Put the book back on the shelf

På något sätt känns det här som ett betydande tecken på en popkulturell tendens. Jag kan bara inte riktigt komma på vilken.
Litteratur och TV-serier närmar sig varandra allt mer, både status- och konsumtionsmässigt?
Estetiseringen av kultur i slutet av 00-talet?
Ytterligare ett tecken på hur trendigt litteraturen blivit, (as seen in bland annat de här skivomslaget, och den här artikeln)? Eller möjligen spiken i dödskistan för denna tendens?




Jag vet inte riktigt, men det är en väldigt snygg kortfilm i alla fall.

Jag minns alla mina sommrar och hur jag brukade ta på dem.

Sommaren -98 var myggbett, lappländska fjäll och att sitta i en bil hem från Saxnäs och vara helt säker på att jag aldrig trodde jag skulle bli riktigt glad igen.
Sommaren -99 cykla från Fisksätra, utegångsförbud och en känsla av att nånting just avslutats.
Sommaren 2001 var fler myggbett i lappländska fjäll, och en känsla av något bestående.
Sommaren 2003 var Reconsider me baby come on och Metropolis, och skräckblandad förtjustning.
Sommaren 2005 var en enda lång, ljus vandring från Södra Teatern någon gång på morgontimmarna
Sommaren 2006 var servera öl till seglare och bränna axlarna fräkniga.
Sommaren 2007 var konsthall, nattbad, konceptdanser men också en rätt hetsig känsla av att hela tiden behöva verkligen Ta Till Vara på varenda lediga stund.

Det är så klart svårt att säga såhär på förhand, men jag är ganska säker på att när jag kommer tänka tillbaks på sommaren 2008 kommer den kännas som cykla genom Norrköping ljumma nätter med trasigt cykellyse och Gravevine Fires i öronen för att vakna med lapsangte i hammocken och ekologisk juice som långsamt varmnar i solen.

Whatever happened to my effektivitet?

Man skulle kunna tro att när jag bor i ett hus på landet och jobbar natt skulle skulle jag ha oceaner av tid att exempelvis blogga på. Eller läsa rysk litteratur. Eller marathona igenom sista två säsångerna av Vita Huset.
Men då glömmer man givetvis att jag bor med två panshisar. Två panshiar som visserligen är ute på sitt landställe och som jag inte ser så mycket av, men ändå. Panshisars inbyggda långsamhet verkar ha satt sig i husets väggar, under familjefoton och bonader och uppvridbara klockor härskar någon slags seghet som jag inte verkar kunna sätta någonting emot.

Det tar mig 45 minuter att gå upp. Sedan tar det ytterligare 45 minuter att äta frukost, och sedan har jag fram till 14.15 på mig att antingen handla + laga matlåda, eller åka till stan och köpa nytt te och tekopp till jobbet, eller läsa Doris Lessing och sola benen. Det går givetvis inte att göra alla dessa tre.

Ergo, det är bara en tidsfråga innan jag börjar måla akvareller att dekorera wonderflat med och torka blomor till potpurrier.

Klyshbingo on the rocks

Ok.
Det sämsta inlägget hittils i upphovsrättsdebatten måste vara att vägra ha musik i sitt sommarpratarprogram och istället mellan de klyshtyngda föreläsningarna peta in lite fågelkvitter.
"För fågelkvitter är i alla fall inte upphovsrättsskyddat, ännu".

Mellan talgoxar och sångsvanar kunde vän av public service i förrgår få berättat för sig hur viktigt det var att göra det som man själv ville häri livet, och inte det som andra ville.
(Jens: Vad bra, för jag var nämligen jättenära att göra det som nån annan tyckte, men nu så ska jag nog inte göra det.)

Bara ett par dagar in i sommarpratarmarathonet känner jag det påkallat att upprepa förra sommarens mantra.
Är det dethär våra licenspengar ska gå till, etc.

Idag stämmer Björn Ranelid upp sin ljuva stämma. Han ska prata om kärlek och fotboll. Jag ser mycket fram emot det hela.

Sylvia Plath sov ingenting i slutet av sitt liv, och sen dog hon.

Det är soligt i Norrköping idag. Vinden löper visserligen amok ute på gatan men bland prästkragarna och rosorna i trädgården när det nästan helt lä. Tvättvindan knirkar, det är nästan provocerande idylliskt, och jag lider av akut tonårsångest.

Felet är naturligtvis litteraturens. Jag läste aldrig Glaskupan när alla andra gjorde det, men nu är det sommar och i den klassiska nu-ska-här-tas-igen-andan och något slags övermod tänkte jag att det var ju inte en så tjock bok, hur svårt kan det vara.
(En annan grej - vad är det egentligen för gigantiskt upplaga som Julia Stiles läser i den där scenen i 10 orsaker att hata dig?)

Ett grav misstag, så här i efterhand, men det kunde väl inte jag veta.

Schmarro säger att det finns böcker som man måste passa på att läsa i tonåren när man ändå har ångest, för sen pallar man inte med dem längre. Jag är rätt säker på att Glaskupan är en av dem. Och det är om möjligt ännu mindre lämpligt att läsa dem när man sitter på landsbygden i Norrköping och inte riktigt känner någon. Jag vill inte dö längre, jag har vuxit ur tonåren och kommit levande ut på andra sidan, jag har ett sjukt roligt jobb och världens finaste vänner, men när jag läser om Esther innan jag somnar vaknar jag ibland med något tungt i lungorna och kan inte riktigt andas, jag vet att jag är vaken men jag kan ändå inte öppna ögonen.

