Det har gått lång tid nu. Lång tid den den den där tisdagkvällen i april som inte slutade som jag trodde, ännu längre sen den där lördagmorgonen i mars som jag fortfarande inte kan tänka på utan att få andnöd.
Att vara ihop med honom är inte längre min enda och snabbaste lösning på varje bakfylleångest-session, varje tom kväll, varje gång jag vaknar mitt i natten. Vi kan till och med träffas nu, träffas som civiliserade människor som pratar om saker, om vanliga roliga bra saker men utan att det bränns hela tiden, och utan att det slutar med att vi går hem och knullar trots att vi sa att vi inte skulle göra det trots att vi vet hur vi kommer se på varandra efteråt.
Jag kan minnas andra saker nu. Andra saker än hur han höll mig, hur det var att vakna mot honom, hur hans hud kändes under mina händer. Andra saker som gör att det känns mer okej att vara ensam, trots att de börjar blir mörkare nu känns det mer okej än på länge, på för länge.
Det har hänt, det där som ni sa skulle hända men som ärligt talat verkade alldeles för osannolikt för att jag skulle kunna ta på allvar. Jag har vant mig, det har svalnat, det har blivit bättre, jag måste inte tvångsmässigt skämta bort det eller supa ner mig eller vägra titta er i ögonen när jag pratar om det.
Och ändå, känslan av att något är nedsolkat, något som ingen har någon rätt att peta på blivit allmängods, att jag blivit det, vilket ju är helt sjukt för vad fan sitter jag här och bloggar om det för om det inte är allmängods, men det är annorlunda, det är på mina villkor, i alla fall känns det så, herregud vad många bisatser, var var jag nu nånstans. Jo. Känslan av äckel vid den lite avslappnat vårdslösa frågan på jobbet “betyder det här att du inte längre är ihop med den där killen du hade i våras Terry”, från en inte så nära kollega.
Dra åt helvete, det ska du skita i.
Säger jag inte.
No comments:
Post a Comment