, det kan du kanske ha lite rätt i. Men ändå. ÄNDÅ. Orimligt.)

***
Jag har hjärnan full av inredning, det är därför jag bloggar så tråkigt. När jag hittat en snygg sänggavel kanske jag återupptar någon slags verkshöjd igen. Men det är ärligt talat högst tveksamt. Den här bloggen verkar ha urartat till förlängda facebookstatusar och allmänt gnäll. Oh shush it.

Tuesday, December 14, 2010

This is how it goes.

Just nu: När man har gjort linssoppsmatlåda så att det räcker resten av jobbveckan. Den känslan.

Makin' a wish.

Just nu: Gör önskelistekollage, och svär över att det inte går att fullhand-pil-krympa bilder proportionerligt när de är urklippta ur en tidning. Jävla verklighetsjävel.

(gudars, jag insåg just att jag i januari kommer att ha varit förvärvsarbetande journalist i TRE ÅR. det är ju när man tänker på det HELT JÄVLA SINNESSJUKT. Åh, världenroligastejobb, jag älskar dig lite.)

Monday, December 13, 2010

Minty fresh.

Just nu: Visste ni att när man får tandkräm i ögat känns det exakt som man tror? Som att ögat också har förmågan att känna mintsmak. Stark mintsmak. Lätt stickande, som när man inte hällt något vattnet på tandborsten innan man stoppat den i munnen. Eller ögat.

Saturday, December 11, 2010

Sweet louise.

Just nu:
Bakar lussebullar med systern.

Moget. Och just här, upp och ner.

Saturday, December 4, 2010

old school.

Just nu: Blir hånad av min mamma för att jag inte följde med på efterfesten efter jobbets julfest i går vid halv fyra-rycket, utan istället åkte hem till min dude och fyllesov. "Du börjar uppenbarligen bli gammal", säger Anita, 64.

HÅNET. HÅNET I NATT.

Friday, December 3, 2010

Really hold me tight.

Jag har:
Mandariner. En alldeles tyst lägenhet. Snöflingor stora som fotbollar utanför fönstret. Fyra nya avsnitt att Boardwalk Empire

Det finns:
Planer på att bli full med nyajobbet-folk i kväll, på nyajobbet. En idé om nästa vecka. Oceaner av oplanerad tid denna helg.

Jag kommer:
Nog att klara mig. Trots att Odi just har lämnat mig för Malmö.




Och inte tänker jag träna heller. Sug på den, "du saknar helt en inre magmuskulatur"-bastardtränare.

Thursday, December 2, 2010

so delightful

I dag har det snöat precis hela dagen. Jag har varit i stallet och pulsat omkring i snön, och som vanligt insett att doctor martens inte alls är ideala vinterskor utan snarare dödsiskalla.
Däremot är stall himla fina ställen att vara på när det snöar.
Man blir alldeles varm inombords även när snön blåser så att man inte ser nånting ut genom förnstren, och mularna är sådär lena som inget annat mot händerna.

På vägen hem lyssnade jag på julmusik, för det är bästa sättet att tackla snön, och fick feeling. Jag ger er därför mitt allra sorgligaste och finaste julrelaterade youtubeklipp
(åh, det går av nån himla anledning inte att bädda min - men klicka för allt i världen! Gört ba gört. Ett av mina all time high julavsnitt)
http://www.youtube.com/watch?v=5sQsVBolPNs

****
Ok. för att ni inte ska gråta lite får ni också mitt finaste glada youtubeklipp också.
http://www.youtube.com/watch?v=XVSmT4nNEkQ
(gud vilket fail, det går inte heller att bädda in. Crap.)

***
Jag har förresten naturligtvis gjort en jullåtspellista även i år.
Vana läsare kommer att känna igen favoriter som The Kills, Yoko & John och Ramones. Nytillskott Carpenters fina tolkning av "I heard the news on christmas day" - alltså, andas hon nånsin eller sjunger hon hela refrängerna i en enda utandning?
Och låten som kommer närmast min drömversion av "Little drummer boy" - the temptations, något otippat. Den har det rätta marsch-aktiga trumkompet, och nästan helt wail-fri - något som annars chockerande ofta förpestar jullåtar som annars kunde uppskattat. (Jazzhands har förresten bloggat helt förträffligt på pricken om detta syndrom här).
Dessutom Nat King Cole, den enda som egentligen kan sjunga "The christmas song" så där så att det känns ända in under revbenen och i magen av stillsam, vänlig julkärlek.
Och så lite sockerhög Bob Dylan på det.
Här hittar ni hela kalsaset.

'Tis the soundtrack.

Tuesday, November 30, 2010

Bitch, bitch, bitch, bitch, bitch.

Uppdatering:
Det gick ganska bra.
Tåstatus: Röda, vilket är att föredra framför vita eftersom de då ofta är förfrusna.
Lilltåstatus*: Rörlig men okänslig. Godkänt.
Lungstatus: Kännbara men inte värkande. Fler halsdukar kan behövas.

Däremot borde Doktor Martens komma med någon slags varningstext. Gjorde två spektakulära ramlingar på väg till bussen från stallet, och en tre meter lång kaning då jag ändå medelst vildsint viftande lyckades bibehålla balansen. Inte värdigt. Skor borde inte få se ut som vinterskor och sedan inte alls visa sig vara det.

***
Annars: Det stör mig något att Mediasverige uppenbarligen förväntar sig att dess konsumenter punktligen tappar allt minne ungefär en gång om året. Eller snarare, förväntar sig att deras konsumenter har ett närminne som är exakt 12 månader långt.
Annars skulle vi väl inte VARENDASTE år behöva läsa knäcken Adventskalenderns historia (härrörde från tysklands 1800-tal), Så farlig kan skridskoisen vara (inklusive inlopp-utlopp-avlopp-ramsan), Så pluggar du till högskoleprovet (gör gamla högskoleprov och läs böcker) och Gymnasievalet - nu svårare än någonsin (stackars nior - nu kan man välja på så häääär många skolor och linjer och inriktningar).


Vintern gör mig folkilsk.


*lilltån förfrusen nyår 2001 på en fjälltopp i Lappland när jag stod och väntade på en skoter som skulle ta mig ner till stugan igen lite för länge.

Monday, November 29, 2010

Dress me up

Morgondagens outfit:

Det ska tydligen bli minus arton grader i morgon. Jag skriver det igen, för den dramatiska effektens skull: MINUS. ARTON. GRADER.

Jag tacklar det med långkalsonger, ragggsockor, ylletröja och dubbla långärmade t-shirts. Men det är lite som att slåss mot istiden med en bictändare.
Återkommer med rapport om hur det fungerade.

(Varje år minns jag hur sjukt svårt det är att försöka se snygg ut under vinterhalvåret. Det är liksom sex månader av att vara varierade grader av ful. Vi har hittills kommit till graden statiskt hår, men ännu inte helt krackelerad hud. Återkommer även i denna fråga för vidare utveckling).

Wednesday, November 10, 2010

Your weary head to rest

No sun--no moon!
No morn--no noon!
No dawn--no dusk--no proper time of day--
/..../
No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
No comfortable feel in any member--
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds,
November!
Thomas Hood

Nu börjar det jävliga.
Egentligen är det inte så mycket själva november som jag har problem med, som att det är början på... well, på slutet. Början på 1000 år av ensamhet, början på iskyla som sipprar upp genom fotsulorna, början på mörkret.

Därför behöver man distraktioner. Distraktioner, och eskapism.
Detta har i år erbjudits i form av Amsterdam-resa (åh! Amsterdam. Vad fin du är, lilla stad. Vad mycket kanaler du har, nästan överallt. Och lägenheter med femti meter i tak överallt. Och konst. Och affärer. Och knark. Och prostitution. Och mat. ), vilket tillfredsställde eskapismbehovet något.

Vi landade till ihärdigt snöande.
Som tur är var distraktionen omedelbar.

I går firade nämligen stora delar av Stockholms litteraturintelligentia att Brevnoveller fyllde ett år. Det var storslaget, komplett med DJ:s med partyhattar, Love Antell på scen som vägrade att sluta mellansnacka, Peter Moren med en orgel, tårtbonanza, ballonger och paket med blommigt papper. Mina snyggaste skor fick följa med, varför jag i dag inte bara är helt under isen mentalt (förlåt nya fina jobbet, jag är en dålig vikarie) utan även knappt kan gå.
Och så himla värt det ändå.

I dag erbjuds distraktion i form av masssiv bakfylla, även om det är tveksamt om det verkligen är distraherande och inte snarare förstärkande, samt nagellacksmålning. Det känns lagom.


No-vember.

Friday, November 5, 2010

Hello love

Hej lilla bloggen, förlåt för att det var så länge sen sist.

Thursday, October 14, 2010

Choko-chock me harder


Gårdagens genidrag: köpa Palle Kuling-choklad till jobbnatten och sen glömma av den så att jag kunde hitta den i dag och därmed få välmotiverad belöning efter dagens båtjobb.



Palle ftw.

Thursday, September 23, 2010

That awful sound.

Valet-baksmällan har suttit i längre än vanligt i år.
Jag är fortfarande inte revanschlysten och arg ännu, fortfarande ledsen, fortfarande besviken och uppgiven. Men vi har fyra år på oss, och jag tänker mig att när Fredrik och gänget visar upp sin regering den 9 oktober känns det ganska troligt att den här bloggen kommer att fyllas med raseri och fasa över de allra flesta utnämningar. (Största skräcken just nu: Maria Abrahamsson som kulturminister. Hejdå, Sverige - grattis Axessredaktionen)

Annars tacklar jag election blues med att titta på Vita Huset, lyssna på Coco Rosie och börja på ett nytt jobb. Det funkar ändå helt okej, skulle jag säga.

