Walker with dawn

Imorse var det faktiskt nästan värt det.

Värt det att gå ut på sjövikskajen klockan fyra och inte vara säker på att det inte är klockan tio.
Värt det att det känns lite som att sitta i en hermetiskt sluten bubbla utan omvärld inne i det ljusa kontorslandksapet med mörka fönster som inte visar någonting utom bleka spegelbilder.
Värt det att det inse att ja, det är nog ungefär så här det kommer vara i fyra oändligt långa månader framöver.
Värt det att vara lite orolig att jag inte ska se skillnad på den betonggrå kajen och det lika betongrå vattnet och en mörk onsdagkväll råka kliva rakt ut i årstavikens förlamande mörkhet.
Det var faktiskt nästan värt det. Imorse såg nämligen min morgon ut ungefär såhär:


Det gjorde mig jävligt glad. Och kanske kanske till en lite bättre människa.

We are not afraid of night,

Nor days of gloom,

Nor darkness -

Being walkers with the sun and morning.

- Langston Hughes

(Vi får se hur det känns när jag ska ta mig hem om nån timme sådär)