Båtupptagning, eller: Patriarkatet i genomskärning

Ungefär så här års börjar alla med båt svära över vädret, och över sin egen oförmåga att planera, och havstulpaner. Det är nämligen dags att ta upp båten. Och medan det verkligen är ganska fantastiskt att ha en alldeles egen segelbåt (nåja, nästan egen i alla fal) är det nästan lika inte alls fantastiskt att ta hand om den på hösten. Båten kan nämligen inte alls bara ligga kvar i vattnet av någon anledning. Nej, den ska under den kallaste och regnigaste dagen som hösten kan uppbåda mastas av och torrsättas, och sedan täckas över av presseningar och aluminumställningar för att sedan klara vintern utan att gå sönder eller få ett sönderregnat elsystem.

Att ta upp båten är en surrealitstisk upplevelse.
Båtfolk, eller de som hjälper till vid båtupptagninen som ens båtklubb håller i, är nämligen inte riktigt som andra människor. Eller så är de möjligen precis som andra människor, som Verklighetens omtalade Folk, jag vet inte säkert . De kommer i alla fall till upptagningen tidigast av alla, omkring 7-tiden på morgonen. De har blåställ och arbetshandskar från Friestads och keps med öronlappar och kisande ögon och tuggar alltid på något, tandpetare eller tuggummi eller tuggtobak eller sin egen tunga, oklart vilket. Och de är komkpetenta. De kör slamkrypare som de aldrig gjort annat. De dompterar och domderar. De pekar med hela handen och ryter åt segelbåtsägare som inte håller sin plats i upptagningskön eller råkar lägga sig på fel boj medan de väntar.
De är Manliga Män (jag har aldrig sett en kvinna köra slamkrypare, kvinnorna fixar kanske fikat på sin höjd, båtupptagning är som ett mikropatriarkat i genomskärning), och om man inte gör som Manliga Männen säger så har man inte mycket att komma med. Glömda försäkringsbrev, strejkande båtstöttor och försenade ankomster tolereras icke. Manliga Männen bestämmer allt under båtupptagningstider.

Så vad gör man? Man ljuger, så klart. Man låtsas att man själv också har ett friestads-ställ, man bara har inte med sig det just nu. Och man pekar med hela handen och pratar väder och olika stöttors varierande kvaliteter med de närmsta båtgrannarna, och bottenfärg och de jävla havstulpanerna och högtrycksvätt, och man försöker att inte låtsas om att man inte har någon känsel i tårna (för man har inte förnuftiga kängor, man har sina fred perry-jympaskor och de är för små för raggsockor) och är jättetrött på att vänta och bara vill ta upp båtjävelen som man i alla fal inte kan göra något kul med på närmsta halvåret. Man låtsas inte om något av det, för vid minsta tecken på svaghet - Manliga Männen kan lukta sig till svaghet som hästar kan lukta sig till rädsla - slår de till. Genomskådar ens slamkryparsnack, skakar på huvudet och klassicierar en för evigt som landkrabba som råkat förirra sig till båtfolket av misstag, och börjar leta efter ens pappa eller man eller bror, eller vilken man som helst som de kan kommunicera med, på riktigt. För den här tjejen har ju uppenbarligen ingen koll alls.


"Var ska du ha slingen nånstans på'na?"