Sweetest decline

Jag har hemlängtan. Jag jobbar med idel roliga personer och med roliga saker, och jag får bo hos världens snällaste L som tar med mig på galna båtfester och fina promenader runt strömmen, och jag har sovit på världens näst bekvämaste soffa hur länge som helst utan att hon klagat en endaste gång.

Men jag har ändå hemlängtan.
Jag vill vara i wonderflat, äta knäckemackor vid mitt repiga köksbord, och ha mitt frukostställe tvärs över gatan, och slippa svara tackmennejtack på sms om öl eller vernissage. Jag vill hänga med MaPa och göra mig lustig över kärnkraftskovändningar och kungahusets youtube-filmer över dry martinis med tre oliver i framför brasan. Jag vill träffa min storasyster och hennes katter som klättrar omkring på ens ben och leker med sina egna svansar och distraherar allt arbete som man tänkt göra.

Jag vet att jag inte direkt är på andra sidan jorden, och att det tar exakt 1 timme och 14 minuter med tåget från norrpan och till centralen, och därifrån ytterligare tio minuter hem till wonderflat. Men jag saknar det ändå, love knows no geografi, just nu vill jag bara vara hemma i längre än en dag i taget.



ETA: Uppenbarligen är min längtan hem/bort väldigt cyklisk. (Nu är det där ju bara ett inlägg, men kunde man länka till skunkdagböcker skulle det framgå på ett mer pedagogiskt sätt precis hur cyklisk den är.) Det gör den dock inte mindre på riktigt. Tyvärr.