Lön minus två dagar.

Jag och pengar har inte det bästa förhållandet.
Jag saknar pengar. Jag gillar pengar.
Jag vet massor med saker som jag skulle vilja göra med pengar. Jag har storartade planer för oss två tillsammans. Jag kan verkligen se en framtid för oss tillsammans.

Men vårt förhållande fungerar inte. Och det har en lika enkel som brutal förklaring. Pengar gillar inte mig. Jag vet inte om det är något nytt, eller om det pågått en längre tid men jag har inte upptäckt det tidigare.
Kanske har jag varit rädd att se efter. Det är som att jag och pengar har träffats och haft roligt ihop, men nu hör han inte av sig längre, besvarar inte mina sms alls.
Jag är reducerad till pinsamma fyllesamtal och till att stryka omkring utanför pengars hus för att få en skymt.

Dessutom tror jag att pengar kanske har pratat om vårt dåliga förhållande med både sina kompisar och våra gemnsamma kompisar, för varje gång jag är ens i närheten av pengar så verkar något hända så att jag i slutänden är längre bort än någonsin.

Det är verkligen ganska jobbigt. Och jag tror inte att pengar är så positivt inställd till samtalsterapi, för enligt pengar finns det ju inget att prata om.
Men älsklig, försöker jag, det är ju det som är problemet. Men pengar lyssnar inte.

All your summer songs, eller sjöväderprognospoesi

Det är nästan så man tror på det nu. Att det kanske kanske blir vår i år också. Kanske kommer vi inte fortsätta svära i mörkret hela resten av året.
Jag hinner alltid precis ge upp hoppet innan det händer.

Jag jobbar i båten och påminner skrämmande mycket om min pappa. Odie kommer hem och jag märker hur jag reciterar precis vad jag gjort ("ah, och nu har vi både tagit autosol och polish på friborden så nu är det bara att vaxa dem som är kvar, och det borde ju gå på ett par timmar"), jag märker att hon inte bryr sig sådär värst men jag verkar ändå inte kunna hindra mig själv.

(Idag har jag och systern målat tak och stuvfack vita.)

Sofia har lånat en bok om hur man tyder vädret, och där finns en karta över väderprognosområdena.
Tyska bukten Fiskebankarna Syd utsira Skagerack Kattegatt Öresund och bälten, Sydvästra östersjön Södra östersjön syd östra östersjön mellersta östersjön norra östersjön Ålandshav och skärgårdshavet, och genast 21:55-prognosen i p1, lukten av fotogen och yellow label lipton te och ganska kallt så här på kvällen när huden svalnar, långsamt, sitta i sovsäcken och inte vilja gå ut på akterdäck och borsta tänderna, trots att det inte är kallt där ute inte egentligen, och sen den där sömnen som man bara får efter segling och möjligtvis skidåkning.

Jag längtar efter sommaren så mycket att det gör ont.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 5.

Vi kommer nu till vad som, möjligen, skulle kunna kallas meningen med det här inlägget. Harry Potter and The Order of The Phoenix.


Den här filmen är inte bara stressad. Den har även fått speed, crack, meth och såna där chokladöverdragna kaffebönor som säljs på Starbucks. Karaktärerna är klippta och manglade. Harry är något av en skithög.
Jag förstår att det är svårt att göra 800-nånting sidor till en film. Men efter vad jag hört ska de göra bok sju till två delar, och en relevant fråga måste ju här vara – vad hindrade nån från att göra det här?


Den gnistrande diamanten i den upptrampade leran som utgör Order of the Phoenix-filmen är dock Luna Lovegood. Det finns ingen bättre roll någonstans. Skådespelaren (Evanna Lynch, enligt wiki som ju är all visdom och dessutom informerar mig om att Lynch är en liten och nördig flicka) har den perfekta balansen av galenskap och visdom.


Jag ska avsluta matmetaforerna, eftersom jag redan gjort fyra stycken och är alldeles för lat för att gå tillbaks och ta bort dem: Den här filmen var att äta fyra rätter av en femrättersmiddag på nio minuter, så jag är knappt säker på vad jag faktiskt åt. Och det finns bara knappt tillräckligt med tid kvar att uppskatta desserten (Luna. Luna är desserten) som är chockladsoufflé som är så lätt och luftig att den nästan inte väger någonting, den ideala blandningen av sötma och bitterhet, etc. etc.

Jag älskar Luna så himla mycket. Det är det jag säger.

= livets chokladsouflée.


