Någon gång i somras lackade jag ur på att hela min facebooklista hade förvandlats till en idyllinflation. Det var spontanrosé, grillkvällar, skärgård, nattbad, fjällvandringar och bullerbyidyll överallt. Hela tiden.
Det var naturligtvis astråkigt att läsa om.
Den här helgen har varit sån. Sån som är astråkigt att läsa om. Sån som är en Saltkråkan-idyll, komplett med en hund som Båtsman. Den där delen i filmen som är ett fotomontage med lätt överexponerade bilder, för att visa hur fint allting är precis innan allt går åt helvete.
Så har det varit. Hela lördagen, och hela söndagen. Septembersegling, hög blå himmel, ibland regn, undanvindar, svamppaj under gång, och havet så där liksom djupblått som det inte är på sommaren utan bara blir när luften och vattnet kylts ner tillräckligt. Som att färgen beror på temperaturen - gör den det? Och sen, på natten, bastu och fotogenlampor och laga äppelpaj i mörkret och ovanför oss fler stjärnor än jag någonsin sett förut och över hela ön, hela skärgården en ny sorts tystnad.
Så vad jag försöker säga är att jag förstår om det här är skittråkigt för er att läsa. Men jag vill skriva det, för då kan jag läsa det i mars när det är snöblöta och saltränder på skorna och man har tröttnat på sin basker, och komma ihåg att det kan vara så här också. Det kan vara så här, också.
No comments:
Post a Comment