No morn--no noon!
No dawn--no dusk--no proper time of day--
/..../
No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
No comfortable feel in any member--
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds,
November!
Thomas Hood
Nu börjar det jävliga.
Egentligen är det inte så mycket själva november som jag har problem med, som att det är början på... well, på slutet. Början på 1000 år av ensamhet, början på iskyla som sipprar upp genom fotsulorna, början på mörkret.
Därför behöver man distraktioner. Distraktioner, och eskapism.
Detta har i år erbjudits i form av Amsterdam-resa (åh! Amsterdam. Vad fin du är, lilla stad. Vad mycket kanaler du har, nästan överallt. Och lägenheter med femti meter i tak överallt. Och konst. Och affärer. Och knark. Och prostitution. Och mat. ), vilket tillfredsställde eskapismbehovet något.
Vi landade till ihärdigt snöande.
Som tur är var distraktionen omedelbar.
I går firade nämligen stora delar av Stockholms litteraturintelligentia att Brevnoveller fyllde ett år. Det var storslaget, komplett med DJ:s med partyhattar, Love Antell på scen som vägrade att sluta mellansnacka, Peter Moren med en orgel, tårtbonanza, ballonger och paket med blommigt papper. Mina snyggaste skor fick följa med, varför jag i dag inte bara är helt under isen mentalt (förlåt nya fina jobbet, jag är en dålig vikarie) utan även knappt kan gå.
Och så himla värt det ändå.
I dag erbjuds distraktion i form av masssiv bakfylla, även om det är tveksamt om det verkligen är distraherande och inte snarare förstärkande, samt nagellacksmålning. Det känns lagom.
No-vember.
No comments:
Post a Comment