Saturday, September 18, 2010

Befrielsen är nära. Tiden är nu mogen.

En endaste dag kvar är det nu.
Sen kommer jag att slippa bli förbannad varje gång jag åker tunnelbana.
Ärligt talat. "Sveriges enda arbetarparti", jag blir så jävla provocerad av osmakligheten i det påståendet. NEJ ni har aldrig företrätt arbetarklassens intressen. JA ni gillar att folk arbetar, men det är faktiskt inte samma sak. Jesus fucking wept.

Och sen kommer vi, förhoppningsvis och troligtvis - ja troligtvis, jag läser också dagstidningar men jag har i dagarna akumulerat ett lite otippat högt förtroende för mina medmänniskor - att byta regering till en som inte tror att svaret på alla problem är att starta nya företag.

I morgon klär vi upp oss i finkostymer och gör vår plikt. Forza rödgrönt.

***
För övrigt: jag har nog aldrig varit med om ett sånt stort politiskt engagemang inför ett val förut. På gårdagens matlag avbröts plötsligt svampstekning och fredagsvin och alla satt som nån slags reklamfilm för demokrati och tittade på partiledardebatten. Eventuella andra samtalsämnen hyssjades ihjäl. Det är som att alla jag känner utvecklar någon slags autism, eller rättshaverism, jag vet inte, men det är ett nyhets- och statistikknark utan like genom hela min bekantskapskrets, och jag gillar det som fan. Dock är det lite oklart vad vi ska prata om efter valet.

Sunday, September 5, 2010

Linger on, pale blue eyes

Någon gång i somras lackade jag ur på att hela min facebooklista hade förvandlats till en idyllinflation. Det var spontanrosé, grillkvällar, skärgård, nattbad, fjällvandringar och bullerbyidyll överallt. Hela tiden.
Det var naturligtvis astråkigt att läsa om.

Den här helgen har varit sån. Sån som är astråkigt att läsa om. Sån som är en Saltkråkan-idyll, komplett med en hund som Båtsman. Den där delen i filmen som är ett fotomontage med lätt överexponerade bilder, för att visa hur fint allting är precis innan allt går åt helvete.

Så har det varit. Hela lördagen, och hela söndagen. Septembersegling, hög blå himmel, ibland regn, undanvindar, svamppaj under gång, och havet så där liksom djupblått som det inte är på sommaren utan bara blir när luften och vattnet kylts ner tillräckligt. Som att färgen beror på temperaturen - gör den det? Och sen, på natten, bastu och fotogenlampor och laga äppelpaj i mörkret och ovanför oss fler stjärnor än jag någonsin sett förut och över hela ön, hela skärgården en ny sorts tystnad.

Så vad jag försöker säga är att jag förstår om det här är skittråkigt för er att läsa. Men jag vill skriva det, för då kan jag läsa det i mars när det är snöblöta och saltränder på skorna och man har tröttnat på sin basker, och komma ihåg att det kan vara så här också. Det kan vara så här, också.

Wednesday, August 25, 2010

put the book back on the shelf.

Det här med att inte göra en att läsa-lista, hörni. Vilken briljant idé. Jag har läst nästan varendaste bok som stod på det här är inte en läslista-listan*.
Jag borde kanske inleda med en brasklapp. Jag har nästana bara läst grymt bra böcker i sommar, så det finns risk att det här inlägget blir outhärdligt enusiastiskt.

Det började med Yates amerikanska förortsmisär i form av "Revolutionary Road", som var så långdragen och så outhärdlig att hela försommaren passerade som i ett töcken. Jag levde bland grannförakt och självförakt och krossade drömmar som inte ens var orealistiska till att börja med. Herregud, vilken bra bok. Dock gjorde den mig lite lätt skräckslagen på att senare under sommaren börja på Yates “Easter parade”, vilket hade varit väldigt väldigt dåligt eftersom den gick att läsa iett huj. Men då hade jag också kommit in i den där sensommarläsruschen, det kan vara det också. Men nu går jag händelserna och böckerna i förväg.

Yates förortsspleen följdes av Mccarthys dystopiiska, post-apokalyptiska feel bad “Vägen”. Dock fick den mig inte att må alls lika dåligt som Keats. Och det berodde inte på att han inte försökte En hel bok av kyla, hopplöshet, sönderrasade samhällen och köpcentra och en värld kantad av så skadade människor att de blivit förstörda inuti, den hänsynslösa jakten på mat och överlevnad, och vilda flykter från allt som kan se ut som medmänniskor. Men under alltihop kärleken och sen, efter 150 sidor eller så, kommer den där outhärdliga upplösningen, och allt är förlåtet. Jag läste ut boken mitt i natten på tunnelbanan, och kunde inte sluta gråta men kunde också inte sluta läsa, för det var så fint. och bra. och hemskt. herregud.

Sedan läste jag en bok som jag knappt vågar skriva om. Jag är nämligen inte helt säker på att min stora förtjusning i den beror på att den verkligen är väldigt välskriven, och inte att den bara är så lik mig. Det är en bok som jag hade kunnat skriva, om jag hade kunnat skriva. Den är kort, och intensiv, och slår till i solarplexus och får mig att vilja brodera varenda mening på kuddar och bonader och ha runt omkring mig jämt jämt jämt. Så om ni inte gillar den skulle det kännas som ni inte gillar mig, och det skulle vara jobbigt. Men det är i alla fall “ svårläst” av Åsa Ericsdotter, ensamhets- och tvåsamhetsskildring så hudlöst nära att jag blev rädd.

Sen läste jag Kafka på stranden, vilken jag redan skrivit om. Och därmed sparkades sensommaren läsningsbonanza in, och jag averkade i rask takt Sputnik Älskling, Easter Parade, Jorden de ärvde samt Dead in the family, och nu har jag börjat på en tegelsten som heter American Gods av min älsklignssagoförffattare Neil Gaiman. Utomhus är löven fortfarande gröna, men när jag fotar blir bilderna blåtonade av kylan och ljuset och luften, och jag har köpt en knallblå basker och en ljusgrå jumper, och snart hörni. Snart är det den bästa delen på hösten, och jag undrar om jag inte ska börja läsa brittiska klassiker.


Och kanske köpa nya bokstöd.

*förutom Väckarklockan. Jag tror att jag ska slänga den. Eller ge bort den. Finns det någon som vill förbarma sig över den därute? Den är inte nödvändligtvis dålig, den är ju skriven av Elin Wägner. Jag är bara obestämt osugen, och har varit det i två år nu.

Tuesday, August 24, 2010

16 horsepower, part 2

Nä, men nu åker jag och kollar på en häst i Väster freakin' Haninge. Eftersom jag tydligen har så mycket extra tid och pengar att jag inte vet vad jag ska med allt till.
(Självinsikt är inget vi jobbar med här. Nu kör vi. In i kaklet.)

ETA:
Ja, det var väl en himla dum idé det där. Nu vill jag ju inget annat än ha en häst. Trots att den står i Västerhaninge. Ridning, alltså. Det är som knark. Så fort man får lite minns man hur mycket man gillar det och vill omedelbart ha mer. Lillfinger - hand, etc. Fan.

Tuesday, August 10, 2010

A song of sixpence

Det händer ibland, oftare nu när jag är ledig liksom i intervaller, att jag har dagar som bara.... händer, av sig själva, liksom utvecklar sig som såna där komprimerade handdukar i vatten, gud vilken oskön liknelse men jag kommer inte på något annat, kanske som såna där filmer av blommor som slår ut i snabbspolningstemp då. Så här kan en sån dag se ut.


I dag blev en dag för kantarellpremiär




och för att köpa nya sensommarblommor till uteplatsen



och för att äta kantarellmackor (vad är upp med att svamp alltid krymper så att det blir ungefär lagom mycket till en macka, oavsett hur många liter man stekt?) med jättemycket gräslök


Och titta på Odis expemplariskt planterande av krysantemumen.


och lyssna på Tom Waits.

Monday, August 9, 2010

where the summer goes.

Jag är inte färdig med sommaren. Jag är inte redo att trä i mig i jeans och linda in mig i halsdukar, även fast jag i princip tycker att halsdukar är great. Jag har fortfarande sommarben, jag vill fortfarande nattbada, jag har inte tröttnat på mina klänningar än - jag är inte färdig. Inte det minsta.

Saturday, August 7, 2010

Make me feel brand new.

Saker som gör mig glad:
- Att påbörja en ny bok. Älska första meningar i romaner. Jag skulle vilja ha en tröja eller klänning eller så med alla mina älsklingsbegynnelsemeningar broderade på.
- Regn mot fönsterrutan.
- Wonderflats djupa fönsterbleck som man kan sitta i. Andra lägenheters dito också, föralldel.
- Bara ben i gummistövlar.
- Fylle-sms.
- Att hitta gamla handlarlistor, lappar och kvitton i jackfickor som inte använts på en hel vinter.
- Utomhuslyktor/lampor på restauranger och i trädgårdar.
- Johanna Koljonen. Inte en sak per se, men ändå.
- Att gå förbi personer på gatan som bär på blombuketter, eller kartonger med snören från konditorier.
- Gamlingar på kaféer med prinsessbakelser.
- Bei mir bist du schöhn.
- Harsyra
- Ljudet av vinden som fyller ut seglet när det precis hissats, och tystnaden när motorn stängs av.
- Paket på posten. Helst skulle jag vilja att allting levererades medelst post istället för att man bar hem det. Tvivelsutan den största orsaken till att jag nätshoppar över huvud taget.
- Saker som är väldigt väldigt gröna. tekoppar, klänningar, träd, lampor, ögonskuggor, telefoner, ärtsoppor...
- Hästmular på vintern, när de är lena som inget annat och det kommer rök ur näsborrarna.
- Skor som ser lite ut som barbieskor.

