Söndagar blir aldrig riktigt bra. Det spelar ingen roll om man hanterar den genom att springa på 20 vernissager och äta timslånga bruncher och avslutar med bio, eller om lindar in i täcket och inte går upp över huvud taget. Det blir ändå inte bra.
Det har egentligen väldigt lite att göra med faktumet att helgen är slut och arbetsveckan väntar. Mitt jobb är fantastiskt, jag förstår att det är provocerande eller möjligen löjligt men jag tycker det fortfarande. Det är askul att jobba.Dessutom är det inte vecko-budet, jag får fredagskäsla när jag går av skiftet, vilket kan vara en onsdag.
Men söndagsångesten flyttar inte på sig.
Det börjar med alla miljoner delar tidning som både SvD och DN och hela världen tror att man har lust att läsa.
Det implicerar en söndagsmorgon, nej, det kräver en söndagsmorgon, som matchar både DN söndags tjocka bibel och kulturdelen och dessutom DN jävla Bokördag som man inte hann igenom igår utan ligger bland knäckesmulorna på köksbordet. Övergivet anklagande. Se fortsätter söndagen att kräva långa härliga promenader i tumvantarna, jag tror anorakpopgruppen Edson har gjort en jävligt provocerande låt om precis det, och nyinköpta gladiolus, och lagandet av mustiga grytor som dessutom räcker till matlåda.
Istället får man som glasfiberkli över hela huden, man är rastlös men oengegerad, lakanen är obekväma mot kroppen, man river sig på fingernaglarna och ingenting hjälper.
Det hjälper inte att träffa folk. Det hjälper inte att gå på promenad. Det hjälper inte att sova. Det hjälper inte att titta på totalt eskapistisk film, feelgoodfilm eller ångestfilm. Det hjälper inte att supa till, eller läsa En God Bok.
I.N.G.E.N.T.I.N.G. H.J.Ä.L.P.E.R.
Det är bara att vänta ut södagsjävlen, för även det dygnet har bara 24 timmar äveno m de är jävligt långa. Och till slut är det måndag, och lugnorna kan andas lite lättare och rummets väggar slutar luta sig in över en och sakta, sakta, kommer den välsignat hanterbara vardagen igen.
Och det är så konstigt, för trots att söndagsångest är helt vedretaget tycker jag aldrig att jag ser någon i Vasaparken som ser ut att lida.Det kanske inte syns på mig heller, jag vet inte. Men det gör det ändå ensammare.
Det hjälper lite att inte lyssna på Rilo Kiley, typ.
Det har egentligen väldigt lite att göra med faktumet att helgen är slut och arbetsveckan väntar. Mitt jobb är fantastiskt, jag förstår att det är provocerande eller möjligen löjligt men jag tycker det fortfarande. Det är askul att jobba.Dessutom är det inte vecko-budet, jag får fredagskäsla när jag går av skiftet, vilket kan vara en onsdag.
Men söndagsångesten flyttar inte på sig.
Det börjar med alla miljoner delar tidning som både SvD och DN och hela världen tror att man har lust att läsa.
Det implicerar en söndagsmorgon, nej, det kräver en söndagsmorgon, som matchar både DN söndags tjocka bibel och kulturdelen och dessutom DN jävla Bokördag som man inte hann igenom igår utan ligger bland knäckesmulorna på köksbordet. Övergivet anklagande. Se fortsätter söndagen att kräva långa härliga promenader i tumvantarna, jag tror anorakpopgruppen Edson har gjort en jävligt provocerande låt om precis det, och nyinköpta gladiolus, och lagandet av mustiga grytor som dessutom räcker till matlåda.
Istället får man som glasfiberkli över hela huden, man är rastlös men oengegerad, lakanen är obekväma mot kroppen, man river sig på fingernaglarna och ingenting hjälper.
Det hjälper inte att träffa folk. Det hjälper inte att gå på promenad. Det hjälper inte att sova. Det hjälper inte att titta på totalt eskapistisk film, feelgoodfilm eller ångestfilm. Det hjälper inte att supa till, eller läsa En God Bok.
I.N.G.E.N.T.I.N.G. H.J.Ä.L.P.E.R.
Det är bara att vänta ut södagsjävlen, för även det dygnet har bara 24 timmar äveno m de är jävligt långa. Och till slut är det måndag, och lugnorna kan andas lite lättare och rummets väggar slutar luta sig in över en och sakta, sakta, kommer den välsignat hanterbara vardagen igen.
Och det är så konstigt, för trots att söndagsångest är helt vedretaget tycker jag aldrig att jag ser någon i Vasaparken som ser ut att lida.Det kanske inte syns på mig heller, jag vet inte. Men det gör det ändå ensammare.
Det hjälper lite att inte lyssna på Rilo Kiley, typ.
No comments:
Post a Comment