En exemplarisk student

Champangefrukost i Tanto den 28/5 2003.

I dagens Påstan inleds den årliga studentflaksbashningen av åsiktsmaskinen. Jag stödjer den helhjärtat. Jag skulle visserligen faktiskt aldrig kasta ägg på kidsen, men att spela dansa i neon är faktiskt inte okej. Själv var jag en exemplarisk student, med den snyggaste studentflaksbilen i mannaminne som vi hade filat och målat och putsat själva och en låtlista av sällan skådat slag.

Låtlistan var från början ett demokratiskt projekt, alla av de fem musketörerna fick komma med fem förslag på låtar de ville ha med. Sen bestämde jag och Amanda alltihopa, även om Jessica faktiskt fick ha med We are the champions i slutänden.
Jag minns slutresultatet bara lite fragmentariskt, men jag är rätt säker på att följande låtar i alla fall var med:

Disco 2000 - Pulp
Come on Eileen - Dexy's Midnight Runners
Fame! (I’m gonna live forever) - ur Fame
Sheena is a punkrocker - Ramones
We’re in trouble - Shampoo
Hörlurar - bob hund
Vad ska du bli - Ebba Grön
Ain’t no mountain high enough - Marvin Gaye & Tammie Terell
We are the champions - Queen
Deceptacon - Le Tigre
R.e.s.p.e.c.t. - Supreemes
Kom ihåg mig - Lars Winnerbäck
Oops I did it again - Britney Spears
Girls just wanan have fun - Cyndi Lauper

Eftersom min gymnasieskola låg (ligger, kan ligga, jag vet inte) på lastkajen i det som då var ett industriområde och numera är ett flashingt bostadsområde var det inte så phancy att springa ut där. Istället åkte vi en båt från Årstakajen till Riddarholmskajen, skrålande studentsången för full hals (yessir, vi var oerhört old school och sjöng faktiskt denna visa. Högt och gärna. Ögonen tårades på mången morfar, I’m sure.). Det kändes lite som att vara Jackie O när man klev ned för landgången och möttes av folkhavet och folket jubel.

Vårt flak var fantastiskt. Ordförande Persson vinkade till oss, vi hade alträd istället för björk eftersom Amanda var allergisk, alla de roligaste och snälladste och snyggaste människorna var på vårt flak och vi hade den bästa musiken med den uppsluppnaste dansen. Det var vi som var det där flaket som alla andra tittade på och önskade att de var, eller hade haft när de tog studenten, eller att de någon gång skulle kunna bli.

Jag missunnar inget kepsfyllo sitt flak. Men skönhetsrådet, och kanske någon mer, borde styra lite ordentligare när det gäller genomförandet av dem.

ETA: Foto Amanda Idberg.

She comes in colors everywhere

Ur ren tvättsynpunkt var det väldigt mycket lättare när det var vinter och vi hade svarta skjortor på mitt jobb. Det blev liksom inte ett så stort problem att ta hem den svarta jobbskjortan/blusen/tishan och ersätta den med en av mångtaliga svarta skjortor/blusar/tishor som ligger och skäms i min garderob när det var dags att tvätta jobbkläderna.

Nu är det istället sommar och vi har babyblå skjortor. Det går som det känns att iklä sig färgen: Sådär. Det finns ett skäl att min garderob inte innehåller ett enda babyblått plagg.

Jag vet att jag vid ett tillfälle när jag gick i gymnasiet hade jag 12 randiga tröjor*. Eller ännu fler, jag minns inte exakt. Idag när jag nästan har gått ut journalisthögskolan har jag 12, eller kanske 10, svarta tröjor. Jag överväger att dra slutsatser om min utveckling och mognad av det här, men jag låter nog gärna bli.

*tröjor i det här fallet inkluderar alltså både linnen, blusar, skjortor och tröjor. Dock ej underklädslinnen.

Saker man hör.

Ord och uttryck som inte är okej:

1. Basal -a, -t, (adj)
Ett fruktansvärt oestetiskt ord som med fördel kan och bör ersättas med det betydligt bättre ordet grundläggande.
2. Styra upp (verb)
Människor som styr upp saker är alltid obehagliga. Styra upp ger mig rysningar.
3. Byggnation (subst)
Säg byggnad istället, det är det du menar. Jag lovar. Du tänker på ordet konstruktion när du vill använda ordet byggnation på ett liknande sätt, men ordet byggnad betyder faktiskt precis samma sak. Ja. Ombyggnad, inte ombyggnation. Uppbyggnad, inte uppbyggnation. Ok?
4. Bjuda till (verb)
Se punkt 2. Jag får för mig orden används av samma personer i liknande sammanhang, men det kan vara att obehagskänslorna jag får av orden bara liknar varandra så mycket så jag blandar ihop det. Ordet används dock oftare om andra, och deras bristande förmåga att ~.

