So hard.

Det fanns flera saker som jag visste skulle bli svåra i hela den här värdelösa grejen jag är inne i nu.
De oändliga söndagarna, internskämten ingen annan fattar, att ha någon att säga godnatt till.
Vad jag inte visste skulle bli svårt var den här känslan av att hela tiden göra fel.
Inte gentemot H, även om jag på fler sätt har klantat mig kungligt där också, men det var ju liksom lite mer troligt all along.
Men det är som att jag hela tiden liksom behöver fel. Fel saker, fel personer, fel sorters tröst.
Jag visste inte att ett break up kom med så här många regler för hur man skulle vara ledsen, och när, och vilken sorts umgänge man skulle behöva, och i vilken ordning känslorna skulle komma. Känslan av att göra det här fel.
Det är som att jag gör någon besviken genom att inte vilja ses och Prata Ut vid ett givit tillfälle då jag enligt den okända regelboken borde det. Ej heller kommer gråten när den borde. Jag förstår att det är otillfredsställande att vara vän till någon som aldrig gråter ut, kan hon bara hulka loss nån himla gång så att man kan få omfamna, torka tårar och känna att man gör nån jävla nytta nån gång.
I stället: omättligt behov av distraktion från varenda fredagkväll och lördagmorgon och måndageftermiddag och fuck knows what else, och det verkar inte gå över heller, jag är rädd att jag snart har passerat den där tiden när man har överseende med en nydumpads konstiga humörsvängningar och oförutsägbara umgängesbehov, och alltså jag fattar att det är jobbigt, särskilt när man är så jävla dålig på att prata om saker som jag är, det kommer stötvis och inte alls när det borde.

Känslan av att göra hela den där processen med sex steg som börjar med förnekelse och slutar med acceptans, känslan av att göra den i en jättekonstig ordning vilket stör personer som försöker hantera mig försöker hjälpa mig antar jag.

Jag visste inte att det skulle vara svårt på det här sättet också.