Litteratur alltså. Ibland borde det verkligen komma med någon slags varningstext.

(Och nu säger vän av kognitiv beteendeterapi att det är väl bara att sluta läsa boken då. Men det är det naturligtvis inte alls. Försök själva lägga ifrån er Glaskupan i mer än 20 minuter och se hur lätt det är. )

Ain't no love in the heart of the city

Jag har bytt jobb och stad. Det är ungefär så där som man glömmer att det är varje gång. Jag kan ingenting, hittar ingenstans och känner ingen. Det är någon slags skräckblandnad förtjustning, jag varvar hemlängtan, en känsla jag var tvungen att fundera över ett tag innan jag kunde placera, med lättnad och saknad och känslan av att vara obekväm och osjälvklar och med pepp över att få rita nya sorters uppslag och frustration över att inte ett enda kortkommando är samma på PC som på mac. Jag gillar det rätt mycket.

Mitt rum är ungefär 14 kvadratmeter stort, och när jag flyttade in hängde det sjutton tavlor på väggarna. 17. I kid you not. Nu har några åkt ner, jag blir nervös av för många akvareller med höstlöv och stränder. Det tar 10 minuter att cykla till jobbet. Jag har inte haft så nära till en arbetsplats sen jag gick i lågstadiet i en gul tegelskola någonstans i en Stockholmsförort för bara några sekunder eller möjligen flera hundra år sedan.

Med andra ord är allting fortfarande för omedelbart för att kunna beskrivas. Jag läser rysk litteratur och tror att det nog kommer bli en bra sommar. I helgen ses vi i Stockholm om du också är där då.

oh yeahlp

Om jag tog studenten i år vet jag vad jag skulle ha på de där skyltarna som hänger kring staketen på flaken. Förra året såg jag skrämmande dåliga slogans som vi är eliten resten är skiten och SP3A 4-ever. Men årets givna är naturligtvis rader från Markus Krunegård.

Med skygglapparna på in i framtiden
den ständiga rädslan att bli påkommen


Åh den ljusnande framtid, etc.

(Eventuella besökare som hittar hit genom att googla på musik + student eller flak + student kan kolla här för att se vad ni bör spela för nåt på ert flak för att kunna ha någon form av anständlighet kvar i kroppen efter utspringet.)

Problemet med skenobjekivitet, eller: Trots att jag är en ko

Inför 1 maj pratade jag med en tjej på redaktionen om det här med att demonstrera. "Ses inte på med blida ögon", menade hon. Ifrågasätter saklighet och opartiskhet, etc etc.
Jag blev lika ställd som när jag gick på JMK och fick reda på att man som journalist inte kunde vara politiskt intresserad och nyhetsreporter samtidigt.
Att tro att objektivitet garanteras genom att journalisten inte betalar medlemsavgift greenpeace/går med i en manifestation mot nazism/aktion of choice känns halsbrytande naivt och oerhört främmande. Som om själva avsaknaden av handling gjorde att man har det moraliska på det torra, och nu inte behöver diskutera saken längre.
Jag förstår att det är praktiskt och mer hanterbart att förhålla sig till sitt yrke vs sitt patos på det här sättet, men jag förstår faktiskt inte hur man kan bara nöja sig med det.

Att ens helt oproblematiskt använda ord som objektivtet när man talar om journalistik idag är också märkligt, för övrigt.

Idag tänker jag manifestera för papperslösas rätt till vård. Trots att jag är journalist.
Och det tycker jag att du också ska göra, vare sig du är bagare eller arbetsterapeft. Jag lovar att inte hålla ditt politiska engegeman emot dig när jag äter dina winerbröd.

Let all the children boogie

En av mina bästar på gymnasiet, E, har blivit gravid. Hon är ett år yngre än jag och bor i Avesta. Givetvis inträdde omedelbart grav ångest vid beskedet. Jag vill inte ha några barn, jag tycker inte ens värst mycket om barn, och jag vill inte alls bo i Avesta. Men ändå.

Jag och Amanda hanterar den nya informationen såhär:

10:04amAmanda
hur var det med E btw var det hemligt?

10:05amTeresa
nejdå
hon ba "då hade jag ju inte sagt det till dig". typ.
eh.
liksom

10:05amAmanda
HAHAHHA

10:05amTeresa
hon blandar uppenbarligen ihop mig med vanten.

10:29amTeresa
hon kanske kommer på lördag
eller hon kommer helt säkert, men måste gå tidigt pga evening sickness

10:34amAmanda
okej, usch stackarn
ja, jag kommer ju sent pga bokia sickness

10:38amTeresa
också en fruktad sjukdom.

10:45amAmanda
ja, precis som graviditet...

10:47amTeresa
HAHAHAHA.

10:49amAmanda
jag brukar annars tänka att det är bra att andra skaffar barn så att jag slipper. Så att det finns andra som kan betala skatt när jag är pensionär

10:50amTeresa
en mycket sund inställning.

***

In other news frågar gmail i sin riktade reklam mig om jag är singel, över 39, och trött på alla unga singlar. För i såna fall, meddelar de i all välmening, finns det tejting och kärle bara för vuxna på 39plus.se

Tack som fan.


Det enda jag egentligen verkligen gillar med kids är alla apsnygga kidskläder.

Tack som fan.

Jag har den senaste tiden märkt hur jag börjat avsluta mina telefonsamtal på jobbet med ett ”tack för tiden”. Det är möjligen någon slags direktöversättning av ”thank you for your time”, men det känns som mer än så. Det känns som symptomatiskt för hur läget är just nu.

Tid är det nya pengar.