Ni kan kalla mig språkfascisten, det är det redan många som gör.

Ambitionslöshet som statement.

Först en grej:

Well yeah, hästcentrerade inlägg gjorde inte succée på alla planer. Men eftersom ridsport faktiskt är typ min största hobby, eller hobby låter så jävla förminskande herregud jag menar ju faktiskt intresse och passion. Så får ni helt enkelt leva med hästcentrerade inlägg lite då och då. Tuff skit, som man säger.

Ok.

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag borde vara bättre på lite olika saker. Allra senast när jag gick in på en viss blogg, såg hur stilig banner den hade, hur fin sidan var, och omedelbart slogs av hur ful och färdiggjord min är. ”tänk”, tänkte jag, ”om man vore lite hajjare på html och fotoredigering. Då skulle jag också kunna ha en snygg blogg”. Sen klickade jag bort sidan. Jag förstår ju att jag aldrig kommer orka lära mig html. I alla fall inte i syfte att piffa till den här ganska ytliga, opreciserade och allmänt märkliga bloggen.

Det är antagligen en bra grej, det borde ju tyda på någon slags spirande ambition och leda till att jag faktiskt lär mig nya saker också. I’m sure, I’m sure. Det är dock rätt sällan det faktiskt är sprunget ur ett reellt intresse för grejen i fråga, utan mer en känsla av att jag nog borde ha bättre koll. Sen kan det iofs leda till passionerade intressen, som tex fotbollsgrejen som jag verkligen gillar och som har skänkt otippat (och kanske något generande) mycket glädje. (Matchdag minus en dag omg!)

Men för att vara helt frank, nej, det var inte en länge undertryckt fotbollskärlek som helt plötsligt tog sig uttryck. Det var såklart en mer intelektuell idé om att det vore rätt nice att ha ett fotbollslag som man höll på och brydde sig om. Så skulle man bli glad när de vann, ledsen när de förlorade, känna gemenskap med vilt främmande personer och se på storbildst TV på Stringfellows. Jag var övertygad om att det skulle vara en hit, och jag är om inget annat åtminståne bra på att lära mig saker snabbt. Så även offisde-regler, laguppställningar, fanclubshistorik och spelstatistik.

Så visst kan det vara en rätt bra grej. Men det är också lite störigt. Liksom, varför tror jag att jag måste ha koll på allting? Varför tror jag att något är viktigt, bara för att jag inte kan något om det? Varför, kort sagt, räcker det aldrig att vara rätt haj på någon eller några grejer, helt ok på några till och sen halvkass på det allra mesta som man egentligen inte bryr sig om alls? Jag går ju runt och är konstant lite halvmissnöjd över min egen inkompetens. Jag tror inte att det är nåt försenat pubertalt, men sånt där vet man ju förstår aldrig säkert. Jag hör ju hur det låter, liksom.

We have time to make illussions and to rummage their ash later/ We have time for ambitions and diseases / To blame destiny and details. *

Och jag inser att det är lite fånigt. Att klaga över att man vill mer. Det är ju inte direkt något radikalt och konsumtionskritiskt statement, jag är inte Nina Björks i söndagsDN, att sluta vilja lära sig grejer är inte politiskt sprängstoff det är antagligen bara puckat låter mest som något sprunget ur lathet. Jag förstår ju att jag kommer ha svårt att övertyga folk om det subversiva i det.

Men jag tänker inte lära mig html för det. Så det så. Och när jag nästa gång blir tvungen att svara ”nej du, jag har faktiskt ingen aning” på frågan om jag vet något om schack, eller om konsekvenserna av ABBs senaste indiensatsning, eller om genteknik, ska jag försöka mig på det gamla tonårsmantrat. Det Skiter Väl Jag I. För det gör jag ju, om jag tänker efter lite.

(Vi får se hur det går.)

* Octavian Paler.