Och nu ett glädjande besked till alla som för länge sen tröttnat på att läsa om barnböcker - det här är den senaste filme, och jag lovar att inte skriva något om böckerna på ett ganska så långt tag. Förmodligen.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 4.

Som jag nämnde tidigare är Harry Potter and the Goblet of Fire egentligen inte så farlig (Nån stans här blir för övrigt titlarna engelska i min värld. Det har ingenting att göra med att läsa böckerna på ett eller annat språk, jag antar att jag bara vid något tillfälle gjorde som många kids gör – bestämde mig för att engelska är ballare än svenska. Jaja.). Särskilt inte om man jämför med tidigare avsnitt. Visst, det var lite stressat, men jag är inte dummare än att jag fattar att det måste bli så i filmer. Särskilt när boken var ungefär lika tjock som de andra tre tillsammans. Alla mina synpunkter på filmen härrör från att jag känner och kan boken bättre, och min tidigare nämnda kärlek till att plocka sönder nästan helt irrelevanta saker i detalj. Det var helt okej.


Jag vet inte riktigt var den hamnar på min matskala, men efter bajsmackan är nästan allting smarrigt, så det är väl lika bra. Vi kan väl bara kalla det Spagetti och Sås. Något bristfällig gällande ingredienserna, men när du tittar i kylen är det bättre än den en vecka gamla pizzan med mögeltopping.

Bristfällig men å andra sidan inte möglig.

I nästa och avslutande inlägget kommer vi så småningom till vad som orsakade alla de här inläggen. Chokladsouflée på speed.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 3.

Om den första filmen var en hamburgare var den tredje filmen en bajsmacka. Harry Potter och Azkaban-fången var min älskligsbok, möjligen på grund av min pinsamma crush på den tragiske hjälten. (Nej, vi menar inte brillmongot här. Vi menar givetvis den halvgalna massmördaren . Tragisk hjälte, säger jag dig. För övrigt var han lättare att ha en crush på innan man såg filmen.)

Min skepsis mot filmversionen har egentligen väldigt lite att göra med vad jag tyckte om boken, utan mer att göra med hur filmen aldrig nånsin fungerade. Logiken hade inte checkat ut, den hade vinkat med mellanfingret och sagt sayonara baby, tagit kidsen och stuckit. Saker som hintades i böckerna för att så småningom bli förklarat i slutet ignorerades helt. Exempelvis har de så vitt jag vet fortfarande inte förklarat hur Marauders Map fungerade. Man kan tänka sig att det skulle komma tillbaks som någon slags obehaglig leksak i låda i en senare film, men det hanns aldrig riktigt med. Jag vet inte. Och vid det här laget bryr jag mig inte så värst mycket heller. Vid det här laget har jag accepterat att HP och Azkaban-fången är en herpesblåsa på existensens ansikte, för att sno en metafor från en person som jag inte gillar så mycket men som är bra på det där med metaforer. Hans metaforer är till exempel inte konstant matcenterade. Anyway.

Och medan vi inte alls pratar om karaktärsmutilation så kan jag ändå ta upp att Ron i boken bryter benet tack vare tidigare nämnda tragiska hjälte. Trots detta bestämmer han sig för att vad han behöver göra är att hota en galen massmördare, never mind att han alltså inte riktigt kan röra sig. Han ger standardrepliken ”If you want Harry you’ll have to go through us” (typ), och kämpar sig upp på det brutna benet. Det var djupt och meningsfullt. I filmen säger Hermione repliken. Ron sitter ner. Jag är inte bitter.

Den här gången får ni klara er utan den pedagogiska illustrationen.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 2.

Harry potter och hemligheternas kammare var börja på vad man kan kalla deifieringen (heter det så på svenska? deification, menar jag ju) av Hermione. Eller vad jag kallar Steve Kloves behöver manusskrivarlektioner mer än Ben Afflek behöver skådespelardito, for short.

Det börjar med hennes blatanta stöld av Dubledore’s repliker och når skrämmande höjder när när hon allvarligt och sorgset talar om rasism när Malfoy, den lille fjanten, har kallat henne för fula ord. Förutom det, och några tillfällen när Ron och Neville lider av akut karaktärssvikt, är den väl helt okej. Det finns dessutom ett tillfälle när Ron har kavlat upp sina skortärmar och lutar sig mot väggen och ser oförklarligt fantastisk ut.

För att fortsätta med matmetaforerna är hemligheternas kammare lite som en gratispizza med märkliga pålägg. Det finns schyssta saker i den, men man måste först ta sig förbi soggig röd paprika och hoppas att man inte råkar bita i en burkchampinjon som gömmer sig under osten .




ochlika som, ja. ni hajjar.

