pick me. choose me. Anställ me.

Varning: ett jättetråkigt och gnälligt inlägg följer nedan. Långt som synden är det också, och förmodligen utan någon som helst intressekvot förutom möjligtvis för andra journalister, men ärligt talat knappt det.

I morse vaknade jag till samtalet som en gång för alla dödade min jobb-strategi "säg vad du vill ha* och acceptera inget annat". I morse ringde nämligen min personalchef** och gav mig "hej-du-kan-få-det-här-som-är-precis-allt-det-som-du-sa-att-du-inte-ville-ha***-eller-sticka"-samtalet.
Jag blev bitter och ledsen och less. Allihopa känslor som jag helst inte vill låtsas om.
Och ja, jag tycker att det är ASTRÅKIGT när folk i branschen pratar om hur sugig branschen är, det visste vi alla när vi gav oss in på det, passar det inte så sadla om till en freakin' pr-konsult då och quit your whining.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag förstår inte hur jag inte ska kunna ta det personligt.

På alla andra ställen där jag inte fått jobba kvar (fem tidningar, sex med denna) har jag inte haft några problem med att förstå varför jag fick gå efter LAS-perioden. Det har varit nedskärningar, det har varit många andra extremt duktiga som inte heller fått jobba kvar, det har över huvud taget inte talats om inlasning.
Men det var annorlunda nu. Andra blir ju inlasade. Andra får jobba kvar på natten. Andra har normala scheman. Andra person som inte alls är eoner av mad skillz-poäng från mig i duktighet på jobbet. (Och alltså, det låter drygt eller tycksyndomigt, men jag är rätt bra på att bedöma min egen förmåga. Man blir det av att inte få några som helst utvärderingar av chefer, vilket man som vikarie typ aldrig får. Jag har inga problem att objektivt avgöra vilka som är duktigare, snabbare och mer kreativa än vad jag är. Och vilka som inte är det.)

Varför får de jobba när jag inte får? Vad ska jag egentligen göra för att få en fast anställning? Jag har (och här kommer det, ett självförhärligande pityfrenzy, håll i hatten) jobbat röven av mig den här sommaren och våren. Först under våren när jag inte hade ett normal schema utan tog varje inringning jag fick och ställde in alla dater jag hade till förmån för jobb.
Sen under sommaren när jag utvecklade hjärtklappning och magkatarr för att det var så SJUKT HÅRT där ett tag, jag jobbade mer intensivt än jag nånsin har gjort förut - och jag var bra på det. Jag blev till slut skitbra, i alla fall med vikariemått mätt.

Men om det inte räcker vet jag inte riktigt vad jag ska göra, för det finns inte mer än så här. Och jag vet att jag inte ska ta det personligt, men jag förstår faktiskt inte hur. Jag har världens roligaste jobb, jag bryr mig sjukt mycket om det, det är klart att det känns att bli ratad. Mitt känsoregister varierar mellan att vara scenen i Grey's anatomy där Meredith säger "so pick me. Choose me. Love Anställ me", och scenen i Erin Brokovic när Erin ryter att "this is my work, don't tell me it's not fucking personal".
Ganska ostigt skriven, känner jag mig alltså.

Det var väl bara det. Om någon har ett jobb till mig kan ni väl säga till. Hepp.

*fast jobb på Expressen enligt schema, inga inhopp, inga andra tidningar
** som i förbigående sagt precis som alla personalchefer inte alls vet hur jag jobbar eftersom han aldrig sätter sin fot på redaktionen
***fast jobb men inhoppskontrakt med garantilön på flera tidningar, inget schema, alltid vara beredd att hoppa in samtidigt som man tjänar betydligt mindre än man gör som heltidsanställd med schema.