Torsdagar är stalldagar, eller att gå till stallet istället

Torsdagsträningen var bra, mycket bättre än förra veckan. Vilket var tur, annars hade jag övervägt att börja knyppla eller nåt. Två kassa dressyrpass kan ta knäcken på vem som helst. Men, den här veckan var första passet var hoppning, vilket (nästan) alltid är synonymt med ungefär lika delar adrenalin, skräck och känslan av att vara oövervinnerlig. Såvida man inte går omkull, vilket iofs hände förra gången. Men jaja. Dessutom känns alltid hoppträning som mindre statisk träning än dressyr.

Ok, hoppning. Det blev inte några höga höjder den här gången heller, vilket Logan (ovan) uppenbarligen tyckte var väldigt tråkigt för han tenderade att bli ganska nonchalant. Gallopkryssen under uppvärmningen var i synnerhet under hans värdighet, då han gjorde sina karaktäristiska grodhopp med bakbenen, istället för att stampa av ordentligt.

Största problemet med hoppträningen den här gången var att jag aldrig riktigt kunde få till en så pass samlad galopp som man måste med Logan. Visst fanns det bra bjudning, han älskar hoppning och kastar sig gärna över alla hinder på en gång om möjligheten finns. Men han blev gärna lång, kom inte under sig med bakbenen, och det känndes under stundom lite segt. Trots att det verkligen gick undan. Just den delen gick mycket bättre på hoppträningen för två veckor sedan.

Men min trepunktssits, lättsits och fältsits har verkligen blivit mycket stabilare, och jag ger bättre eftergift nu – framåt istället för uppåt, som det förut ofta blev. Och eftersom sitsen är något av min stora grej, den blir helt enkelt aldrig riktigt bra, så känns det faktiskt riktigt skönt. Det väger upp att några språng blev helikoptersprång.

En annan sak som ju hjälper till att väga upp var att jag lyckades landa i rätt galopp efter varenda hinder när vi körde banhoppning i slutet. Woho, Rickard skulle vara oerhört stolt över mig.
Dessutom lyckades jag och Logan, trots hans initiala nonchalans mot de lägre höjderna, verkligen prestera riktigt bra vägar och väl avvägda galoppsprång mellan hindren. Det är nödvändligt att lite då och då få träna fler språng i en följd, eftersom hästen ofta hoppar annorlunda över sjätte hindret än över första. Logan till exempel kan ibland vara lite efterbiven och inte riktigt fatta att han är mitt i en hoppbana förrän efter några språng. Men då tar han å andra sidan igen det, och det krävs en närmast schizofren ridning från ryttarens sida för att parera hans inställning till det hela.

Efter denna gigantiska adrenalinkick kunde dressyren lätt ha blivit ett antiklimax. Och bränd efter förra veckans katastrofsession var jag verkligen inte speciellt peppad. Men dressyren satt som en smäck idag, jag la upp framridningen så att jag började med galopparbetet för att Tango inte skulle gå bakom tygeln utan ta stödet längre fram. Sen körde vi lite travvändor, sidvärtsrörelser och slutligen sidvärtsrörelser som övergick i galoppfattningar. Något som är klart mycket svårare än man tror att det ska vara. Jag blir gärna fast i innertygeln i skänkelvikningen och hindrar därigenom hästens innerbog från att få fritt utrymme i galloppfattningen. Dressyrsisten var fucking impeckable idag, vilket förmodligen berodde på att Tango gick som ett tåg, eller ett ljus, eller nånting väldigt bra. Jag har alltid lättare att sitta väl när hästen går fint. Vilket ju är dumt, eftersom hästens form är beroende av hur jag sitter och ett omvänt beroendeförhållande därför fuckar upp allting. Men jag jobbar på det.

Det bästa med att rida Tango lite då och då är att man verkligen kan reglera hans höjd, form och bärighet precis som man vill, så länge man har fått honon att ta ett ordentligt stöd. Det är visserligen inte något man snyter ur näsan, men om man väl lyckats med det är det oerhört tillfredsställande. Plåster på såren från förra veckan om inte annat.


Idag är det terrängräning på terränbanan för Rickard, och jag är inte där.














Det känndes som ett bra beslut när jag tog det, men nu kan jag inte riktigt minnas hur jag tänkte. Jag är helhjärtat avundsjuk på hela gänget som är där uppe och övar nedhopp, vattengravar och stockar. Jag vet att det blir min tur i juni, men just nu är det mycket långt dit.