Till exempel såna här.

Thursday, August 5, 2010

Whatever makes you all right

Jag läser Hakuru Murakamis Kafka på stranden.
Att läsa den är som att simma över ett alldeles stilla och alldeles svart vatten.
Jag är helt betagen, och helt upptagen, och får under stundom svårt att agera och interagra som normala människor.
Det är lite som när jag läste glaskupan, som det är som när jag läste allting när jag var tio, jag kan inte eller vill inte frigöra mig från texten, jag går runt i en Kafka på stranden-värld.
Inte som att jag sitter och väntar på katter hela dagarna eller rymmer hemifrån och är 15, men det är något, jag vet inte, med språket kanske, eller kommateringen, eller med den förrädiska lena enkelheten. Jag blir på ett humör jag inte visste att jag hade, stillsamt förvirrad och lugnt förstrött eftertänksam.
Och jag vill aldrig sluta läsa, varje bussfärd är en till sida, varje raksträcka är några rader till, men jag är rädd att det ska ta slut eller bli sämre för så här kan man väl inte ha det, så här bra böcker kan man väl ändå inte få läsa?

Och så blir jag obestämt sugen på att ha ett par gummistövlar.

Wednesday, July 21, 2010

spaces between fat kellys teeth

En grej.
Jag vet ju att man brukar säga att tiden är relativt, men varför pratar vi aldrig om hur sjukt relativa avstånd är? Vägen från wonderflat till tunnelbanan, till exempel. Eller, mer exakt, vägen från tunnelbanan och upp till observatoriegatan. Någon borde göra någon slags vetenskaplig studie på den. Ett kvarter, kanske fyra hus, tusen antikvitetsaffärer och en serietidningsbod. Kanske 500 meter. I dag tog det ungefär enhalvtimme. Andra dagar ännu mer. Samtidigt är det ungefär sju minuter mellan wonderflat och tuben andra gånger.
Inquiring minds wish to know.

Monday, July 19, 2010

Lights out.

Det är för varmt för att blogga. Det är även för varmt för att träna, och för att tvätta håret.
Saker som det inte är för varmt för:
- åka till skärgården
- gå på bröllopsfest
- jobba
- bränna axlarna IGEN
- göra flädersaft
- få fler fräknar, trots att man inte trodde att det var möjligt
- kartlägga stockholms badplatsutbud och ranka det enligt mycket vetenskaplig skala.
- dricka rosévin

And scene.


Vi ses när jag orkar ladda upp bilderna från min kamera och göra en sån där ordentlig bildbloggsgrej.

Tuesday, July 6, 2010

16 miles to the promised land

Inte för att go all centerpartist on yo'ass, och det kan vara rosevinet speaking här, men var inte Bråkenhielms sommarprat ganska så fantabulous? Trots att det även här spelades Johnny Cash's version av One, alltså.
Jag är klart imponerad, och eventuellt också lite inspirerad. Vilket ju är precis det man vill ha av sitt sommarprat.


Wednesday, June 30, 2010

My man foreverman.

[you're the one that I adore ]
19:11 I dag skulle jag gått på jympa, men jag råkade låta bli. I stället var jag och Amanda på String. Vi hatade ettorna som börjat komma dit och diskuterade chuba chubs-klubbor.

I dag dog skunk. Det är lite sorgligt, men mest på sättet det är lite sorgligt att flytta ifrån sitt barndomskvarter eller som att byta skola.
Jag skunkdagbokade från 16-årsåldern, och eftersom jag aldrig brydde mig om att byta skunknamn (trots att det innehäll larviga {{-tecken, för det tyckte jag tydligen var snyggt) var det lätt att spara ner, men mindre lätt att läsa igenom.

[c'mon c'mon please shake me]
12.30 Jag orkar inte att det fortfarande inte är sommar. Jag orkar inte att det är mörkt hela jävla tiden och att jag har ett spanskaprov i morgon och jag orkar inte att det är ett jävla halvår kvar till studenten - j.a.g.o.r.k.a.r.i.n.t.e.

När jag läser den får jag verkligen anstränga mig för att inte redigera bort meningsfulla (pinsamma) radbrytningar och spännande (idiotisk) interpunktionsteknik. Det är såklart inte riktigt som en vanlig dagbok, den var ju även om den inte var en blogg skriven för att eller i alla fall med tanke på att någon skulle läsa den.
Men på vissa sätt, mer lite sådär i förbifarten, är den brutalt och skrämmande ärlig. I bisatser och mellan raderna öppnar sig avgrundsdjupet, det jag inte skrev med flit, och det är nästan outhärdligt att läsa.
Helvete you guys, att vi överlevde tonåren ändå. Vi förtjänar någon slags medaj. Och jag säger som Amanda (ja, samma Amanda som hjälpte mig skolka från jympan och hata ettorna på string) att även om jag inte är stolt över allt jag var och allt jag gjorde så hade jag inte varit den jag var i dag utan det. Utan interpuntionsfetischismen, utan kent-låttexterna, utan skunkgruppen lägga brö på folk som sover 2.0, utan skunk. Och det hade varit synd, för nu är rätt awesome.

[en teater!]
23.45
Jag vill färga håret, men kan inte komma på vilken färg. Dessutom har mina nya jeans gått sönder.
**
Kan inte nån ge mig obegränsat med pengar? Är det för mycket begärt?

Tack för allt, skunk. Nu ska jag lyssna på Broder Daniel och göra såna där formulär-grejer i din ära.

Proper-ly.

Sak man funderar på, såhär i glödande sommarhetta (eller, rekordvärme, som vi säger i kvällstidningsbranschen) när man hänger med Karin i Rålis:
Varför envisas pensionärerna med att klä sig i exakt samma outfit som de har en blåsig marsdag? Resten av Stockholm klär sig i besvärande lite kläder, men för de födda före 1940 är det långbyxor, strumpor i skorna, skjorta med tröja utanpå det, rock, hatt och gärna en freakin' scarf också. För det är liksom inte riktigt propert annars.
Varför gör de såhär? Är det inte så att panshisarna dör som flugor på sommaren, på grund av överhettnig och uttorkning och kanske ensamhet, fast det har väl inget med kläderna att göra, varenda år? Ändå envisas de med påbyltandet.


Deathwish?

Monday, June 28, 2010

they are the lanterns and you are the light.

Förresten. Jag vet det där med ropa hej och bäckar och sånt, och jag vet att det bara har gått tre sommarpratare hittills varav jag missade en.
Men alltså, tro fan inte om båda de jag hört varit ganska så enastående bra.
Eva Dahlgrens röst är fantastisk, jag vill lägga mig med den i en hängmatta och bara gilla läget, jag gillar den så mycket att jag typ inte fattar när hon är rolig, vilket är ganska ofta, förrän det gått ett par sekunder, för jag var så upptagen med att lyssna på hur rösten lät.
Och Babak Najafis sommarprat, som handlade om något så potentiellt banalt som drömmar, var eventuellt det träffsäkraste och finaste jag hört på länge.
(Däremot tror jag att det är ett ålderstecken att jag tycker att de spelar för mycket musik och pratar för lite. Även om det är bra musik, tydligen. Eventuellt inte helt okej.)

Men håll ut. Sommaren kommer även att bjuda på sommarpratare som Micael Dahlén (professor i företagsekonomi) och Michael Bindefeldt (fetfixare), så trogen läsare av blogg ska nog ändå få sitt lystmäte av "är det detta våra licenspengar ska gå till"-rants tids nog.


In bright technicolors.

Säg det med bilder!
Ungefär så här var min midsommar:

Epik, svett och myggbett from oddster on Vimeo.


Hur var er?

En annan gång ska jag skriva något om den kollektiva och unisona återgången till någon slags konservativ/nationalromantisk idé om Sverige som alla gör på midsommar. Men inte just i dag, tror jag. Det är lite för varmt.

Wednesday, June 23, 2010

A day in a life.

Jag köper dyrsmink på Åhléns. Dyrsmink, eftersom jag blivit så gammal att jag insett att Isadoras rouge suger och att det är värt en hunka extra att vara snygg hela dagen istället för bara en timme.
Eftersom jag köper dyrsmink får jag hjälp av en väldigt engagerad make up-artist som pratar benstruktur och färgpaletter. Jag skulle tippa på att hon är åtminstone fyra år yngre än jag, och har jätteplatt hår och är liksom förortssnygg, ni vet.
När jag sen ska betala får jag med prover. Krämer, med bara en massa fukt i. Eftersom jag är så ung, säger make up-artisten med tyngd och auktoritet. Så unga människor som jag behöver bara fukt, men jättemycket fukt.

Jag är 27. Jag skulle inte säga att det, särskilt man talar om hy och make up, är ungt.

Tio minuter senare blir jag leggad när jag ska köpa cigaretter på sleven.

Om jag kunde skulle jag anlägga skägg, det brukar få en att se äldre och lite mer respektingivande ut.


Babyface ser dig. Och är rätt sur.

