Talk the talk, walk the walk.

Hej hörni,

nu var det ju skamligt länge sen vi hördes sist. Jag har saknat er! Den totala radiotystnaden beror, lite otippat, på det vad som går under arbetsnamnet Uppdrag: Alper, eller Terry och benmusklerna. Slutgiltigt titel ännu inte bestämd. I morgon åker jag nämligen til alperna. Att åka skidor i alperna är inte riktigt som att åka skidor i Sälen. Att åka skidor i alperna är både oändligt mycket roligare, och lika oändligt mycket jobbare.

Ergo, det har varit veckor av benmuskler, mjölksyra, spinning, ett kort infall övervägandet av spinningskor (är det bara mina tår som somnar av de där pedalkorgarna?) benböj, utfall, upptäckandet av övningen sidoutfall (spännande men smärtsam upptäckt), samt även inköpande av nya skidstrumpor.

All den här träningen har fått mig att börja tänka. I couldn't help but thinking, ni vet. Jag har sjukt många tränings-relaterade blogginlägg i huvudet (musiken i gymmet, vadihetlvete är problemet? Varför är det bara vissa träningsanläggnignar som har normal belysning? På vilken planet köper alla andra sina träningskläder?), men jag ska bespara er det mesta. Utom en grej, som jag inte riktigt kan släppa.

Det här med omklädningrum, hörni. Det är väl ändå lite konstigt? Inte för att alla är nakna, alltså. Utan snarare som att det är twlight zone. En plats för total metamorfos, och extremt fascinerande. Jag förstår att det är larvigt att intelektualisera fysisk aktivitet, jag är inte Haruki Murakami men ändå.

Omklädningsrummen - så himla spännande ändå! Jag får kämpa som fan för att inte stirra (klassiskt faux pas i omklädningsrum, och folk ser ut att kunna slå hårt) men det är klart att att jag vill se förvandligen från svettig med-cyklare till fräsch stureplansdonna eller trulig indietjej eller kompetent juristkvinna eller, ja, vad man nu ser ut som när man inte har träningskläder på sig. I jympasalen är vi alla lika, det som imponerar är antalet armhävnngar och det viktiga är att inte vara i vägen. På andra sidan duschen är den pausen över och vi återgår till att trä på oss dagens roll. Det är lite fint, jag gillar tanken på jympa som fri från (sub-)kulturell tillhörighet, men jag gillar också att bevittna återinträdet i den tillhörigheten.

Och sminket, sminket! Igen svårigheten att inte stirra, men come on. Det är ju en sån himla cliffhanger, man vill se hur det slutar. Och omsorgen, vanan, produkterna... säg inte att ni inte också spanar.

Metamorphose me harder, baby