Don't tell them your name

I morgon ska jag på begravning. Jag har gjort en otroligt märklig facebookstatusuppdatering om det, om jag såg den skulle jag inte veta vad jag skulle göra med den, med den informationen, och förmodligen tycka att det var lite störigt. Men jag tänker på det hela tiden och det är konstigt att ingen vet det*. Nästan ingen.

Oktober blir november och min musiknostalgi går från Belle och Sebastian till Deathcab for Cutie, jag har Sofis Mode-boots och en nu tung kappa och det är mörkt nästan jämt. Varje morgon vaknar jag i världens största och vitaste säng med armarna hårt lindade om kuddarna, dagarna är som små pickande fågelhjärtan och taxin hem från jobbet är ett streck längs orangea nattgator. Ibland låter mina andetag inte som mina egna, ett pipande i luftvägarna jag inte känner igen, och när jag går förbi en spegel förstår jag inte vad jag ser. Sofis mode-skorna och en känsla av overklighet och om ett par timmar är begravningen.

Så här ser Sofis Mode-skor ut, ungefär.

*det är inte hemligt, bara något som är svårt att langa upp i en konversation om läget. Liksom.