Jag älskar dinosaurier. Förra sommaren, tror jag, var jag på Naturhistoriska Riksmuseet och tittade på deras fasta utställning om dinosaurier. Eller det är möjligt att det egentligen är en utställning om, typ, jordens historia fram till nutid, men det enda jag minns är såklart skräcködlorna. ("Skräcködlor", liksom. Bara det.) Ganska många saker är ju tyvärr inte lika fascinerande när man inte längre är sju år gammal, men det är var verkligen precis, eller kanske ännu mer, så. (Samma kan tyvärr inte sägas om Cosmonova, men det är en annan sak.). Skeletten är fortfarande GIGANTISKA. och SKITLÄSKIGA. Och ÖVERALLT. Och det finns pedagogiska tidslinjer om krita- och jura-perioderna, jag älskar tidslinjer, de ger mig en känsla av överblick och kontroll och att det finns en underliggande mening, och fina illustrationer och en jättestor dinosauriefot i ett hörn. Och det bästa av allt är at ingen vet någonting, nästan, egentligen. Det är frit fram att gissa och hitta på. Hade de fjädrar? Bör vi egentligen prata om Tyrannosaurus Höns? Levde de bara på natten? (sjukt läskig tanke - totalt jävla mörker, och livsfarliga flygande ödlor vars gigantiska vingar dånar ovanför en).
Eller jag ljög. Det bästa, och mest fascinerande, och det som gör att barn aldrig kommer sluta ha dinosaurieperioder, är så klart att de var jättestora, och jättefarliga, och jättegamla och mäktiga - och sen dog de. Poff, borta. Det är en välkommen insikt för en person som just blivit introducerad för det svenska skolväsendet.
Typ en miljon gånger större än vad du är.
No comments:
Post a Comment