Att slippa internalisera misogyniteten, eller: pan am - en kärleksförklaring.

Sak jag älskar med Pan Am:
Att den handlar om brudar. Att det är ett gäng brudar som jobbar ihop, i en naturlig och oforcerad kvinnlig gemenskap som i och med att den definieras utifrån sitt i grunden separatistiska yrke (flygvärdinna, sexualiserad kvinnlighet i uniform men också kompetens, kraft och någon slags övermänsklighet), därför innebär (än så länge)  ett naturligt systerskap och sen solidaritet som annars är rätt sällsynt på tv och film.
Det är så befriande, som att kliva ur ett par skor och inse att de gör ont för att de är för små, inte för att det är fel på mina fötter.
Jag är så överjävligt trött på att det även i dramer där kvinnorollerna duggar tätt så skapar man alltid djup mellan kataktärerna genom att låta dem tävla om något (makt eller män, nästan alltid.)
I Pan Am står två systrar i centrum, och deras relation med DERAS MAMMA, som visserligen är rätt manipulativ men inte på det där Djävulen bär prada-sättet, utan sympatiskt med FLERA ANDRA KARAKTÄRSDRAG TO BOOT. Händer inte  varje dag det.
(Det är som att någon har sett varenda Wes Andersen-film som gjorts och tänkt att, men hörni - skulle inte den här relationen och det här dramat vara intressant även om det inte uteslutande handlade om människor med snopp?)
Kring dessa två systrar finns andra karaktärer som också är kvinnor och som än så länge inte har vare sig a)tävlat om samma man b) tävlat om samma jobb c) har gjort en make over på varandra d) har lurat varandra en enda gång. DISCLAIMER, jag har alltså fortfarande sett bara två avsnitt så vad som helst kan hända, men jag tänker ändå passa på att ta ut segern i förskott för det är fan inte ofta man får se en tv-serie som klara Bechdel-testet med såna här flying colors. Nämnde jag förresten att det även finns en spionhistoria inblandat, som än så länge inte har involverat vare sig förförelsekonster och/eller att kvinnan flyr i armarna på en man? DET ÄR JU SÅ MAN GRÅTER AV LYCKA, nästan.

Kort sagt. Den underliggande och övergripande känslan av  (kvinnlig) solidraridet, den helt enkelt skriande bristen på misogynitet*,  som gör mig nästan gråtfärdig för att jag fattar att det är så sällsynt.

Och ja, jag hajar väl också att det förmodligen inte kommer att vara så här fantstiskt bra hur länge som helst, men en bra början är ändå en bra början.


*fan alltså att man s ska behöva internalisera så mycket misogynitet bara för att få sig lite populärkultur till livs annars alltså. Det är ändå lite omänskligt.