Thursday, June 17, 2010

I'm gonna make you mine

Jag är ju ett hängivet fan av både listor och av böcker, varför Att läsa-listor borde vara en match made in heaven Men det är det inte. Så fort jag får en avprickningslista blir jag obstinat och rastlös, jag vet inte varför jag kan inte skylla på att jag läst litteraturvetenskap och det har skadat mig för livet, men det slutar alltid med att jag antingen köper magasin för dubbla pocketpriset eller börjar läsa om gamla böcker istället.
Därför är det lite att jinxa det att skriva ner årets sommarläsning. Men jag blev inspirerad av Amanda och kärleken till listorna övervinner som alltid förnuftet.
Därför:
Böcker som ligger på mitt nattduksbord och som jag kanske händelsevis kommer att läsa i sommar. Eller kanske inte. Man vet aldrig så noga.
Dead in the family. Sydstatsvampyrer, våld, illa skrivna sexscener (efterlysning, sådär lite inom parentes: välskrivna sexskildringar, finns dom?) och annat vi längtat efter i nästan etthalvår.
Revolutionary road. Amerikansk förortsångest. Ja, fortfarande. Att läsa den här är lite som att läsa Glaskupan. Man förstår att allting kommer gå åt helvete - och så gör det det. Fanstastiskt bra, än så länge.
Vägen. Ja, jag veeet, men jag råkade förlägga den för flera månader sedan och bara precis hittat den igen. Postapykalyptisk feelbad + sommar = match made in heaven.
Sputnik älskling. Jag hoppas att den ska vara lika bra som Norwegian wood.
Jorden de ärvde. Jag kan ha något av en crush på Björn av Kleen.
Väckarklockan. Tror jag. Jag är dock obestämt osugen på den av någon anledning.

Ja, och så vad man råkar ramla över under de där dagarna som alltid i efterhand är lite lösa i kanten, som vatten utspillt över akvareller.

Monday, June 14, 2010

work in - work out.

I dag har jag tränat. Det var asjobbigt, och i morgon kommer jag inte kunna röra något som kräver axelmuskelaktivitet.

Därför få jag handla
(som man äter så fort magen håller, och sen sparar man kanterna till sist för att ha något att knapra på när det värsta mättnadsillamåendet lagt sig)
OCH
(eftersom man under inga omständigheter får äta pizza utan sällskap av nationaldrycken)
OCH
(den mest amerikanska och därmed awesome av glassar. Snobbar säger att det är glass med godis, vi andra säger ingenting. Vi har munnen full av glass.)
OCH
med (vilket är det nya knarket. Rör det inte gossar, om ni inte är beredda att uppleva konsekvenserna.)

Inte för att jag hade låtit bli att handla det annars heller. Jag ville bara framhålla att jag är en person som tränar. Personer som tränar gillar att framhålla sånt.

Dessutom ska jag titta på Supernatural och kanske Gilmore Girls (vilket är förvirrande att se efter varandra, eftersom Sam plötsligt är Dean och ljuger för Rory om att han inte alls har en traumatiserad barndom bakom sig och egentligen jagar monster med sin brorsa hela dagarna), och kommer därmed med största sannolikhet att bli sjukt sugen på skräpmat. Mmmmm skräpmat.

Vi ses på andra sidan en miljon kilo transfetter. Mmmm transfetter.

Politics.

Det finns jävligt få saker jag hatar mer än när folk använder ordet "politiskt korrekt". Det får mig att vilja slå en stekpanna i huvudet på skribenten, och sen tvinga dem att läsa alla texter där det uttrycket ingått i för att förstå vad de är de säger. Och sen förhoppningsvis få så ont i själen av den ledan att de aldrig mer använder uttrycket
Det är ett sånt lamt jävla slentrianmässigt sätt att uttrycka någon slags ospecificerad kritik mot personer med en vänster-/liberal-/feministisk/ekologistisk-/egentligen vad som helst-istiskt synsätt.Man orkar inte ens förklara vad det är man tycker är problemet, så man nöjer sig med ett slappt PK. HATA HATA HATA.

(Och då har vi inte ens gått in på vad som egentligen är problemet med att vara politiskt korrekt. Om hela världen vore lite mer politiskt korrekt tro jag att den skulle vara stört mycket trevligare att leva i.)

(Inlägget direkt relaterat till läsandet av det här , vilket är jävligt irriterande för resten av den posten är både fin och intressant, Men jag kan inte märka det, för jag är full av pkanvändarhat.)

Sunday, June 13, 2010

carry on my wayward son

Saker som händer i mitt liv:
Dean har återvänt från helvetet (omg omg omg) och Sam har utvecklat bisarra och lätt oroväckande övernaturliga förmågor - IGEN.
Det verkar som att Rachel och Finn kanske kan get it on, äntligen, och förhoppningsvivs slipper vi den där douchen från Vocal Adrenaline i fortsättningen.
McDreamy dog inte av skotten, men däremot verkar Mere vara djupt skakad. B.O.R.I.N.G. Kan hon och Christina bara bli ihop nån gång då.
Annie är fortfarande en idiot, och varför kan inte Jasper spotta ut vad han har i munnen och börja tala som normala människor?

Och för övrigt har jag börjat jobba på ett nytt ställe, så allt är nervöst och svårt och ändå lovande roligt.

Friday, June 11, 2010

No way josé.

Det största problemet med att ha haft totalt blogguppehåll i typ en månad är att man får för sig att man behöver bryta den med ett meningsfullt och välskrivet inlägg.

Monday, May 17, 2010

Uppgång och fall

Lieblings,
det har varit en hård helg på Stockholms barrikader. Som tur är behöver jag inte blogga om det själv, eftersom Sandra gör det här och Caroline gör det här.
Sammanfattningsvis kan man säga att jag hade en helt fantastiskt snygg dag i lördags, vilket var kul men givetvis behövde kompenseras med en lika fantastiskt ful dag i dag, enligt lagen om osmos och universums strävan efter balans. Som tur är var det inte i dag jag behövde träffa hela Stockholm på Trädgården, så det var helt okej. Men ni skulle ha sett det.

En annan dag ska jag skriva något om varför årets första segling alltid är lite lätt religiöst (och varför man då egentligen inte bör släpa med sig segling-newbies, de kan bli skrämda för livet) och det fina med klädbytardagar, men inte just nu.

Küss.

Friday, May 14, 2010

Keep falling on my head

Ja, det här vet ni väl redan, era savvy typer. Men roligast på internet just nu är givetvis Lou Reed i tweed.

Curt Cobain i Singin' in the rain.

Annars har jag köpt en jättefin jacka i Berlin som jag nu fått för mig att jag ser preggers ut i, och nu försöker jag anstränga mig för att inte göra den där störiga saken som alla som varit i balla städer gör när de kommer hem till Stockholm: Klaga på Stockholm och Prata om hur Mycket Är Ballare Det Är I Berlin/Barcelona/New York/Tokyo/Düsseldorf/vartmannuharvarit.

Det är klart svårare än förväntat.

Monday, May 10, 2010

Then we take Berlin, älskling.

Hej kids,
Om ett par timmar åker jag till Berlin. Tror jag, jag är fortfarande inte övertygade om att inte inte kommer akut-komma en vulkan (eller dinosaurie) och förstöra allting. Men förutsatt att det inte händer kommer jag, efter ungefär 45 minuters nattsömn (hur kan jag, efter snart ett års nattarbete, fortfarande glömma bort att jag slutar klockan 4 på natten, och därför inte bör boka in flyg klockan 7 nästa morgon? HUR? Man tycker att jag borde lärt mig efter de första gångernas brutala lidande - men nej) åka till typ världens roligaste stad.
Jag hoppas på roliga barer, bra konst, obehagliga museer, fina secondhandbutiker och smarriga resturanger. Tydligen ska det finnas en konstgjord strand som jag också skulle vilja hänga på, mest för att visa upp min osannolikt snygga baddräkt, men det kanske inte hinns på fyra dagar.
Kanske hänger vi bara på vårt arty hotellrum hela dagarna, kanske kommer vi hem gifta, kanske kommer vi aldrig hem. Man vet aldrig riktigt hur det slutar när man åker till Berlin. Jag har packat mina snyggaste skor och paraply, öronproppar och stayups.

Snart på en trottoar i Berlin.

HEJDÅ! Vi ses om ett litet tag.

Sunday, May 2, 2010

Denna väskan - ett liv.

Saker jag har i min handväska:
1. Anteckningsblock. Två stycken, närmare bestämt. Ett för ett specifikt projekt (Brevnoveller), och ett för annat. Till exempel såna här listor. Har ni tänkt på att tänker bättre, långsammare, smartare och mer genomtänkt om man skriver samtidigt? True story.
2. Senaste numret av BANG. Det är inte ofta jag ramlar över en tidning där jag blir sugen på att läsa varenda, I kid you not - V.A.R.E.N.D.A., artikel. Från pärm-till-pärm-läsning på hög nivå.
3. Ipod som är helt urladdad
4. Sjukt mycket smulor av oklar härkomst.
5. Använda snorpapper
6. Oanvända snorpapper
7. Visitkort. De ligger lösa, för jag blir lite generad av att ha dem i plånboken. Klassiskt fall av vemtrorduattduär, givetvis är det ju mycket bättre och anspråkslöst att ha dem skramlandes i botten på väskan, så de blir ordentligt nerkladdade och hundörade.
8. Tumvantar. Jag litar fan inte på att våren är här.
9. Vägen, av Cormac Mccarthy. Pulitzer-belönad, post-apykalyptisk feel bad.
10. Fingervantar. Se pukt 8.
11. Revolutionairy Road. Småstadsångest och dödfödda pretentioner har sällan varit såhär välskrivna.
12. Nycklar. Oftast.
13. Stickning. Har glömt vad det ska bli, stickar planlöst men noggrant.
14. Flygbiljetter till Berlin. Om det kommer en ny vulkan slår jag ihjäl någon.
15. Ungefär en miljon pennor. Saknar du din har jag förmodligen knyckt den.


