Inquiring minds wish to know.

Frågor man ställer sig en kväll som denna:
- har man en jacka/kappa utanpå en frackjacka? I såna fall, vad?
- varför äger jag inga säkerhetsnålar?
- tog odi med sig mitt ögonfranslim till frankrike, och i såna fall varför?
- är det inte lite mesigt att åka taxi till en maskerad?
- å andra sidan, står man ut med att gå genom vasastan i 1700-talsperuk?

Oktober är snart slut och jag firar det genom att bli full i en peruk.

Hejhej!

Mina roomies, typ världens bästa.

Jag har fått en ny roomie. När jag tänker p åsaken är det faktiskt helt sjukt, jag har alltid sån överjordisk tur när det gäller roomies. Endast exemplariska människor vill uppenbarligen bo med mig.

Först bodde jag ju med systern i ungefär två år. Två år av fruktsallads-frukostar och korsordsprojekt (innan DN bytte fredgskorsord, när de fortfarande hade obegripliga serieteckningar som man skulle tolka till, typ, "En god man bär ofta bär", och andra märkligheter.), och fantastiska fester och lövkrig. Sen flyttade Odi in, och tog med sig soulen och jazzen och det nya lördagskorsordet och instiftandet av matlaget och ännu fler fantastiska fester och pulkaåkning. Nu har Odi lämnat mig för Lyon, och Maja har flyttat in. Ni förstår ju att hon hade en del att leva upp till.

Jag har inte känt Maja så där värst länge, men misstänkte från början att det var en premium person jag hade att göra med. Och, mycket riktigt. Maja pratar göteborska, älskar alla tv-serier jag älskar (and then some), är sjukt driftig och händig - till exempel pratar hon inte bara om att skruva till sängen och fixa trådlöst nätverk, utan gör det även, en mycket märklig inställning till saker, men jag gillart' som fan - oj vilken lång bisats, var var jag nu, jo - och det har hänt att hon har LAGAT MAT till mig, jag blev så glad att jag nästan började gråta, och hon har vad jag tror är världens snällaste och skönaste göteborska pojkvän samt en nästan skrämmande koll på musik. Än har vi inte haft en endaste fest, men jag känner på mig att inflyttningsfesten kommer bli något i hästväg, för det vore ju konsekvent.

Jag ser inte hur den här hösten kan gå fel.

Men förihelv....

Nej, det har inte undgått mig att temat för nästa års bok- och biblioteksmässa är AFRIKA. Jag har bara inte riktigt orkat ta diskussionen om kolonialism, förfrämligande, exotisism och rasism en jävla gång till med kultursverige. Men det kommer förmodligen, så andas inte ut riktigt än.

Sjukt homogent, tydligen.

Oh no love (you're not alone).

Varje gång det är dags för gymnasieval och gymnasiegudier och öppna hus och infokvällar och mässor i globen blir jag helt tacksam för att jag inte går i nian Och för att jag med allra största sannolikhet aldrig kommer behöva välja gymnasie igen. (Kolla, jag är så rädd för det att jag inte vågar jinxa det genom att skriva 'aldrig mer'.) För, ärlig talat, stackars jävlar.
Och varenda tidning fylls av artiklar på vinkeln "fler val än någonsin", och ibland "svårt och jobbigt att välja", och enkäter där 15-åringar är råstressade, och jag vill bara hålla dem om HM-kofte-axlarna och få dem att förstå att så jävla viktigt är det inte. Att nästan inget är livsavgörande, och särskilt inte det här. Det kommer att bli bra hur du än gör och blir det inte det så beror det förmodligen inte på att du valde estet-juridisk inriktning på ditt samhällsprogram istället för samhällsteknisk.


Själv var jag så skoltrött och rådvill att jag åkte till USA istället.

Built a city after us

Jag har förresten sett 500 days of summer, också.
Jag kan absolut inte bestämma mig för vad jag tycker.
(Det här inlägget innehåller SPOILERS!!!)

