Eat me.

Det värsta med att läsa verkligt dålig litteratur är att det känns dels som att någon knyckt värdefull tid av ens liv och torkat sig i röven med den, dels som att boken smittat av sig och att man nu är en inte föraktlig del dummare än när man började. Att den liksom tuggat i sig en del av ens hjärna, om ni hajar.

Jag hittade alltså en Marian Keyes-bok i bokhyllan i huset vi hyrde på Åstol.

Vad kan jag säga, det var väl varmt, och jag mindes inte att den där boken som hette som nån frukt var riktigt såhär dålig när jag läste den i gymnasiet.

Kanske rätt åt mig att jag nu har en halväten hjärna.