Promise me no promises

Jag går just nu omkring med världens obehagligaste bokmärke i boken jag läser just nu. Det är inte nån vits med att ge mig bokmärken från fina bokhandlar eller souvernirbutiker eller något annat genomtänkt, tyvärr. Jag vågar aldrig använda dem. Och dessutom tycker jag att bokmärken känns lite förlegat, som något från tiden då man satt hemma med sina skinninbunda böcker och inte alls företog sig största delen av sitt läsande på 4:ans buss eller i smyg på jobbet.
Det ser inte ut såhär när jag läser, liksom

och inte så här heller förresten



Därför använder jag inte det fina bokmärket jag fått av min mamma från Book of Celts i Dublin. Nej minsann. Istället ligger, mellan sida 92 och 93 i Tyst hav en fruktansvärd pamflett med rubriken 13 tips för framgånsrikt frilansande.
På andra sidan finns en lika ohygglig rubrik: KONSTEN ATT SÄLJA frilansjobb till bra pris utan att bli utmattad.


Jag blir nedslagen varje gång jag ser den. Till ganska stor del del för att jag verkligen förstår att borde ta till mig det här och sluta tro att jag kan slippa frilansandet. Jag är tillbaks på JMK för ett sista tackochadjöss, och tackochadjösset sker bland annat genom att berätta för oss om frilansvillkor och om produktionsbolag. Vilket är ovanligt förnuftigt och verklighetsanknutet för att vara JMK, men ändå hemskt.

I guess I just wasn't made for these times. Jag vill inte frilansa. Inte på det sättet som det verkar fungera för de allra flesta i alla fall.
De här marknadsmetaforerna dödar långsamt min själ. Jag vill inte göra reklam för mig själv och fundera ut vad som just JAG har som är mitt mittförstärkta lakansväv*. Jag vill inte hantera mina vänner som kontakter i ett nätverk som är till för att försörja mig och jag vill inte kalla vad jag lärt mig för en kunskapsbank. Jag förstår att jag är bakåtsträvande, men jag vill ändå inte.

Det är inte det att jag inte vill jobba. Det vill jag verkligen. Och jag behöver inte en fast anställning, jag är inte en säker på att jag vill ha det.

Men tips som no. 12, Ögonen på bollen (" håll din vision levande") och no 2, Sökarljuset på ("samla klipp kolla trender och tedenser, lyssna på snacket i korvkön, känn in tiden") får mig att tro att frilansande är för människor som klarar strö visitkort omkring sig och säga "kanon, vi hörs, hur är läget, det är mycket nu, kanon, kanon" hela tiden.


Åh. Varför ville jag inte bli rörmokare istället. Eller byggnadsingengör.

*Det här är en pedagogisk historia som en av våra föreläsare berättade, som tydligen går runt på reklambyråerna. Det handlar om ett lakansföretag, Tuppen, som hittade på att deras lakansväv inte alls var utsträckt och extra tunn i kanterna utan i själva verket extra förstärkt i mitten. Och vips vändes nedgång till framtåg, och låt detta vara en sedelärande historia för oss alla. Etcetra, etcetra.


bild 1: Mary Casatts Young Woman Reading.
bild 2: skivomslaget till Carla Brunis senaste.