(Har ni förresten tänkt på hur lika husalfen Dobby och Vladimir Putin är?)


I nästa avsnitt får ni läsa allt om bajsmackor och min crush på tragiska hjältar.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 1.

På sista tiden har jag tänkt en del på Harry Potter-filmerna. Det är lite oklart varför, men möjligen har det att göra med att jag hörde nån sjunga på temat till en av de tidiga filmerna häromdagen, och drabbades akut av en fin nostalgisk och frustrerande känsla.
Och, kanske mer relevant, jag pratade med en snällis på jobbet, som just hade sett den senaste filmen utan att ha läst böckerna innan, vilket gjorde mig avundsjuk. Jag vill också inte ha läst böckerna utan istället sett filmerna helt förutsättningslöst. Jag kan tänka mig att de faktiskt är ganska bra då.

Snällisen tyckte i alla fall att den senaste fimen var helt okej, men att den inte bättre än Goblet of Fire. Vilket jag verkligen håller med om. Det är i och för sig helt och hållet möjligt att jag övervärderar den filmen eftersom den kom efter frången från Azkaban och- well. Det är förmodligen lättare om jag bara försöker sammanfatta vad jag tycker om filmerna såhär. Eller det är kanske inte alls lättare, men nu gör jag det ändå.

Harry potter och de vises sten var faktiskt en ganska trevlig film. Eftersom jag som tidigare nämnt har läst alla böckerna då jag är en barnboksgeek (någon annan gång ska jag skriva ett långt och begåvat inlägg om vitsen med att läsa barn- och ungsomsböcker)var jag från början inte helt imponerad. Till stor del berodde det berodde att jag är en person vars uppmärksamet för detaljer i filmatiseringar av böcker jag läst gärna antar helt tvångsmässiga proportioner, oavsett hur oviktig detaljen är. Men såhär i retroperspektiv rätt sevärd. Den har en fin sagostämning. Särskilt om man jämför med vad som komma skulle. Den var, när jag tänker på saken, lite som en Max vegoburgare. (jaja, men det är min liknelse och jag skriver som jag vill) Det är inte min älsklingsmat, men en del personer gillar det verkligen och det händer att blir galet sugen.


och .
Lika som bär.


Det här blev helt osannolikt långt, så nu delar jag upp inlägget.

I nästa inlägg får ni läsa om filmen som är som gratispizza med väldigt märkliga pålägg.

Du säger humor, jag säger F.U.

En grej jag tänkt på ett tag och som jag fortfarande inte riktigt kommit över.
Jag tycker faktiskt inte att det här är så himla roligt .Vanligtvis tycker jag ju folk som gnäller på åsiktsmaskinen är i skriande behov av lite avspänning.
Men alltså, hur fräscht känns det egentligen att 2008 skämta om att förorten är full av vapenhandel, rån och bilstölder?

Och pe ess, det blir inte så himla mycket roligare av att veta vilka det är som producerar tidningen. Och ja, avsändaren spelar roll.

Sju hål i nacken

På väg hem från båtjobb, onsdag vid halv sju-tiden i Axelsberg. Jag sneddar över torget och ska just korsa gångvägen för att komma till tunnelbanenedgången.

– Jihooooo, ropar en liten kille med blå cykelhjälm som susar ned för gångvägensnedförsbacken, på högra sidan om torget, och rullar sedan utan att trampa upp för uppförsbacken på vänstersidan. Där sätter han i båda fötterna och stannar.
– Hej pappa, ropar han till pappan. Pappan som fortfarande är på väg ned för neförsbacken. Till fots.
– Hej Adam, ropar pappan.
– Pappa jag vill åka ned för igen.
– Det går väl bra.
–Se upp för här kommer Adaaam!, ropar de blå cykelhjälmen, ett hänsysnfullt stridsrop, innan han susar ner för backen igen.

Det förstår ju vem som helst att det givetvis är roligare att cykla om man får skrika medan man visslar fram, vinden smattrande i jackan.
Jag minns inte när jag slutade ropa. Men jag minns hur man var tvungen att göra det för den där speciella cykelglädjen, en blandning av fart, vår, ljus och fara, liksom inte fick plats i bröstet.

Och jag är rätt säker på att stockholmstrafiken skulle bli bättre om alla som susade ner för västerbron på väg till jobbet dessutom skrek
– Se upp för här kommer Hans-Olof!