Du kan kalla mig Red

Jag har kommit fram till två saker som jag har otroligt svårt för den här hösten, och det är lite jobbigt. Sammantaget gör det mig nämligen till en av gubbarna med högt knäppt skjorta som tycker att hippien ska klippa sig och skaffa ett jobb. Jag är pappan i that 70's show, jag är det man gjorde revolt mot, jag är oförstående och osympatisk, och jag tänker inte lyssna på vad du säger för du har långt hår.


Where's my pot roast, woman.

Jag får nämligen, har det visat sig, svåra utslag dels av personer som gnäller (ååh jag är så trött, ååh jag tror jag håller på och bli sjuk, ååh det är så mycket att göra, ååh jag har så lite pengar, åååh mitt liv är så tråkigt. VADSKAJAGGÖRAÅTSAKENTYCKERDU. Ändra på skiten eller bit ihop.).
Och dels personer med kvasiflummig livsinställning (åh jag är så kreativ och jag läser paulo coelho och gillar yoga och andlighet och Att Komma Bort Från Konsumtionshetsen, och Jag Går Min Egen Väg, NEJDETGÖRDUINTE du har bara råkat snubbla över Alkemisten och upptäckt att det finns mer än din bostadsrätt i innerstan som du nu inrett med mysiga kuddar. Herregud, öppna en till bok och gå vidare.)

Jag pallar inte skiten. Jag vill bara slå dem i huvudet och vänta på att de ska växa upp, läsa lite fler böcker eller kanske en dagstidning, och sluta tycka att fjärilar är vackra. Fjärilar är creepy äckliga håriga djur och delfiner är inte smarta och att du har en stickat kofta från Odd Molly gör dig inte mysig, och det är inte synd om dig för att du måste jobba för det måste alla.

RETARDS.


Ett motto att anamma.

ETA:
Jag skulle gärna önska att jag var Sue Sylvester i stället, men ärligt talat är jag inte säker. Jag saknar till exempel en megafon.