Jag vet ju att jag älskar soundtracket, men filmen. Den är ju jättefin, jag gillar att den handlar om en kärlekshistoria som inte funkar och hur man överlever den*.
Men det blir overload på indieklyshorna. Till och med jag tycker det, jag som ju egentligen gillar hoppa i sängar och vinylbackar och cykla i motljus och allt det där. Jag får Ameliesjukan, ni vet, när allt ska vara sådär härligt crazy. Det blir Garden State av det hela.
Även om jag gillar det så är det svårt att inte se igenom det, och jag kan inte bestämma mig för om det är okej eftersom de ju faktiskt inte får varandra, eller om det faktiskt inte är okej. Om ni hänger med.

Kan inte ni, som är smarta och begåvade människor, se den och säga vad ni tycker?


Kolla vad fin den är. Lite väl fin, men ja. Fin. Hajar ni?

Och, soundtracket, alltså. Shit pommes. Nu har jag återupptäckt the dears, the doves, menar jag ju, som jag älskade i gymnasiet.


*lite som världens bästa bok MAKEN.

There goes the fear

Alltså. Inte för att vara den som bloggar om LIVSPUSSLET (tm), men hörni. Hur fan gör ni? Är ni samma personer både som har välmanikyrerade naglar och strukna skjortor, och som städar lägenheten varje vecka och går på Caspar Friedrich-utställingen på Nationalmuseum, som jobbar heltid och som tränar i alla fall tre gånger i veckan, som träffar er pojk- eller flickvän och som gör både avslappnande och inspirerande saker på fritiden?
Jag menar, jag vet ju att ni finns där. Jag ser er och jag läser om er och jag träffar er. Men gör ni allt det här, eller får man bara välja en sak och sen hålla sig till den - eventuellt byta efter något år? Eller fnns det en ananna maxgräns - fem? Tre? Och i såna fall, är inte det jävligt IRRITERANDE, vaddå, ska man bara acceptera den begränsningen, det känns inte särskilt 2009?

För jag vill ha allt. All of the above. Fina naglar och Caspar Friedrich och jobb och allt det där andra. Jag har på känn att det borde gå, det känns helt orimligt att det inte skulle gå i nådens år 2009, man kan visst äta kakan och ha den kvar, men jag måste bara komma på trixet.

...Trixet, please?






All of the above, tack.

Talkt the talk, walk the walk.

I dag skriver DN om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Nej, inte SD-debatten. Jag menar naturligtvis dinosaurier. I Globen visas nämligen den förmodligen helt bisarra showen (Filmen? Musikalen? Mim-teatern? Oklart.) Walking With Dinosaurs. Ett fenomen som fångade mitt intresse redan i somras när jag såg affischerna första gången.

Jag älskar dinosaurier. Förra sommaren, tror jag, var jag på Naturhistoriska Riksmuseet och tittade på deras fasta utställning om dinosaurier. Eller det är möjligt att det egentligen är en utställning om, typ, jordens historia fram till nutid, men det enda jag minns är såklart skräcködlorna. ("Skräcködlor", liksom. Bara det.) Ganska många saker är ju tyvärr inte lika fascinerande när man inte längre är sju år gammal, men det är var verkligen precis, eller kanske ännu mer, så. (Samma kan tyvärr inte sägas om Cosmonova, men det är en annan sak.). Skeletten är fortfarande GIGANTISKA. och SKITLÄSKIGA. Och ÖVERALLT. Och det finns pedagogiska tidslinjer om krita- och jura-perioderna, jag älskar tidslinjer, de ger mig en känsla av överblick och kontroll och att det finns en underliggande mening, och fina illustrationer och en jättestor dinosauriefot i ett hörn. Och det bästa av allt är at ingen vet någonting, nästan, egentligen. Det är frit fram att gissa och hitta på. Hade de fjädrar? Bör vi egentligen prata om Tyrannosaurus Höns? Levde de bara på natten? (sjukt läskig tanke - totalt jävla mörker, och livsfarliga flygande ödlor vars gigantiska vingar dånar ovanför en).

