Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen

November är en emomånad. I år mer än någonsin, jag vet inte vad mitt problem är, det är ju mars jag tycker är jobbigast, mars den oändliga vintermånaden när man redan har frusit ihjäl hur länge som helst och det ändå inte är slut och man är hjärtligt trött på att försöka gilla läget i stickade tröjor och te och skit, man vill bara ut på andra sidan. Jämfört med det brukar inte november vara någonting.
Men i år, jag vet inte, jag tänker på sorgliga saker* och har För sent för edelweiss på hjärnan, det är aldrig ett bra tecken, jag är inte höstdeppig, jag är bara emo, kan inte rycka upp mig själv, sängen är tom och tyst och jag gör allting som man ska, mina skor står i prydliga och sorgliga rader i hallen, jag fyller magen med mat och jobbet med med jobb och helgerna med saker som är roliga, och hel tiden väntar jag på att den här känslan ska gå över.

*Saker som är sorgliga, utan inbördes ordning:
- prydliga och ensamma gubbar med käpp på parkbänken
- Schubert-musik 
- små borttappade vantar med namnlappar i som någon trätt upp på grenarna i Vasaparken för att de ska få hittas igen
- cancer
- mammor med uttänjda armar och tunga matkassar och trött blick
- tonårshjärtan
- att hitta sin dagbok från 1998-2001
- småfåglar
-julavsnitten i West wing
-och i Studio 60 on the sunset strip också förrestren
- den lilla tanten i rosa basker på Nygrens konditori som alltid sitter ensam vi samma bord och äter sin chokladbiskvi med sked otroligt långsamt.