Monday, July 25, 2011

they are the lanterns and you are the light

Jag har jobbat varje dag, eller snarare natt, sedan det där ofattbara i Norge hände.
Jag hade redan jobbat hela veckan och i vanliga fall hade jag svurit ganska mycket över att behöva sitta på redaktionen ännu en fredags- och lördagskväll.

Inte nu. Jag vet inte vad jag annars skulle ha gjort.

Att jobba när något sånt här händer är märkligt. Det är hur mycket folk som helst på redaktinen, varenda chef verkar vara på plats, ingen går, alla springer, det är ett konstant hojtande och skrikande varav en del jag tror är i telefoner men annat verkar bara vara rakt ut i luften. Det är papper överallt. Never mind en digitaliserad värld, helt plötsligt måste allt finnas utskrivet så att man kan hålla i det och dubbelkollla och trippelkolla och kontrollera i efterhand.

Nästan hela tidningen handlade om Norge. 35 sidor första dagen, 37 andra.

Det finns i princip ingenting att göra i början av kvällen, eftersom allting produceras så sent som möjligt för att fortfarande ha relevans nästa dag. Därför sitter man och följer varenda twitterfeed, varenda presskonferens, varenda tv-kanal och tidning i flera timmar. Knarkar nyheter som om det vore september 2001. Sitter med gråten i halsen och adrenalinpump i hjärtat, och förstår bara stundtals omfattningen av tragedin, resten av tiden är det helt ofattbart. Bilderna, texterna, berättlserna, spekulationerna. Man dyker så djupt in man kan och skärmar samtidit av. Gör ju ingen som helst nytta genom att sitta och böla, snora i tangentbordet.

När allt sedan händer blir jag tyst, får tunnelseende, hammrar kortkommandon i rasande fart och blåser upp rubriker i storlekar jag aldrig använt förut. Det är sjukt, men det är också en av mina bästa jobbnätter. Jag är helt fokuserad, jag är bra på det här går det upp för mig, jag går igång på det.
Efteråt: Skamkänslorna.

Tidningen skickas nästan 45 minuter efter deadline. Jag går hem ytterligare 30 minuter efter det, måste prata om det här först, måste få bekräftat att de andra också upplevt vad jag upplevt, lugn lilla hjärtat lugn, sakta lägger sig hjärtklappningen men jag förstår ändå inte hur jag ska kunna sova. Hemma är lägenheten tyst och ljus och tom.

Nästa morgon är dödssiffran uppe i 80. Nästa natt är precis lika surrealistisk.

Jag jobbar varje natt nu innan årets eskader. Sju nätters nyhetssurrealism kommer att ersättas av sju dygn i skärgårdens minsta båt tillsammans med tre andra segelbåtar.
Och hela tiden på näthinnan: bilden av de simmande barnen, bilden av de urblåsta byggnaderna, känslan av att varenda sak man säger om detta är futtig, varenda ljus-för-norge-aktion är otillräcklig, varenda norgeflagga på facebookbilden är osmaklig i sin virtuella sympati.

4 comments:

Anonymous said...

Jag tyckte AB:s bildval i lördagstidningen var osmakligt, om något. Och förklaras det med något som låter det minsta som "allmänintresse" så är det bara ännu värre. /Camilla

Terry said...

Jag håller helt med.

138, a.k.a. CRJ said...

Kudos.

Terry said...

Heh, tack.