Saker jag inte fatttar vitsen med:
Sex and the city. Alltså, jag gillade den (vad jag minns) när den gick, men hela grejen med att ha boxen och se om den och reviva en massa minnen - den är ju alldeles för ojämn för det. Visst finns det enstaka episka avsnitt, men som helhet är det en helt obegripig hype.
och relaterat - cupcakes.
I kampen mellan donuts och cupcakes kommer alltid donuts att vinna.
Flipflops. Med risk för att låta som en shortshatare* så - det här är inte ett par skor. Det är ett par skydd, att ha mot sunkiga duschrum på friskis eller supervarm strand på charteort. Jämförbara med såna där blåa smutsskydd som finns på statliga och kommunala inrättningar om vintern. Inte skulle du traska runt i de, vavava? Nä, juste.
Malmö. åååh det är så himla aaaavslappnat här, ingen hets, inga hipsters, bara dreadheads och kulturell harmoni. Klipp dig och skaffa ett jobb för fan. Och spotta ut gröten innan du pratar.
Fjärilar. Men det har vi ju redan. De är håriga och inte ett dugg harmoniska och i största allmänhet precis som alla andra insekter - vidriga.
September. Ok, hon är rätt snygg, så möjlightvis som stilikon då. Men varje gång jag hör musiken är jag övertygad om att hela hennes framgång är en konspiration för att kolla hur långt kan hypa något dåligt innan någon skriker om kejsarens nya kläder.
*stofiliär person som hatar shorts i stan, och särskilt mycket på dudes.
No comments:
Post a Comment