Eller jag ljög. Det bästa, och mest fascinerande, och det som gör att barn aldrig kommer sluta ha dinosaurieperioder, är så klart att de var jättestora, och jättefarliga, och jättegamla och mäktiga - och sen dog de. Poff, borta. Det är en välkommen insikt för en person som just blivit introducerad för det svenska skolväsendet.


Typ en miljon gånger större än vad du är.

Båtupptagning, eller: Patriarkatet i genomskärning

Ungefär så här års börjar alla med båt svära över vädret, och över sin egen oförmåga att planera, och havstulpaner. Det är nämligen dags att ta upp båten. Och medan det verkligen är ganska fantastiskt att ha en alldeles egen segelbåt (nåja, nästan egen i alla fal) är det nästan lika inte alls fantastiskt att ta hand om den på hösten. Båten kan nämligen inte alls bara ligga kvar i vattnet av någon anledning. Nej, den ska under den kallaste och regnigaste dagen som hösten kan uppbåda mastas av och torrsättas, och sedan täckas över av presseningar och aluminumställningar för att sedan klara vintern utan att gå sönder eller få ett sönderregnat elsystem.

Att ta upp båten är en surrealitstisk upplevelse.
Båtfolk, eller de som hjälper till vid båtupptagninen som ens båtklubb håller i, är nämligen inte riktigt som andra människor. Eller så är de möjligen precis som andra människor, som Verklighetens omtalade Folk, jag vet inte säkert . De kommer i alla fall till upptagningen tidigast av alla, omkring 7-tiden på morgonen. De har blåställ och arbetshandskar från Friestads och keps med öronlappar och kisande ögon och tuggar alltid på något, tandpetare eller tuggummi eller tuggtobak eller sin egen tunga, oklart vilket. Och de är komkpetenta. De kör slamkrypare som de aldrig gjort annat. De dompterar och domderar. De pekar med hela handen och ryter åt segelbåtsägare som inte håller sin plats i upptagningskön eller råkar lägga sig på fel boj medan de väntar.
De är Manliga Män (jag har aldrig sett en kvinna köra slamkrypare, kvinnorna fixar kanske fikat på sin höjd, båtupptagning är som ett mikropatriarkat i genomskärning), och om man inte gör som Manliga Männen säger så har man inte mycket att komma med. Glömda försäkringsbrev, strejkande båtstöttor och försenade ankomster tolereras icke. Manliga Männen bestämmer allt under båtupptagningstider.

Så vad gör man? Man ljuger, så klart. Man låtsas att man själv också har ett friestads-ställ, man bara har inte med sig det just nu. Och man pekar med hela handen och pratar väder och olika stöttors varierande kvaliteter med de närmsta båtgrannarna, och bottenfärg och de jävla havstulpanerna och högtrycksvätt, och man försöker att inte låtsas om att man inte har någon känsel i tårna (för man har inte förnuftiga kängor, man har sina fred perry-jympaskor och de är för små för raggsockor) och är jättetrött på att vänta och bara vill ta upp båtjävelen som man i alla fal inte kan göra något kul med på närmsta halvåret. Man låtsas inte om något av det, för vid minsta tecken på svaghet - Manliga Männen kan lukta sig till svaghet som hästar kan lukta sig till rädsla - slår de till. Genomskådar ens slamkryparsnack, skakar på huvudet och klassicierar en för evigt som landkrabba som råkat förirra sig till båtfolket av misstag, och börjar leta efter ens pappa eller man eller bror, eller vilken man som helst som de kan kommunicera med, på riktigt. För den här tjejen har ju uppenbarligen ingen koll alls.


"Var ska du ha slingen nånstans på'na?"