Supersmarrigt, Terry!

Såhär: Nästan alla jag känner har en uppsättning recept, kanske tre-fyra stycken, som är ens pålitligaste kumpaner i matvardagen. Recept som man kan i huvudet (såklart, kokböcker är först aktuella om ett par år), vars ingredienser man nästan alltid har sånär som på några färskvaror, och som man inte tröttnar på i första taget. Basrecept som är ens trogna vapendragare, som aldrig skulle komma på tanken att svika en. kort sagt, göra i sömnen-recept. De man gör med jämna mellanrum med små variationer, för att det är så himla enklelt.


Mina är:
1. Thaiaktig spenatgryta med kokosmjölk, zuccini och bladspenat som man äter med jasminris
2. Pastasås baserad på morötter och krossade tomater med senap i
3. Linssoppa
4. Risotto

Jag gör visserligen andra maträtter ganska ofta, tex grön ärtsoppa och majsplättar. Men än så länge kvalar inte dessa in bland toptre-vännerna.

Nu ska jag dela med mig av recpet no. 1. Vilket egentligen är ganska svårt, för det fina med såna här recept är att man vet hur de ska bli, och därför behöver man inte väga och mäta ingredienserna utan man lägger i saker tills det ser bra ut. Det fungerar väldigt fint i praktiken, men mindre bra i teorin. Jag gör iaf ett försök.

1. Fräs lök hackad gul lök och pressad vitlök i olivolja eller annan olja. Den ska bli sådär genomskinlig ni vet.
2. Lägg ner zuccini och fräs också. Jag brukar ha mina zuccinibitar skivadee och sen delade i fjärdedelar, men det är zucciniform of choice som gäller.
3. Man kan också ha i andra saker som man råkar ha i kylen, tex aubergine, paprika, tomat eller andra grönsaker man gillar. Dessa fräses också.
3.5 För lite exklusivare gryta som blir mkt godare: Hacka röd chili och riv färsk ingefära samt limeskal och fräs.
4. Lägg i bladspenat. Jag kör nästan alltid på fryst för det är enklast och blir bra. Det blir säker ännu bättre med färsk, men halva poängen med det här är att det ska vara enkelt och billigt.
5. Låt koka ihopa lite.
6. Pressa i juicen från limen.
7. Salta och peppra
8. Häll i kokosmjölk, mängd of choice. Jag brukar ha hur mkt som helst för det är godare då, men ni som tränar inför beach 2007 kanske vill ha mindre. Akta er dock för lättvarianten då det blir ett askass resultat med den. Liksom soppigt. Koka ihop på rätt lång värme.
9. Jag brukar äta jasmineris till, men nudlar är också helt ok.
10. Supersmarrigt.

Så, vilka är era ?

***

Jag må vara ganska ointresserad att laga mat, detta blogginlägg till trots. Men jag är åtminståne uppfinnelserik. Och fftersom mitt skafferi ganska ofta saknar vissa ingredienser och det aldrigt skulle bli något lagat om man var tvungen att gå iväg och handla mitt i alltihopa är det en nödvändligt egenskap i Casa Terry.
Nyss substituerade jag ströbröd till kakformsströande med vetekli. Andra saker jag i historien substituerat ströbröd med är: mannagryn, kokosflingor, nyponsoppepulver. Återkommer med rapport om hur lyckat det blev.

It must be bunnies

En viss person i min kurs blev oerhört förvånad när ha/on fick reda på att jag gått i samma lågstadieklass som en annan i vår klass. Inte för att det är osannolikt, utan för att ha/on inte trodde att vi var lika gamla. Jaha, vem trodde du var äldst då, frågade jag. Eäh, svarde personen. Inte du i alla fall. Meh! Varför då? undrade indignerat jag, och cementerade antagligen med det utropet precis varför ha/on trodde att jag var så mycket yngre.

Och här kommer beviset. Men i själva verket är jag mycket djup. Knyckt från Camilla.



You're Watership Down!

by Richard Adams

Though many think of you as a bit young, even childish, you're
actually incredibly deep and complex. You show people the need to rethink their
assumptions, and confront them on everything from how they think to where they
build their houses. You might be one of the greatest people of all time. You'd
be recognized as such if you weren't always talking about talking rabbits.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Klubbemo, eller bristen på bra juvelerare

Jag hade tänkt att skriva ett långt, sentimentalt, politiskt och exkluderande inlägg om ridsport och Ågesta Ridklubb nu. Men jag har inte så stor lust med det.

