I morse vaknade jag av att kattgrannen* ringde och undrade om jag levde. Hon är på landet och jag tittar till hennes lägenhet, men efter det senaste sms:et ("Kan väl inte tänka mig att mina krukväxter överlevt sommaren?") glömde jag att svara. Detta är, som alla som känner mig, inte ovanligt, mellan tre timmar och tre dagar är nog medeltiden för svarsintervallet. Men kattgrannen hade varit på landet och liksom alla svenskar tydligen gör på sommaren överkonsumerat deckare, varför hon omedelbart drog slutsatsen att jag förmodligen hade blivit dödad eller bortrövad eller nersövd av nån som gömt sig i hennes tomma lägenhet och bara väntat på att få överfalla mig när jag kom inte för att vattna en murgröna. "Man vet ju aldrig", tydligen.
Själv har jag läst grymt mycket Dorothy Sayers, och måste därför beklämmande ofta bekämpa impulsen att använda uttryck som "Tusan också!".
Mer om sommarens böcker kommer inom kort. Stay tuned kids.
*Kattgrannen = Kvinna som bor i lägenheten bredvid mig och har världens tjockaste katt och en otroligt stilig och borgerligt inredd lägenhet. Eller våning, kanske. Kvinnan är möjligtvis universums mest exemplariska granne, bryter lätt på norska och matar mig med vin och trädgårdsmöbler för tack för att jag sporadiskt vattnar hennes krukväxter eller passar hennes tjockiskatt.
No comments:
Post a Comment