Tuesday, April 27, 2010

Livet, i listform.

I dag har jag:
1. Vaknat av min väckarklocka.
2. Snoozat.
3. Låtit bli att gå upp, för det kändes orimligt tidigt med 9.30
4. Somnat om.
5. Vaknat av Odis väckarklocka samt snoozande (omkring 30 minuter)
6. Somnat om igen.
7. Vaknat och gått upp på riktigt.
8. Inte behövt ha strumpor i de öppna tygskorna för att det var så soligt ute.
9. Ätit frukost på Vurma.
10. Insett att jag aldrig nånsin orkar med hela deras lyxfrulle, och därför borde sluta beställa den. Nevergonnahappen.
11. Gått hem igen.
12. Väntat på ett telefonsamtal.
13. Som aldrig kom. (-mer.)
14. Försökt boka flygbiljetter till Berlin
15. Behövt vara en pensionär och GÅ NER TILL BANKEN för fråga vad deras problem är.
16. Fått hjälp på banken av en kille med Boomerang-tröja. Jag visste inte att de fanns fortfarande. Varken tröjorna eller killarna.
17. Förmodligen lyckats köpa flygbiljetter, och således gjort en glädjedans.
18. Lagat fänkålsrisotto.

I kväll ska jag:
1. På date på folkoperans restaurang med typ världens snyggaste kille (min).

Lite då och då slår det mig:
1. Att jag faktiskt inte borde klaga över min tillvaro så där värst.

Tuesday, April 20, 2010

Dessert you.

Precis som Amanda har jag också fått tema-enig matlagning för att kompsensera för vulkanmisären.

I give you, fredagens vulkan-efterrätt:

Vulkan smakar otippat smarrigt, fyi.

Friday, April 16, 2010

Ashes to ashes, etc.

Så okej. Av saker som jag trott skulle kunna förstöra min helg i London med Karin stod typ, skoskav, på listan. Skoskav, örsprång, dåligt humör och snabb och oväntad engelska-analfabetism (känt för att drabba när man minst anar det).
Vad som inte stod på listan är ett VULKANUTBROTT.

Det är så orimligt att jag nästan (men bara nästan) inte kan bli sur över att ha blivit snuvad på London i tre dagar. Vulkanutbrott låg ungefär på samma listplats som att en gigantisk dinosaurie satt sig på planet och krossat det, och därmed omintetgjort vår resa.


Vafan.

Tuesday, April 13, 2010

Sleeping beauty, check.

Jag har fått en alldeles egen Odie-skapelse!
Kolla här, vad snygg den här.
Eller, vafan. Jag måste visa bild på den på direkten.




Haja bra jag kommer sova*. Och äta frukost. Och kolla på tv. Och förmodligen göra mycket mycket mer, eftersom jag aldrig kommer vilja ta av mig dem.

*Inte för att jag sover så där värst dåligt just nu. Dagns nap - tre timmar. Check.

Sunday, April 11, 2010

sport-o.

Den här helgen har jag jobbat på sporten.
Det är ungefär som att jobba med den vanliga* tidningen, förutom att det inte alls är det.
Till exempel förstår jag ingenting - INGENTING - av tidningsgenomgången** Allt är efternamn och städer (vilket jag förstått är klubbar och lag) och bokstavsförkortningar, och jag zonar ut utan att märka det och när jag zonar in igen har jag ingen som helst chans att komma in i genomdraget igen.
Enda undantaget var i lördags när vi pratade El Clasico, då kunde jag nicka och se ut som jag förstod utan att faktiskt ljuga.
Dessutom har jag svårt att förstå när något stort händer. I dag har AIK gått upp i elitserien. Vi går upp fyra sidor*** för att det här är så stort och fantastiskt och det finns så mycket att säga om det.
Jag nickar och försöker att dölja min totala oförståelse för detta, och ekar "stort", när alla andra säger det.

Sport är dessutom skitsvårt.
Sportjournalistik är helt fantastiskt intern. Den skrivs bara för de som redan förstår vad som händer på ett sätt som visserligen kulturjournalistik kan vara men får bisarrt mycket skit för, men som tex nöjesjournalist, i alla fall den i dagstidningar, aldrig är. Det är råsvårt att försöka lära sig något om man inte redan har i alla fall ett minimalt hum.
(Illustrerande konversation: Jag: Alltså, är det här resultatet? För det ser ut som ett telefonnummer. Sportchefen: Nej, det är bara för att det har varit tie-break som det ser ut så. Jag: Jaha. Ja då så.)

Jag är, som ni förstår, inte riktigt som en fisk i vattnet.

(Men redigeringen är jävligt rolig. Friläggningar! Övertoningar! Konstiga typsnitt! Text på snedden! Märkliga historiska bilder med nutida sportprofiler inphotoshoppade i! Om det bara inte handlade om sport. Och var så förbannat gubbig, under stundom.)

(Och, det ringer väldigt, väldigt konstiga människor och vill veta saker om spelarstatistik, stryktips och matchresultat. Konstigare människor än i den vanliga dårtelefonen**** alltså. Det uppskattar jag också.)

*riktiga
**mötet man har i början av passet när man pratar om vad man ska fylla tidningen med.
***lägger till fyra extrasidor i tidningen
****tipstelefonen

Wednesday, April 7, 2010

t-shirt weather!

Det bästa med våren är inte vita sneakers på nysopad gata


Eller kunna hålla kaffekoppen utan fingervantar när man promenadfikar


Eller att man kan rota fram sin chinos från garderobens mörkaste skrymslen igen.


Nej, det bästa med våren är vi nu äntligen kommer slippa drabbas av syner som den här

och den här

I's a truth universially acknowledged att ingen, någonsin, någonstans, har klätt i lårhöga stövlar. Det är ett problem att alla Sveriges VeckoRevyn-läsare uppenbarligen inte förstått detta, och det är faktiskt obegripligt att inte Statens Skönhetsråd har gripit in och styrt upp situationen. Det har stundtals varit en mycket svår vinter.

Men no more! Woho!

Saturday, April 3, 2010

Fear alone can never bring us down

Tid det tar att koka ett ägg: 6 minuter
Tid det tar att äta ett ägg: 4 minuter, om man drar ut på det.
Tid man är ledig under påsken, högtid vars huvudsyfte är att äta ägg: 4,5 dagar.

Påsken är fortfarande helt och hållet obegriplig.
***

Ni vet hur jag liksom gav upp hoppet om att det någonsin skulle bli sommar? Ni vet, från och med december 2009 inledde vi en ny istid, snövallsfria gator och fotbollsplan istället för isrink i vasaparken blev historier som vi berättade om vår ungdom som ingen riktigt skulle tro på. Ni vet det? Jag börjar ändra mig nu. Kanske.

För jag lyssnar på Pastels och Tenniscoats och ute är gatorna torra och mina sneakers är vita och kidsen på skolgårdan uanför mitt köksfönster leker bro bro breja. Och långsamt, långsamt, börjar man höja blicken och sänka axlarna och släppa ögonbrynen ut mot tinningarna igen.

Dagens soundtrack, som inte är Pastels eller Tenniscoats men precis på pricken ändå:

Communicate me harder, baby.

En lika provocerande som förolämpande sak som man redan nu vet om valutgången:
När KD äntligen ryker ur riksdagen, och centern med knapp nöd skrämselhickar sig över fyraprocentsgränsen, kommer ingen av dessa partier ens för ett ögonblick tro att et fins ett samband mellan vad folk röstar på och vad de vill ha för politik. Förklaringen till det dåliga valresultatet kommer nämligen inte att vara att svenska folket ville ha annan politik. Problemet kommer vara, and you may quote me on this, att "de varit att de varit dåliga på att kommunicera sitt budskap", ergo att massorna inte förstått precis hur bra det skulle vara med Göran Hägglund vid rodret.


Jo, vi fattar ditt budskap. Vi vill bara inte ha skiten. Tack.

Friday, April 2, 2010

Dramatic hamster

Beviset för att man faktiskt aldrig någonsin ska slänga någonting:
Först, för länge sedan: En gatsten i en av Södertäljes gågator.
För två år sedan: Rekvisita i wonderflats terrorist-fest
Under väldigt lång tid: placerad i hallen till observanta människors förvåning. Fallen i glömska.
Nu: Bokstöd i på mitt nya och välorganiserade nattduksbord*.

Seger! Seger för hamstrarna! Jag visste väl att jag hade en orsak till att inte göra mig av med den.
Jag ser nu fram emot att även få användning för tusen sladdar med oklar härkomst, ungefär fyra års samling av gamla påskägg samt en väldigt grön ögonskugga från HM.

*som för övrigt är ett väldigt konstigt ord. Sängbord, menar jag, men det kanske är något annat? Vad fan är en nattduk, och varför skulle någon behöva ett specifikt bord för just det?



Rekvisitan in action.

