Vi
ska ses klockan 12. Jag blir lite sen, för i sista stund slår det mig
att man kanske borde vara lite finklädd på farsd dags-brunch så jag
byter om till kjol när jag egentligen borde vara ute ur dörren. Men det
är bara fyra minuter eller så. Kön utanför Kvarnen ringlar sig lång, jag
får Portlandia-vibbar, och hittar inte pappa. Ringer Sofia, hon är
också sen. Ringer pappa, det går fram signaler men jag får inget svar.
Efter ett tag inser jag att jag hör ringsignalen på lite avstånd och ser
honom stå på andra sidan gatan med telefonen i hand utan att svara. Jag
lägger på och han kommer över, säger något om att telefonen inte lät
honom svara. Säger att det är fint att se mig. Jag säger något om
vädret, som han inte hakar på, och något om kön, som han inte heller
reagerar på. Sen står vi tysta i kön och väntar på att få komma in. Han
svajar lite, men det kan vara vad som helst tänker jag, jag vet att han
är ostadig nu och att det är därför han går med käpp. Vi är tysta. Jag
känner det välbekanta knytet i magen, precis vid naveln.
När vi ska
hänga av oss jackorna tittar han sig förvirrat och lite argt omkring.
“Den här tänker jag ta med mig in”, säger han stridslystet till killen
som har garderoben. Jag vet inte om de har blivit slappare på det där
med garderobstvång eller om killen fattar att allt inte är helt okej,
för han låter oss gå in. “Hur är läget”, frågar jag, och klappar pappa
lite på axeln. Klassiskt knep. Den känns svettig. Munnen ett hårt
streck. “Jag blir så förbannad bara”, säger pappa, och drar ut på r:et i
“förbannad”. Jag gör mig dum. “Det behöver du väl inte vara, du fick
ju ta med jackan in och nu ska vi äta brunch”, säger jag. Han huffar
till svar. Samma lite osammanhängande och ilskna blick. Vi får vårt bord
och sätter oss. “Du känns lite svettig pappa, kan det vara så att du
har en känning?”, frågar jag, och jag vet exakt vad svaret kommer att
bli. “Kan du inte kolla blodsockret ändå”, försöker jag. Han har inte
med sig apparaten. Knuten vid naveln har hårdnat nu, snart är det en
fullt utvecklad klump. Sofia har fortfarande inte kommit. “Jag tror att
du behöver äta lite socker”, säger jag, och jag vet att det är första
gången av många jag kommer att säga det inom den närmsta halvtimmen. Han
himlar med ögonen och säger att jag inte vet någonting.
Då
kommer Sofia instormande, full av kramar och brunchpepp. På två
sekunder har hon fattat läget, hennes höjda ögonbryn får min ena
axelryckning till svar, vi vet båda två exakt vad som händer nu. I erna
bordshörnet pappa, druvsockret på bordet, hans blick irrar runt i
lokalen, han är asförbannad och förlolämpad och osammahängande och jag
tänker att jag vet exakt hur det här skulle kunna sluta i värsta fall,
har sett det så många gånger, i tankarna har jag redan funderat på hur
ambulanspersonalen skulle ta sig in i lokalen, var någonstans de skulle
kunna gå undan med honom eller om de skulle strunta i det, han får i sig
fyra eller fem druvsockerbitar men jag vet att det inte räcker, det är
svårt att veta exakt var i kurvan han är just nu men jag är ganska bra
på att bedöma sånt nu och jag tror att det krävs minst ett helt paket
dextrosol. Ett tag verkar det som en omöjlig uppgift, långsamt och
sluddrigt förklarar han att han förstår att vi tror att det är en
känning, men att det faktiskt inte är så, att vi inte vet vad vi pratar
om. Jag tänker att jag önskar att vi inte gjorde det. Sofia är mycket
bättre än vad jag är på den här delen, själv blir jag rädd och arg
samtidigt, hon blir bara rädd tror jag, och till slut får hon i honom
hela paketet. Surrealismen i när kvarnens kypare kommer och frågar vad
vi vill dricka och jag, i någon slags ambition att hålla uppe skenet,
eller bara inte låta den här mardrömmen drabba någon annan riktigt än i
alla fall, är jag jätteartig mot kyparen och ber om tre kaffe, säger
“perfekt, tack så jättemycket”, trots att tanken på att jag ska äta
eller dricka något känns mycket avlägsen, har fortfarande
ambulanspersonal och glycos-sprutor på hjärnan.
Jag
hämtar ett glas mjölk, för det är en bra sak att han dricker. När han självmant börjar
dricka av den vågar jag hoppas på att det har vänt, att det nog är på
väg uppåt igen, jag har ring mamma som inte var någon som helst hjälp
mot paniken men fick i alla fall veta att det var viktigt att äta mat
också. Det är aslång kö till buffén, jag irrar runt i jakt på något
lättätet och sött, är så skakis att jag råkar skära mig i tummen
skitdjupt när jag ska skära upp bröd, adrenalinet tror jag. När han
kommenterar hunden på min tröja förstår jag att han är tillbaks, att han
ser oss igen och vet var han är och att vi är out of the woods för den
här gången. Jag får ett plåster av barpersonalen till min tumme som
blöder skitmycket, och ytterligare tio minuter senare står vi i kö för
att hämta mat. “Jag är ledsen för det här”, säger pappa. “Det är tur att
ni är så envetna. När det här händer så förstår jag det inte själv”.
Jag är så lättad att jag nästan gråter. Sen äter vi mini-västerbottenpaj
och ceasarsallad och våfflor och får äntligen dricka det där kaffet,
och min magknut löser långsamt upp sig även om jag fortfarande inte kan
slappna av och är lite onaturligt entusiastisk över allt vi pratar om,
som för att kompensera för det surrealistiska som just hänt, den
avvärjda katastrofens skugga ligger över brunchen och det är olika hur
man reagerar på den, själv blir jag någon jag inte riktigt känner.
Sen
är vår sittning slut, årets fars dags-firande läggs till handlingarna,
och jag tänker att det är är lite varför jag har så himla svårt att
förklara mina föräldrar och min relationer till dem för folk som inte
vet hur det är att ta hand om någon som har tagit hand om en själv.
No comments:
Post a Comment