När jag var liten var jag ofta överrygad om att jag var ett hemligt geni. Det bekom mig inte så mycket att mina geniala egenskaper inte manifesterats ännu. Det var bara en fråga om tid, och omständligheter, innan jag skulle tilldelas Nobelpriset inom ett eller ett par områden. Det var inte så mycket en övertygelse om min egen förträfflighet som en känsla av att det liksom vore... rimligt. Jag hade ju glasögon, liksom. Visserligen använde jag dem inte för de var asfula, men ändå. De fanns där.
Snabbt klipp till en söndag i mars.
I dag när jag skulle handla frukost på Vasastans näst sämsta matbutik* blev jag distraherad av marmeladburkarna. Mer specifikt, av apelsinmarmeladen. De små orangea strecken av skal såg plötsligt ut som fiskar, tyckte jag, och jag började fundera på hur fiskar som simmade i ett hav av marmelad skulle behöva speciella gelé-absorberande gälar för att kunna andas. Jag höll som bäst upp en marmeladbok mot ljuset och kisade lite, när det slog mig att ingen som tänker på marmeladlevande fisk är ett hemligt geni som en dag kommer tilldelas Nobelpriset.
Det kom som en chock, som ni förstår, men jag försöker återhämta mig.
*den har visserligen inte en facebookgrupp dedikerad till sig, men den suger ändå utomordentligt hårt.
No comments:
Post a Comment