I går och i förrgår var jag en på alla sätt storartad vän. Jag hjälpte nämligen min kompis Jens att flytta för ungefär nittonde gången i år. Det här ska inte bli ett inlägg om Stockholms bostadssituation och andrahandsmarknad, för åh guuuud vad tråkigt.
(Apropå det är det nog dags för ett Kan vi bara prata om vädret istället-inlägg snart igen.)
Nix, det här inlägget ska handla om nåt jag kom på när jag bar upp den tredje flyttkartongen med sonic-tidningar för tre trappor utan hiss. Nämligen om man inte skulle kunna göra verklighet av de där planerna man länge haft på att inleda varje spirande vänskapsförhållande med ett kanske tråkigt, men i längden för båda parter givande frågeformulär.
En av frågorna skulle givetvis vara Hur många gånger tänker du flytta det närmaste året, och om det överstiger två, på vilket sätt kommer du kompensera den konditionsångest* och träningsvärk det här kommer framkalla.
Andra relevanta frågor är:
Kommer du lämna mig för att plugga nånting jättespännande på andra sidan världen under längre tid (och om ja, hur många gånger får jag hälsa på), tänker du ligga med någon av mina kompisar och om ja, hur bra är du på att inte fucka upp i det läget, samt vilka är dina bästa tv-serier.
Inte en sån himla dum idé, no? Det kniviga kommer givetvis att bli att känna av när det är läge att langa fram formuläret, men jag tänker mig att detta kommer ge sig efter ett par försök.
*en avlägsen släkting till tjockisångest. Framkallas av att man får blodsmak i munnen av att springa till bussen, och av att mycket skrynkliga tanter cyklar förbi en när man flåsar upp för västerbron.
2 comments:
Ja! Åh vad mycket trassel ett formulär hade besparat mig genom åren. Men hur bedömer man hur många fel som krävs för att kväva vänskapen i sin linda?
En svår fråga. Jag tror man får konstruera ett facit genom att använda testet på personer som redan är ens vänner, och på sätt komma under fund med hur stor avvikelse som är godtagbar.
Post a Comment