Wonderflat ekar tom. Systern har tagit sitt pick och pack och dragit och lämnat mig ensam med barnen. Jag menar orkideerna. Det är fett tråkigt.
Som tur är får jag en ny roomie imorgon. Odie är sjukt bra och smart och rolig. Dessutom pluggar hon juridik, vilket betyder att hon kan långa och svåra ord och har en tung bok att slå i huvudet på folk vid behov.
Men just nu är wonderflat roomie-lös. En märklig känsla infinner sig. Jag har flyttat in i det inre rummet, och det stora rummet är verkligen hysteriskt tomt. Det ekar. Det ser ut om någon slags konsthall. Strukturtapeterna framträder ohejdat. Det är bara min mat i kylen. Skorna som myllrar i hallen kan jag inte skylla någon annan på. Det knäpper i väggarna och lägenheten verkar på någo sätt kallare än vanligt. Det är bara minus två grader ute, men det känns som mer. Det känns som ganska mycket mer.
Och jag spelar Tunng på skithög volym och lagar ris-otto och skriver inte pår min praktikrapport, men det hjälps inte. Det är fortfarande tomt. Och väldigt tyst. Och framför allt kommer det vara väldigt tyst här ända tills jag tar hit nån, för ingen kommer snubbla över dörren och gnälla över vädret och slå tårna i mina träningsväskor och störa mig när jag sitter och inte skriver på praktikrapporten.
Jag visste inte att jag var en förespråkare för tvåsamhet, men imorgon flyttar Odie hit och jag är nöjdare med det än jag egentligen vill erkänna.
No comments:
Post a Comment