Jag gillar min morgontidning. Vi har ett fint förhållande, tycker jag, avslappnat men ändå kärleksfullt. Byggt på ömsesidig respekt men ändå medveten om varandras fel och brister. Jag gillar't, kort sagt.
Men nu har det börjat kärva lite.
Ärligt talat, DN. Hur fan kan du, i det postkolonialteoretiskt stinna tidevarv vi lever i, publicera en artikel som den som man drabbades av i fredagens DN? (Kort recap för er som inte läste pappret: Det homogena landet Afrika gör jättespännade musik som bland annat inspirerar suburban kids och A camp. Artikeln bjuder på oneliners som "Det är roligare med rytmisk musik", typ*, och är en uppräkning i band som gillar Afrika. )
Jag läste hela artikeln i väntan på en enda mening som problematiserade begreppet "inspiration från afrika" eller "afrikanska rytmer", men icke.
Wtf? Jag tycker inte vi brukar ha det såhär, DN.
Men sen i morse läste jag ytterligare en otillfresställande om än inte lika upprörande artikel om manlighet analyserad genom mansmagasin, så nu börjar tro att vi verkligen är nere i en svacka, DN och jag. Eller mer specifikt DN:s kulturrredaktion och jag.
ETA: Lovar att lägga upp en lite mer ordentlig sammanfattning av artikeln när jag kommer hem och har den framför mig.
ETA: Räddad från att behöva rekapitulera, artikeln finns numera här.
*Eller mer ordagrant, "Musiken är glädjerik, färgstark, hoppfull och opretentiös", citat Avner, omämnd som indieartist men som ändå gillar Afrika.
Nyckelmening i texten "Avner är dock långt ifrån den enda popartisten som blickar mot Afrika just nu." Mina problem?
Ok, såhär är det. Afrika är jordens näst störta kontinen där det bor omkring 900 miljoner människor. Det är inte en homogen folkgrupp, eller geografi. Där finns 54 länder och ungefär en sjundedel av världens befolkning. Ändå är det tydligen okej för västerländska vita musiker och kulturskribenter att referera till kontentenen som något med en gemensam/homogen kultur och påverkan på indiemusik.
No comments:
Post a Comment