Skjut en snut.

Jag har slutat redigera och börjat murvla på riktigt. Det märks på flera sätt. Till exempel hinner jag blogga på arbetstid, vilke är skandalöst. Tydligen kan man på DN inte ens komma åt blogspot, enligt Kulle
Så är alltså inte fallet här. Efter en dag av rektorsjakt (inte en ny sport, i allla fall inte än, utan bara mina fåfänga försök att få de ellusiva friskolerektorerna i Sollentuna att öppna upp. Gick sådär. JAg h ar uppenbarligen inte gjort sådär värst stora framsteg sen vi producerade lokaltidningen SollentunaStolpen på jmk.) vände jag mig till min nyhetschef.
Min nyhetschef är sjukt duktig, pratar galet fort och kan spetsa till det mest trubbiga domsreferat till svidande samhällsjournalistik (eller iallafall lokalournalistik). Dessutom ser han ut och pratar som en gammal söderpunk-räv.
-Du kan ju ringa snuten åt nåra om du hinner, fick jag. Så nu ska jag väl ringa snuten.

I love min praktikplats.


Andra saker som hänt:
-En på kulturen har sagt att mina långa knästrumpor ser ut som gynekologstrumpor (jag: whot? hon: ja, såna där som man har när man föder barn du vet. jag: det har jag absolut ingen relation till.)
-Min handledare har frågat om jag har försökt ta livet av mig (det hade jag inte.)
- Jag har fått punka på cykeln på väg över jävla liljeholmsbron. Horaktigt dyrt att laga.