Boklistan, revisited

Det har varit strykande åtgång på den förstklassiga litteraturen, och kvar är nu bara följande praktpjäser, som jag visserligen förstår inte riktigt LOCKADE TILL LÄSNING som vi säger i kvällstidningsbranchen, men ändå också förtjänar ett fint hem. Ett fint hem på Myrorna, tror jg bestämt.
1. Lyrikvännen nr 1. 2007, numret om Lugn och Svenbro. Jag veeet att det inte är en bok utan snarare en tidning, men den är jättebra och inbunden som en pocket.
2. De 9 - litterär kalender från 2006. Oklart varför jag äger den här, men en del intressanta texter finns det.
3. Arne Dahl "Upp till toppen av berget". En deckare, men även deckarhatare som jag kan ändå läsa den här utan att kräkas lite i munnen. Istället för idol, liksom.
4. Fjordor Dostojevkij "Onda andar". Rysk nihilism.
5. .Dock - locket på. Inte heller precis en bok, utan en numera avsomnad (tror jag) tidskrift om skönlitteratur och skrivande. Texter av Ninni Holmqvist och Peter Kadhammar och en massa andra höjdare. Mycket bra.
6. Visslingar och Rop nr 15, Perfekt performance. Ännu en o-bok, men snygg och bra.
7. Jag Kjaerstad "Förföraren". Ok, den är inte alls bra. Jag tycker att den suger ashårt. Men alla andra älskar den ju tydligen, så det gör säkert du med. Prisbelönt och kultförklarad och jag vet inte vad.
8. Astrid Lindgren "Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt". Åh, jag vill inte skiljas från den här heller egentligen.

(Fast den sista tror jag faktiskt att jag behåller. )

Exakt vad vi vill ha, eller: jävla förritiden att hela tiden vara bra

Vi har ju sedan länge redan kunnat konstatera att jag lite väl ofta lutar åt att allt var bättre förr. Inte kanske feodalsamhället och Torbjörn Fälldin som stadsminister, precis, men däremot till exempel Kent. Det finns tyvärr ingenting i deras Töntarna som är bra på det sättet som 747 var bra (jo, det var den, det är bara du som lider av posttraumatisktonårsångesstress, skaka av det det där nu och lev med att du faktiskt hade ångest till en bra låt.).
Kolla här.


Jaja, ni låter lite som Depeche, men det blir inte bra för det.

VS

Ser vi syner nu igen.

Tacksomfan, Kent. Tack för att ni tvingar mig vara tanten ännu en gång. Bastards.

Swept me off my feet

Wonderfalt är nystädad. Det luktar svagt av citron och såpa, ingenting är belamrat och det ser lite ut som i en inredningstidning, om man bara kisar lite.
Det här händer lite då och då, med ganska jämna men långa mellanrum. Och, för att återigen citera en hittepåjournalist i New York, I couln't help but thinking. Hur ofta är det tänkt att man ska städa, egentligen?

För en gång i veckan känns helt orimligt mycket. Så snabbt blir det väl inte smutisigt? Och nu är ju Wonderflat, trots alla sina fördelar, inte en lägenhet som är speciellt lättstädad. Det krävs lite av en kraftansträning varje gång. Men en gång i månaden - det låter lite lite? Eller? Och om man nu städar en gång i veckan - dammtorkar man verkligen då, och dammsuger alla lister med munstycket och har sig? Och om ja - gör man då över huvud taget INGENTING annat i sitt liv än går runt och städar asnoga? Jag menar, jag gillar ju också när det är rent och fint, det gör jag. Men jag gillar nog att gå på spelningar och äta brunch och kolla på idol och läsa böcker mer. Jag har förstått att jag ibland har helt orimliga krav på vad tillvaron ska innehålla, men herregud. Jag vägrar faktiskt tycka att städningen är viktigare än till exempel segling.
Men hur fan gör man? Och, när? Gah.


Kanske om man hade ett finare sopset?

***
En helt annan grej.
Jag tjvlyssnade på mina grannar prata i trapphuset i dag. Ibland bor jag väldigt mycket i Vasastan. Guldkorn ur konverstionen: "Ja, det är ju kul när folk kan slita sig från sina TV-apparater". "Jag kollar nästan aldrig på TV numera, sånt tjaft. Det är kunskapskanalen eller Axess då, möjligen." "Nej, jag orkar inte heller med sån där häng och fläng-tv". Och sen kan jag nästan lova att de gick in till sig för att kolla på fredagsfinalen av Idol.