Monday, March 22, 2010

Halo, halo, halo, heeeeejlo- oho

I dag fyller min storasyster 30 år. Jag har därför tänkt en del på Miniver. Miniver är en som blev helgonförklarad genom att kasta en kam på djävulen.
Jag tänker mig att det utspelade sig ungefär så här:
Miniver: Ack, jag sitter här och kammar mina gyllene lockar! Djävulen: Aha, jag ser en jungfru som är nära att tillfalla mig genom sin fåfänga!
Miniver: Well, ärligt talat så är jag ju faktiskt sjukt het.
Djävulen: Miniver! Skåda din mörke mästare!
Miniver: Vad är detta för osedligt intrång? istället för min jungfru Lucy ser jag Lögnernas fader här i min budoir!
Djävulen: Well, om man ska vara petnoga så jag kallas också Satan, Lucifer, Hin håle och en del annat som upphovsrättsskyddats se 2000 fkr.... Men vem räknar. Anyway. Skåda ditt öde, Miniver!
Miniver: Huh.
Djävulen: Kom i mina armar, vi lever ett liv i dekadens och synd tillsammans! Jag lovar dig guld, gröna skogar, och ett obegränsat utbud av lågprispocketböcker!
Mildred: *kisar, siktar*
Djävulen: ok, jag har inte hela dan här. Vad säger du?
Miniver: Invånare av underjorden! ÄT KAM!

Orsaken att jag tänkt på Miniver är att jag tror att jag har varit henne i ett tidigare liv. Jag måste nämligen ha gjort något riktigt jävla spektaulärt bra för att förtjäna en storasyster som Sofia. Och har svårt att se att det är i det här livet, där min uppgift mest verkar bestå av att vara lång och lite svajig och vara entusiastisk. Som ett träd, med en entusiastisk uggla i sig. Och som helgon kommer känner jag mig mer besläktad med Miniver och hennes kam, än med alla de där med uthuggna ögon och ihjälbrända hjärtan och andra våldsamheter.

I dag fyller min storasyster 30 år.
Det går givetvis inte att föreställa mig ett liv utan henne. Jag har över huvud taget svårt att andra människor klarar sig genom livet utan syskon. Hur klarar ni familjesemestrara, eller hell - familjemiddagarna? Vem har ni som sett nästan allt som har hänt er, och kan tolka vad ni gör med det i åtanke? Vem lånar ni kläder av, vem har ni utvecklat så interna skämt med att de inte lägre går att härröra från något verkligt fenomen, vem beundrar ni mest av nästan alla, vem kommunicerar ni med med hjälp av höjningar på ögonbrynen?
Att man överlever utan storasyskon är ett mindre mirakel, och alla som lyckas förtjänar något slags pris. Jag vet att jag är jävligt nöjd med att inte ha behövt försöka.


Till höger världens bästa, since 1980.

Miniver, alltså. Bra jobbat.

Sunday, March 21, 2010

Birth, school, dole, angst.

Söndagar blir aldrig riktigt bra. Det spelar ingen roll om man hanterar den genom att springa på 20 vernissager och äta timslånga bruncher och avslutar med bio, eller om lindar in i täcket och inte går upp över huvud taget. Det blir ändå inte bra.
Det har egentligen väldigt lite att göra med faktumet att helgen är slut och arbetsveckan väntar. Mitt jobb är fantastiskt, jag förstår att det är provocerande eller möjligen löjligt men jag tycker det fortfarande. Det är askul att jobba.Dessutom är det inte vecko-budet, jag får fredagskäsla när jag går av skiftet, vilket kan vara en onsdag.

Men söndagsångesten flyttar inte på sig.
Det börjar med alla miljoner delar tidning som både SvD och DN och hela världen tror att man har lust att läsa.
Det implicerar en söndagsmorgon, nej, det kräver en söndagsmorgon, som matchar både DN söndags tjocka bibel och kulturdelen och dessutom DN jävla Bokördag som man inte hann igenom igår utan ligger bland knäckesmulorna på köksbordet. Övergivet anklagande. Se fortsätter söndagen att kräva långa härliga promenader i tumvantarna, jag tror anorakpopgruppen Edson har gjort en jävligt provocerande låt om precis det, och nyinköpta gladiolus, och lagandet av mustiga grytor som dessutom räcker till matlåda.

Istället får man som glasfiberkli över hela huden, man är rastlös men oengegerad, lakanen är obekväma mot kroppen, man river sig på fingernaglarna och ingenting hjälper.
Det hjälper inte att träffa folk. Det hjälper inte att gå på promenad. Det hjälper inte att sova. Det hjälper inte att titta på totalt eskapistisk film, feelgoodfilm eller ångestfilm. Det hjälper inte att supa till, eller läsa En God Bok.
I.N.G.E.N.T.I.N.G. H.J.Ä.L.P.E.R.
Det är bara att vänta ut södagsjävlen, för även det dygnet har bara 24 timmar äveno m de är jävligt långa. Och till slut är det måndag, och lugnorna kan andas lite lättare och rummets väggar slutar luta sig in över en och sakta, sakta, kommer den välsignat hanterbara vardagen igen.

Och det är så konstigt, för trots att söndagsångest är helt vedretaget tycker jag aldrig att jag ser någon i Vasaparken som ser ut att lida.Det kanske inte syns på mig heller, jag vet inte. Men det gör det ändå ensammare.


Det hjälper lite att inte lyssna på Rilo Kiley, typ.

Tuesday, March 16, 2010

Oh, ew!

Vi har haft någon slags provning av produkter med nya otippade smakkombinationer på redaktionen. Där finns guldkorn som Singoalla kladdkaka (doppa i kaffe och upplev himmlen) och glass med mynta och fikon (låter pretto - smakar pretto. Pretto good.)
Men där fans också godisets motsvarighet till djävulens avföring - plopp lakrits. Jag är rätt säker på att produkten funnits förut någon gång, men jag kan inte hitta det någonstans på the internetz så då stämmer det säkert inte. Men nu finns det i alla fall.
Frågan är varför. Jag utfärdar härmed en varning till bloggens alla läsare. RÖR DET FÖR GUDS SKULL INTE POJKAR. (det där var ett internskämt, men jag tror bara Amanda och Sofia fattar det).
Jag har lidigt så att ni slipper.
Fyra kollegors idoga tjatande fick mig att mot bättre vetande smaka. Ett episkt misstag, i klass med "before I kill you mr spy, let me i elaborate ways show you how the destruction device works - including its one and only flaw, sensitivity towards human breath"
Episkt misstag.
Jag kräktes lite i munnen - vilket ändå var en godare smak än den som plopp lakrits framkallade.

Dessutom låter plopp som när man bajsar. Varför vill man äta sånt godis?

Saturday, March 13, 2010

Kul på jobbet.

Saker man gör när man är stressad på jobbet men inte kan göra något för att reportrarna vägrar lämna sina texter i tid:
- läsa hypotetiska vinnar-artiklar, dvs artiklar skrivna/påbörjade i förväg i händelse av att artisten xxxx vann schlagerbonanzan. Finns på alla artister. Det ligger något fascinerande över saker som är skrivna på ett torrt rapporterande sätt, fast rapporterande om saker som inte hänt. Det blir en märklig skönlitterär känsla.

- boka in tusen träningspass till nästa vecka. Total hybris råder, eftersom jag är uppjagad och på gång. Inbokat so far: söndag konstig afrodans (nej, jag vet inte heller), måndag vanlig dans, tisdag hård konditionsträning, onsdag koreografi och kondition, torsdag kampsport och ev skivstång kondition. Stoppa mig juni.

- gräma sig över att jag inte vann vinnartippningen - ALLS - men ändå vara rätt nöjd med att timoteij inte komm tvåa.

- okynnesfrilägga Salem Al-Fakir. För man vet ju aldrig. Han kanske ska in någonstans. Och han har ju ett väldigt besvärligt krulligt hår att frilägga. (Som redigerare önskar man att alla människor som ingår i något slags offentligt rum skulle utveckla Fredrik Reinfeldt-frisyr. Alterantivt Jennifer Love Hewitt.)

-utveckla spänningshuvudvärk.

Wednesday, March 3, 2010

Uppdrag: hypa, del 9.

Nu kommer vi till ett lite sorgligt kapitel.

Lattefascisten var en jättebra idé. Det är fortfarande en jättebra idé. Tanken var att jag och Odi på ett lagom drygt och självgott sätt skulle recensera stockholms latte-utbud, eftersom vi båda är konnässörer av rang och jag dessutom jobbat som barista. Tanken kläcktes någon gång när vi än en gång rantat över oskicket att lämna mjölkkannan under ångaren för att gå iväg att diska när mjölken ska ångas, eller varför kall latte smakar bebis.

Tyvärr slutade det vara roligt efter ett litet tag, och ingen av oss verkar kunna uppbåda tillräckligt med entusiasm för att återuppta vårt fascistoida tyckande. Det är synd, eftersom vi var jävligt smarta och roliga, och eftersom vi behövdes. (Behövs!)

Läs om Levinskys, Espresso House, Vurma och de andra ställena vi ändå lyckades recca här.

Next up att hypas: en blogg om smoothies.

Tuesday, March 2, 2010

Snor + böcker = sant

Jag är hemma igen, benmusklerna överlevde alperna (jag vill säga övervann, men jag har fått höra att granit är mer bestående än även mina lårmuskler så I stand corrected) och nu har jag blivit förkyld.
Jag klagar, så klart, för jag hatar snor och jag hatar att vara konstant medveten om mina bihålor och jag hatar att känna mig äcklig. (Jag har till och med vägrat träffa pojkvännen på grund av att det känns som att jag är inlindad i ett snorhölje, lite som innan en uruk-hai föds ni vet*, inte så hångelvänligt). Men även om jag är djupt hatisk mot förkyldningen så lite gillar jag vad den lyckas göra med mig, som inget annat lyckas. När jag är sjuk är nämligen enda gången som jag lyckas med att stanna hemma och göra nästan ingenting.**. Jag har läst skitmånga böcker, och engegerat mig i mina fingernaglar.