Och dessutom har jag tänkt ett längre tag att jag ska skriva något om fenomenet klubbemo, men det har inte riktigt blivit av. Och nu så här en ovanligt vanlig torsdag har jag kanske ackumulerat tillräckligt mycket distans för att kunna formlera det.

För det är ju så, med utgång och förpepp och snyggon och spelningar och klubbar och senare klubbar och efterfester, att det ibland blir sådär tydligt. Den som är klubbemo just den kvällen, och de som inte är det. Det är som en förstärkare, det kanske är alkoholen eller ansamlingen vilt främmande människor på samma ställe, jag vet inte. Men händer det och det går liksom inte att värja sig fast man försöker och köper en öl till.

"You know those days when you get the mean reds?"
"The mean reds, you mean like the blues? "
"No. The blues are because you're getting fat and maybe it's been
raining too long, you're just sad that's all. The mean reds are horrible.
Suddenly you're afraid and you don't know what you're afraid of. Do you ever get
that feeling? "

Det är klubbemo, det är ensamheten och tokemotionaliteten och överkänsligheter som inte kommer krypande utan helt plötsligt hugger till, utan förvaning. Som en tjuv om natten, jag anar aldrig något, men plötsligt är man ensammast i hela världen och hela kvällen och alla människor helt meningslösa, hela idén av att träffas ute och röra sig takftast till musik och hångla upp någon är meningslös och fruktansvärd. Och det smitttar aldrig. Aldrig någonsin. Man är aldrig två som kan gå från stället ihopa och enas om hur tragiskt det är, allt är, man själv är. Nej minsann, tittar man runt omkring sig verkar ingen slås av det absurda i att stå i klump och nicka till musik ihop samtidigt som man dricker öl ur platsglas. Alla andra verkar rätt nöjda med situationen, har spanat in någon eller gillar musiken eller bara är lite småfull. All of the above i bästa fall. Nejdå, man är själv med sin plötsliga och akuta hyperkänslighet som man försöker tänka ska gå över, fast man vet att det inte gör det. Det enda som hjälper är att åka därifrån, åka hem, sova, och nästa morgon när man vaknar kommer det att vara borta. Man kankse är lite vanligt emo, kanske bakis, kanske har man lite ågren. Men det är aldrig samma sak som att vara klubbemo. Klubbemotionalitet är en känsla helt i sin egen klass.

Och det är konstigt, för även om man vet precis hur det är att bli överrumplad av det och se hur ingen annan riktigt fattar hur det är, så kan man inte sympatisera när någon annan drabbas. Inte på riktigt. Man ser det, hör hur de säger ”jag går nu, är lite trött, ses imorgon”, förstår vad som egentligen händer, men stannar. Det kanske är jag som är sociopat och saknar empati helt och hållet. Men så fort man själv inte är i situationen är det liksom svårt att relatera till.


"Well, when I get it the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there. "

Dessutom kanske man inte vill ha sällskap på väg hem över västerbron i det ljumma regnet. Kanske skulle det bara bli jobbigare. Kanske skulle allt lösa sig om Stockkholm bara hade en anständlig juverlerarbutik. Guldfynd har helt enkelt inte vad som krävs.

En dag, efter

Det finns dagar då jag verkligen kan uppskatta en god bakfylla. Igår var jag på svenska musikklubbens tvåårskalas på vuxendebban, vilket planenligt var helt fantastiskt. Visserligen var det en ganska stor mängd störiga svennerockers där (C: "Jaja men vad förväntar du dig av debaser? Det är en rockklubb, ergo truckerkeps", jag: "Nej nej, det är jävla Shout Out Louds fel, de har de störigaste fansen ever"), men å andra sidan Saturday Looks Good To Me. Jag kan inte riktigt minnas när jag först blev huvudlöst förälskad i dem, men nu är det i alla fall ett faktum. Och de spelade The Girl's Distracted, så jag har inga problem att förlåta Fred Thomas för att han låtit håret växa ut sen sist.
Sen sprang jag in i ungefär en miljon personer där, vilket jag vet inte är en så stor skräll ("jaha, går ni också på den roligaste spelningen som finns ikväll, tänk vilket sammanträffande") men när jag är full och glad tycker jag alltid att det är världens största och bästa sammanträffande och blir helt lycklig. Drabbade av detta blev bland annat Jenny och Peter, vilket jag kanske borde be om ursäkt för.
Det hela slutade såklart med olycka, och så småningom taxi hem aldeles för sent och soluppgång över Stockholm. Jag tror jag ska skriva en kärleksförklaring till taxiåkandet här någon gång om jag kommer ihåg det.

