Jag är vikarie.
Jag har varit vikarie sen jag tog examen för nu nästan 3.5 år sedan.
Jag har inga illusioner om att jag kommer få en fast anställning inom ytterligare 3.5, inte egentligen.
Det är okej. Jag visste vad jag gav mig in på, det mest framträdande vi matades med under 2.5 år av JMK-studier var hur vi aldrig någonsin skulle få ett jobb, evvah evvah, och så lite upplyftande statistik på det. Man kan tycka att det är en märklig sak att säga till blivande journalister som ska förbereda sig inför att ge sig ut i arbetslivet, men ja. Så var det. Med det i bagageluckan var, och är, jag jävligt nöjd med mina vikariat. If you can’t beat them join them, det är bara att gilla LAS-läget. Och det hjälper ju att jag har ungefär världens roligaste jobb, särskilt just nu. Älsk på det.
Men:
Man är ju aldrig ledig.
Man har ju aldrig semester.
(Ibland åker man iväg ändå men då blir man fattig för att man inte tar jobb/tar tjänstledigt).
Man känner lite att varje dag är ett test som man måste passera, en prestationsmätare där någon bedömer om man är tillräckligt bra för att få stanna kvar, för att få jobba vidare.
Man vet att man alltid kommer behöva söka ett nytt jobb inom x antal månader, oavsett hur bra man har presterat (ungefär), pga said LAS.
Man får dåligt samvete så fort man inte är tillgänglig att jobba, och man är aldrig ALDRIG sjuk, för en sjuk vikarie är en dålig vikare och de har ju faktiskt inte (visstids-)anställt en för att man ska vara hemma och hosta.
Därför:
Känns det helt fantastiskt att jag ska vara ledig i sju (7) dagar, varav en ansenlig mängd ska tillbringas på en pytteliten ö längst ut i det Bohusländska havsbandet. Där ska jag göra nästan ingenting, titta på horisonten, äta jordgubbar och kanske sitta på rökeriet och dricka öl och skratta åt folk som försöker lägga till.
(obs att precis som hundår inte är lika långa som människoår är i inte vikarietid samma som vanlig tid. Ansenlig mängd är därför fyra dagar)
Hej på ett litet tag!
No comments:
Post a Comment