Utlästa böcker:
- Fågeln som vred upp världen (700 sidors intensiv njutning, nu går jag runt och tror att hela världen är full av symboler och att ingenting jag upplever är riktigt verkligt. Älska alice i underlandet-känslan.)
- Mullvaden (brittisk spionroman från 70-talet. Fick mig att idka persedelvård, det är något med brittisk böcker som får mig att vilja vara lite mer pråper.)
- Dead to the world (ganska bra vampyrer, ganska dåliga sexscener)
- Purpurfärgen (varför har jag inte läst den här förut? Det är helt och hållet obegripligt. Känns som en given högstadie- eller möjligen gymnasie-läslistebok.)

Fingernagelfärger, so far:
- pearly white
- himmelsblåa
- dragon
- summer red

Jag blir snygg, och beläst. Minus att jag är en uruk-hai, då.

Och pe ess så har jag inte glömt bort uppdrag:hypa, det är in making. Jag bara tappade lite fart.

* så här, för er som inte vet:

Snor!

** Eller alltså. jag jobbar ju, för tydligen har mitt skolkande i ungdomen gjort att jag nu inte kan vara hemma ens när jag verkligen är sjuk, eftersom jag tänker att ingen kommer att tro mig. I stället nyser jag konstant och bygger snorpappersberg i papperskorgarna. Charmant, på det hela taget. Men förutom jobbandet så gör jag nästan ingenting, och jag jobbar ju bara om nätterna. So there.

Friday, February 19, 2010

Talk the talk, walk the walk.

Hej hörni,

nu var det ju skamligt länge sen vi hördes sist. Jag har saknat er! Den totala radiotystnaden beror, lite otippat, på det vad som går under arbetsnamnet Uppdrag: Alper, eller Terry och benmusklerna. Slutgiltigt titel ännu inte bestämd. I morgon åker jag nämligen til alperna. Att åka skidor i alperna är inte riktigt som att åka skidor i Sälen. Att åka skidor i alperna är både oändligt mycket roligare, och lika oändligt mycket jobbare.

Ergo, det har varit veckor av benmuskler, mjölksyra, spinning, ett kort infall övervägandet av spinningskor (är det bara mina tår som somnar av de där pedalkorgarna?) benböj, utfall, upptäckandet av övningen sidoutfall (spännande men smärtsam upptäckt), samt även inköpande av nya skidstrumpor.

All den här träningen har fått mig att börja tänka. I couldn't help but thinking, ni vet. Jag har sjukt många tränings-relaterade blogginlägg i huvudet (musiken i gymmet, vadihetlvete är problemet? Varför är det bara vissa träningsanläggnignar som har normal belysning? På vilken planet köper alla andra sina träningskläder?), men jag ska bespara er det mesta. Utom en grej, som jag inte riktigt kan släppa.

Det här med omklädningrum, hörni. Det är väl ändå lite konstigt? Inte för att alla är nakna, alltså. Utan snarare som att det är twlight zone. En plats för total metamorfos, och extremt fascinerande. Jag förstår att det är larvigt att intelektualisera fysisk aktivitet, jag är inte Haruki Murakami men ändå.

Omklädningsrummen - så himla spännande ändå! Jag får kämpa som fan för att inte stirra (klassiskt faux pas i omklädningsrum, och folk ser ut att kunna slå hårt) men det är klart att att jag vill se förvandligen från svettig med-cyklare till fräsch stureplansdonna eller trulig indietjej eller kompetent juristkvinna eller, ja, vad man nu ser ut som när man inte har träningskläder på sig. I jympasalen är vi alla lika, det som imponerar är antalet armhävnngar och det viktiga är att inte vara i vägen. På andra sidan duschen är den pausen över och vi återgår till att trä på oss dagens roll. Det är lite fint, jag gillar tanken på jympa som fri från (sub-)kulturell tillhörighet, men jag gillar också att bevittna återinträdet i den tillhörigheten.

Och sminket, sminket! Igen svårigheten att inte stirra, men come on. Det är ju en sån himla cliffhanger, man vill se hur det slutar. Och omsorgen, vanan, produkterna... säg inte att ni inte också spanar.

Metamorphose me harder, baby

Thursday, February 4, 2010

Uppdrag hypa, del 8.

Dagens hype: Total Eclipse-bloggen.
För övrigt den enda bloggen (såvitt jag vet) på listan som har en egen facebook-grupp.

Total Eclipse skriv av Amanda, som jag har det stora privilegiet att göra Brevnoveller ihop med, och Elise, som Brevnoveller för övrigt snart kommer ge ut. Elise är författare och kulturskribent, Amanda är litteraturredaktör. Tillsammans (älska co-skrivna bloggar) fyller de internet med samtidsanalys, konsumtionsrapporter, boktips och bokdiss, kulturdebatt och youtubeklipp, skvaller och Bonnie Taylor. Det är begåvat, smart och underhållande, och med en fantastisk tagline. Och och och, det nästan allra bästa är deras inläggs-etiketts-system, som förtjänar en djupdykning av varje läsare. Stor underhållning.

Next up on uppdrag hypa: Lattefascisten. En bra idé som tyvärr dog.

Tuesday, February 2, 2010

uppdrag hypa, del 7

Fotjävelen är bättre, men jag kan fortfarande inte träna. Det gör mig sur, eftersom tanken är att jag ska susa ner för alpsluttningar om ett par veckor. Alla vet ju att medan det verkligen är något av det roligaste som finns så är det också sinnessjukt jobbigt. Känslan av att ha ramlat mitt i backen med lössnö överallt omkring sig, skidorna har inte löst ut sig men ligger i helt galna vinklar gärna ovanför ens eget huvud och så mycket mjölksyra i benen att man bara vill lägga sig ner och vänta på att någon ska lyfta upp en i armarna och bära ner en. Men man är 26 och de andra har redan åkt i förväg ner så det är bara att försöka lyfta fötterna med enochelhalvmedersskidorna fasttryckta på, och resa sig upp. Benen skakar och när man väl ställt sig upp är det obegripligt hur man någonsin ska orka trycka sig runt i små, snabba svängar ned för resten av backen i allt puder.
Jag borde, kort sagt, verkligen träna mina ben.

Ok.
Now back to your regularely scheduled uppdrag:hypa.
Dagens länk är ledsna finanskillar, eller Sad guys on trading floors. Det är egentligen den vanliga Jan Stenmark-grejen - hitta en bild och ändra hela innehållet med en välformulerad bildtext - men det är här kan vara den allra bästa på hela interent. Jag hittade den här bloggen mitt under blomstrande finanskris, och JA den är roligare än sad hipsters. Den har dessutom en härligt bitter finanskrisunderton. Perfekt för alla oss som sett genrebilderna från New York-börsen som alltid illustrerar börs-artiklar i tidningar och tänk "wtf".

Saturday, January 30, 2010

Hej Bladet, 1960-talet ringde och ville ha sin syn på musik tillbaks.

Kort paus i uppdrag:hypa för att konstatera att Aftonbladet tar sitt ansvar för att evisa att det inte är omöjligt att recensera en musikartist utifrån dess hårlängd bara för att det inte är 1960-tal längre. Känns fräscht.

Wednesday, January 27, 2010

Uppdrag hypa, del 6.

Dagens länkhat: OMG Mat.

OMGMAT skivs av Caroline (of the if i can't dance...-blogg), och Johan. Det gör mig lite ont att hypa den här, för den uppdateras besvärande sällan. Men eftersom det är en av de roligaste bloggidéer jag sett så får det väl gå. Man kan i alla fall läsa bakåt och förundras.

OMGMAT är filmad matlagning, fast inte på det där jobbiga Nyhetsmorgon Förkväll Hej Jag Är Inte Kock Egentligen Men Det Låtsas Vi Inte Om Vad Härliga Vi Är När Vi Står Här Och Knådar-sättet. Inte så. Mera som en nittiotals MTV-video, fast med hypno-cake, eller lasangette, eller panerade hoki-filéer. Eller något helt annat. Det är briljant.

Tyvärr, som sagt, är det ganska länge sen det hände något i OMGMAT-bloggen. Men snart kommer Johan hem från Asien där han har hittat sig själv, så förhoppningsvis kommer den uppdateras mer frekvent inom en snar framtid. Håll ögonen öppna.

***
För övrigt är min fot fortfarande dödsstukad, och jag uppskatta all träning jag lagt ner förra året. Armhävningarna gör att jag orkar lyfta mig själv i kryckorna, coren har gjort att jag orkar sitta med båda benen uppdragna mot näsan när jag ska ta på mig strumpor på den friska foten, yoga gör att jag utan problem klarar att duscha på ett ben.
Fan i helvete.

Monday, January 25, 2010

Uppdrag hypa, del 5

Dagens länkhype: Cookies and Candy, som Karin skriver.

Om jag vore Karin skulle det här inlägget vara ett långt, välforumulerat, drastiskt och lätt självömkande inlägg om hur jävla otursförföljd jag är. (Datorn pajade precis efter att jag lagat den, stukade fotjävelen på träningen i går - så orimligt dumt -, mitt nya finslipade CV som bortblåst från den externa hårddsiken, etc.).

Karin, som jag jobbade ihop med en ganska mörk novembermånad på en lokaltidning straxt utanför Stockholm, skriver nämligen ungefär som jag skulle önska att journalister på vecko- och "tjej"-tidningar skrev. Smart, lättläst, roligt, sympatiskt, med en stor vidd av ämnen som rör sig från hur jobbigt det är att träna till hur konstigt det är att man har så svårt för kroppsbehåring via filmtips och drömmar om krokodiler.