Så idag var jag sådär trivsamt bakfull, så där så att man kan sitta och titta på sin tekopp i tio minuter utan att bli rastlös. Jag åkte hem till U lagade pankakor sådär som bara U kan, och vi satt i köket med fönstret öppet mot parken vid Kocksgatan och det var sådär som jag tror att alla andras liv alltid är, liksom i slow motion och motljus och med ett fantastiskt soundtrack. Sen åkte vi ut till Nackareservatet och promenderade. Vilket kan vara det hurtigaste jag någonsin företagit mig i ett så delikat tillstånd, men som visade sig vara en hit och ytterligare bättrade på den cineastiska känslan. Jag brukade jämt hänga i Nackareservatet när jag var liten, grönavågenföräldrar som släpar ut en i tid och otid och det var väl inte alltid helt uppskattat. Vilket gjorde det extra fint att inse hur bra det var, aldeles själv. Lite som när man upptäckte att man faktiskt gillar att gå på museer, om man inte blir tvingad av skolan.

( Det kan hända att det är det här som förevigt cementerar min identiet som vuxen, men det känns faktiskt bara väldigt bra. Det var jag, U, panshisarna och vitsipporna. )

Och om det inte vore så att jag nästan alltid behöver jobba dagen efter utgång skulle jag kunna tänka mig en ny promenadtradition som bakissysselsättning. Klart bättre än pizza i sängen och SVT UR på låg volym.

B-day

Igår var jag och såg Beyoncé på Globen. På allmän begäran kommer här ett blogginlägg om det.

Beyoncé alltså. Man kunde igår i en av de större morgontidningarna läsa en fruktansvärt dåligt skriven artikel i kulturbilagan om henne, och på så sätt bli lite mer allmänt orienterad i ämnet. Elle så kan man strunta i det och slippa förarga sig över puckat upplägg och brist på vinkel. Men ja, Beyoncé alltså. Jag ska verkligen göra mitt allra bästa för att inte skriva ett inlägg som bara består av ordet "sjukt" (sjukt bra, sjukt snygg, sjukt grym på att dansa), men jag är allvarligt talat inte helt säker på att det kommer att gå. För det blir ju gärna så, jag är inte musikskribent, och även om jag vore det är jag inte säker på att jag inte skulle falla in i rollet som fan när det gäller the B. Så OK. såhär

Hon kommer upp ur golvet. UR GOLVET. Till introtonerna från crazy in love, vilket för övrigt kanske världens bästa intro.

Hon har det snyggaste bandet ever, som jag helst skulle vilja att de var mina bästa kompisar så att vi kunde hänga jämt. De verkar fantastiska, och de är ju uppenbarligen grymma.

Vid ett tillfälle kommer en ängel på scenen och sveper sina vingar om Beyoncé. Jag är så himla svag för kitch.

Det är möjligt att jag en gång, eller kanske två, kan ha haft en tår i ögonvrån. Det är sånt man inte säkert vet.

Det förekom ett Destinys Child-medly.

Jag gjorde den fruktansvärt fula och förnedrande men väldigt passande sittdansen. (Ja men ok jag ville inte trängas med 14-åringarna om ståplats längst fram, som Camilla och MLI gjorde. Det finns gränser, och jag ibland vädigt gammal. En tant, skulle man också kunna säga. För att göra den här parentesen ännu lite längre kan jag infoga att Amanda vid ett tillfälle kommenterade att "några av de som är här var ju inte ens födda när DC hade sin första hit!". Jag säger då det. Yeah.)

Kläderna. Herregud, kläderna. De sista fina färgfodralen var snyggast, och fulast var de som inte syntes, så att det lite såg ut som att the B bara var iklädd ett par glittriga axelvaddar. Not so hot.

Hon gjorde sitt utträde genom taket.

Överlag var det lite som att vara på en musikal, fast med Beyoncé och utan töntig handling. Och jag menar verkligen det i sammahangets allra bästa betydelse.

Beyoncé alltså, vilken kvinna.