A day in the life, eller: herregud vilket år är det egentligen.

Mornar är, och har alltid varit, knepiga att hantera.
Jag har visserligen världens roligaste jobb, men jag vill ändå dö lite grann när jag inser att jag även idag måste gå upp och sätta mig på en buss och sen gå över en bro och åka hiss och någonstans där på vägen ska jag ha skakat liv i min hjärna. Och innan dess måste man duscha, vilket är astråkigt.

De blir givetvis inte bättre av att vakna upp till p1 morgon och Maria Stockhaus som berättar om det nya jättefiffiga förslaget om att avlöna lärarna efter hur bra betyg deras elever får. (I Sollentuna naturligtvis, en föregångarkommun för oss alla att se upp till.)

För att lärarna inte ska behöva kämpa i åratal med störiga elever och försöka lära dem läsa och liggande stolen och stapeldiagram utan att få provision för mödan, liksom.

Alla förstår ju att om inte eleverna får bra betyg så beror ju det naturligtvis på att lärarna inte jobbar tillräckligt hårt. Och omvänt, elever med MVG i allt från träslöjd till algebra är naturligtvis helt och hållet en produkt av deras hårt kämpande lärare.
Socioekonomiskt perspektiv säger du? Nej, det tycker jag inte alls verkar vara nödvändligt.

Mornar har som sagt aldrig varit min starka sida, och ett tag var jag helt säker på att jag var i twilight zone, men det verkar faktiskt vara på riktigt.
Ohgodcomequickly.

*****
En annan grej jag funderat på är vad grejen med bilderna på Hillary Clinton är. I senaste FOKUS, för övrigt ett riktigt höjdarnummer, finns fyra bilder på New Yorks senator. Hon ser helt galen ut på tre av dessa. Ni vet, öppen mun, uppspärrade ögon, höjda ögonbryn och manisk blick.


Typ. Och det är inte artiklar som över huvud taget behandlar hennes mediebild, eller om hur konstig hon är. Det är helt normala bilder bredvid information om starka och svaga sidor. Det är kanske onödigt att poäntera att varke Barak Obama eller John McCain ser lika märkliga ut. Det hade ju varit en sak - jag kan uppskatta en freakshowparade lika mycket som nån annan.
Men nej, det är bara så här svensk dagspress tycker att det är rimligt att avbilda en av demoraternas kandidater. Det känns fräscht.
Kom igen nu, Fokus (och svenska medier, jag vet). Gör det inte så lätt för er. Ta lite ansvar för represenationer av kön och makt nån jävla gång.

Ok, jag slutar nu. Jag lovar att inte bli political on your ass på ett tag till.
Kanske.