Nu har tyvärr Karin slutat som journalist och gått över till den onda sidan (PR), vilket är kul för henne eftersom hennes jobb tydligen är abfab, men tråkigt för Sverige eftersom vi förlorat en väldigt duktig journalist. Vi får helt enkelt hålla tillgodo med hennes blogg. Här är den. (Den är dessutom också assnygg, varför har alla andra snygga bloggar utom jag?)

Tuesday, January 19, 2010

Uppdrag hypa, del 4.

Jaja, det har dröjt lite med nästa hype. Jag har varit upptagen med att bada på centralbadet (Visste ni att det är lite som att bada i en sekelskiftesfilm? Helt fantastiska och märkliga målningar överallt, konstiga fontäner, fin mosaik och duschar där man drar i en sträng för att sätta i gång strålarna. Väldigt old school, väldigt fint.) och kolla på eskapistisk film (varför går det bara totalt verklighetsfrånvända filmer nu? Alltså, de är fina och så, verkligen, men kom igen. Sherlock Holms? Alice i Underlandet? Where the wild things are? Dr Parnassus? Enda undantaget är väl typ fish tank.), gå på överraskningsfest (älska överaskningsfester! De blir alltid de allra roligaste.) och annat viktigt som man gör på helgen.


Man vill typ ha en fin högt knäppt klänning och se ut som i Madicken när man varit här.

Ok. Till saken.
Arons blogg heter Heart of the city, vilket jag alltid tror är Bobby Blue Bands Aint no love in the heart of the city (sjuhuhuuuukt bra) (oj vad många parenteser det är i det här inlägget, redan, och jag har inte ens kommit till saken.), men textutdraget i headerns visar att det är en Nick Lowe-låt. Det är okej. Jag blir ändå glad.

Aron och jag gick i samma klass när vi pluggade på JMK, och alla i vår klass fick i uppdrag att skapa en egen blogg. För det behöver journalister. Jag har uppenbarligen inte ändrat värst mycket i min blogg sedan dess, varken namn eller tagline eller ens foto, när jag tänker på saken. Aron däremot har skaffat en snygg tumblr-blogg, och även om han inte uppdaterar den så där ofta så det stör så är den ändå full av musik-listor, foton på fula skor, hån över kvällstidningarnas nätsiter och annat som inte har någon röd tråd. Jag uppskattar bloggar utan röd tråd, bloggar med tydliga syften (hej jag skriver om media, hej jag skriver om recept) gör mig nervös. Aron pratar även halländska, det märks inte när han skriver, men om man har det i bakhuvudet när man läser blir det ytterligare lite bättre.

Next up: Karins Cookies & Candy.

Thursday, January 14, 2010

Uppdrag hypa, del 3.

Så himla lämpligt att nästa länk på listan är brevnoveller, när just i dag är dagen då Svenska Dagbladet hittar brevnoveller.

Brevnoveller är vad jag jobbar med när jag inte jobbar på en kvällstidning nära dig. Det är ett förlag som ger ut noveller, fast inte i en samling utan en och en. Och de landar hos dig, i din brevlåda. En gång i månaden. Som ett brev på posten.
Vi har hittils gett ut en novell av Viktor Johansson, och håller i dagana på att sätta Maria Zennströms novell "Prinsessan av Fredhäll".
Brevnoveller är helt enkelt typ världens bästa idé, och jag är så jävla nöjd med att få vara med att göra den.


Den fina flyern är gjord av Maria Sand.

Näst på tur är Arons snygga tumblr-blogg. Stay tuned.

Wednesday, January 13, 2010

Uppdrag hypea, del 2

Som ni längtat. Här kommer den utlovade fortsättningen på vad-länkar-jag-egentligen-till-följetången. (tongen? hur stavas det egentligen? jag är en skam för mitt skrå. Mer om det en annan gång, tror jag bestämt).

Here goes.
I just can't hate enough (för övrigt ännu en exemplarisk och mycket korrekt bloggtitel) är Chrissies blogg. Chrissie kallas också obegripligen för 138, och vi jobbade ihop i våras. Så jävla nöjd med att det hände, I just can't hate är nämligen förmodligen inte en blogg jag hittat till annars. Chrissie är småbarnsfarsa och spelar bas i något slags band som tydligen är jättebra, om man gillar metal. Hans blogg är full av obskyr metal, märkliga baby-andekdoter, hat mot idioter, hat mot borgare, hat mot kristdemokrater, hat mot köttätare och the occasional recept. Den är dessutom sjukt rolig, då och då djupt cynisk, och uppdateras tillfredsställande ofta.

ETA:
Gud så pinsamt. Jag råkade länka till en jätteful svart blogg med ett enda inlägg, som handlar om Ingl. Basterds. Fan. Nu är det korrigerat. Gå till rätt blogg och hamna här.

Tuesday, January 12, 2010

Uppdrag hypa, del 1.

Jag har ett längre tag tänkt att jag ska skriva lite om bloggarna jag länkar till där till vänster. Så att ni vet vad det är ni borde läsa, liksom. Vi tar det uppifrån och ner. Först ut är Caroline Malmströms blogg, If I can't dance to it it's not my revolution. (för övrigt en fantastisk blogg-titel* som jag önskar att jag hade kommit på. Och väldigt Caroine-esque.)

Den är en brand new bekantskap. Caroline har jag haft det stora privilegiet att bland annat regissera och producera Maken med, men bloggen hittade jag inte förräns ungefär häromdagen.
Caroline skriver som man skulle önska att Therese Bohman skrev om hon inte var upptagen med att försvara rätten att vara sjukt konventionell och lätt reaktionär. Peppande, talspråkigt, snirkligt, akademiskt, utbrottsligt, resonerande, inpirerande och andekdotiskt. Och dessutom med ett helt fantastiskt sidhuvud där Anders Zorn spelar luft-cittra och andra högdjur inom svensk nationalromantisk konst ser allmänt på kanelen ut. (Jag vill också ha ett sidhuvud, kan inte nån göra ett till mig?). Caroline skriver om konst, om politik, om Beyoncé och om svenne-indie. Bland annat.

Nästa på tur är Chrissies I just can't hate enough. Men ni får ge er till tåls tills kanske ikväll. Eller i morgon. Yeah, sån är jag. En sån som låter er sväva i ovisshet. Suck it, bitches, etc.

*ETA: Och tillika ett (förvanskat) Emma Goldman-citat, men det visste vi väl redan, era bildade typer.

Thursday, January 7, 2010

Torsdag, inga konstigheter.

Plan för dagen:
Äta frukost.
Läsa ut en av böckerna på min läslista*
Gå på yoga.
Äta vietnamesiskt med Schmarro.

Har jag nämn att jag har typ världens bästa liv?
Visserligen har jag inte ett jobb om en månad, och det verkar otroligt att jag någonsin kommer få en fast anställning, men just nu känns inte det så viktigt.

***
Fler ord jag stör ihjäl mig på när folk blandar ihop (se tidigare rant om tillbringa/spendera): Ignorant - nonchalant. Nej, ignorant på svenska betyder inte samma sak som ignorant på engelska. Ignorant på svenska är synoymt med okunnig, men det du menar när du felaktigt använder det är nonchalant. NONCHALANT. Haja eller dö, slentiranöversättare.

ETA: Jag hade fel. Det är så jobbigt när man har fel och raljerar över andras fel. Nej, alltså. Ignorant betyder fortfarande inte nonchalant. Däremot betyder det inte ignorant på engelska heller nonchalant, jag vet inte var jag fick det ifrån. Det man tror när man använder ordet i den bemärkelsen är förmodligen att det betyder som ordet ignorera. (Vilket det alltså inte gör, ni är fortfarnde retards om ni tror det.)



*Läslistan, januari 2010:
Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou - check! I går kväll blev Janne ordförande i Pressklubben efter att ha häcklats av en enad presskår. Det var väldigt synd om honom, men nu har han fått upprättelse och boken är slut.
Purpurfärgen - Alice Walker. Jag tror den kommer vara fantastisk.
Mullvaden, av John le Carré. Möjligen något slags missriktat bildningskomplex som ger sig till känna här, men alla verkade ju älska LeCarré för ett par år sedan, och Alfredsson ska ju göra film av den. Så jag tänkte att va fan. Lite kriminalroman dör man väl inte av.
Vägen, av Lehane. Jag framhärdar i min strävan att hitta en deckare/kriminalroman jag gillar. Kanske kommer den här att vara The One.
Fågeln som vred upp världen - Hakuri Murakami. Norwieian Wood var ju något av det bästa som lästes under 2009, och jag tvivlar inte alls på att Fågeln... kommer vara minst lika bra Men den ser ut som en tegelsten, vilket får mig att vänta lite med att börja...

Sunday, January 3, 2010

Let's hope its a good one

Förra året tillbringades början av det då pinfärska 2009 med att vara bakfull, hångla, kolla på nyårskonerten och äta pizza. Det var nice, och det blev ett nice år. Inte bara bestående av hångel och pizza tyvärr, men ändå. Verkligen ett ganska top notch år, trots ett par riktiga jävla dödsdyk.

Början av det här nya pinfärska året har, å andra sidan, tillbringadts* med bakfylla, vakna av att någon annnan diskar disken från gårdagens fest, hångel, pizza och sedan JOBB och sedan JÄTTEMYCKET VINTRIG SKÄRGÅRD, komplett med bastu, isvak och snöbollskrig. Jag har uppenbarligen ett mycket konstigt men bra år framför mig.


Så här fint var det. Foto: Sofia Stenler

*notera den konsekventa användningen av tillbringa, i stället för det felaktiga och kruppanfallsframkallande ofta använda ordet "spendera". Terry - slentrianöversättarna: 1-0.