birth, school, dole, angst.

Jag skulle nog säga att jag alltid har varit rätt social av mig. Även under de mörka tonåren av att vara ensammast i hela världen var det en delvis delad ångest. Mina vänner är vad jag är stoltast över i mitt liv, det är det bästa jag gjort och att hänga med dem har alltid, ALLTID, varit viktigast av allt, oavsett hur jag och de mår.

Cue de senaste månaderna av oregelbundna jobbtider och nya eh, livsrutiner? är det ett ord? Vanor, låter ju mindre koko men jag menar att nya saker kommit in i mitt liv och krävt uppmärksamhet och tid och planering. Allt ifrån att bo själv till att skaffa en medryttarhäst.

Och det har hänt något. Det är lite oklart hur, men plötsligt har “var har du tagit vägen”-sms:en blivit fler. Det har plötsligt gått en månad sen jag träffade flera av de jag betraktar som mina bästa vänner. (Notera: det är numera lite oklart om de fortfarande betraktar mig som det). Undan för undan, och jag skyller inte på någon annan här, jag hade förmodligen gjort exakt samma sak själv, känner jag hur jag liksom.... glider. Glider ut, lite längre bort i periferin, bort från den innersta kretsen. Jag blir någon man blir lite förvånad över när de har tid att ses. Jag blir den man inte sms:ar för tisdagsöl,för efter tio “nej jag kan inte jag jobbar/är i stallet/tränar/ska på date/är bortrest” så tröttnar även den bästa och ihärdigaste vän, det förstår jag också.

I går natt drömde jag att alla mina kompisar och min kille flyttade. Till freakin’ Malmö, Sveriges anus. När jag frågade varför de inte pratat med mig om det här sa de “Vi trodde inte du brydde dig så mycket om var vi bodde. Vi kan ju ses ändå, det går ju tåg”. Jag behöver inte direkt psykoanalys för att tolka det här.

Natten innan dess drömde jag att alla dog, men att jag inte märkte något på flera dagar för att jag var upptagen med att förbereda ett möte.

Jag är så jävla rädd för att vakna en dag och inser att alla är försvunna. Jag vet att det händer, jag vet att de flesta vuxna inte har tio bästisar längre, de har sin dude eller dudette och sen typ två till kanske, som de träffar nån gång i månaden. Jag fyller 30 om två år. Jag vet att det låter överdramatiskt och att jag borde ta ett chill pill, men kan inte. Jag fyller 30 om två år, och det som ger mig mest åldersångest är känslan av ensamhet.

Och sen gör jag aftonbladets jävla wellnesstest (näe, fråga inte, jag skyller på christoffer), och får det här upplyftande beskedet:



Tydligen ha mitt själsliga välmående ersatt mitt sociala välmående.
Är det det här som är att växa upp?