Jag läser Hakuru Murakamis Kafka på stranden.
Att läsa den är som att simma över ett alldeles stilla och alldeles svart vatten.
Jag är helt betagen, och helt upptagen, och får under stundom svårt att agera och interagra som normala människor.
Det är lite som när jag läste glaskupan, som det är som när jag läste allting när jag var tio, jag kan inte eller vill inte frigöra mig från texten, jag går runt i en Kafka på stranden-värld.
Inte som att jag sitter och väntar på katter hela dagarna eller rymmer hemifrån och är 15, men det är något, jag vet inte, med språket kanske, eller kommateringen, eller med den förrädiska lena enkelheten. Jag blir på ett humör jag inte visste att jag hade, stillsamt förvirrad och lugnt förstrött eftertänksam.
Och jag vill aldrig sluta läsa, varje bussfärd är en till sida, varje raksträcka är några rader till, men jag är rädd att det ska ta slut eller bli sämre för så här kan man väl inte ha det, så här bra böcker kan man väl ändå inte få läsa?
Och så blir jag obestämt sugen på att ha ett par gummistövlar.
No comments:
Post a Comment