Ambitionslöshet som statement.

Först en grej:

Well yeah, hästcentrerade inlägg gjorde inte succée på alla planer. Men eftersom ridsport faktiskt är typ min största hobby, eller hobby låter så jävla förminskande herregud jag menar ju faktiskt intresse och passion. Så får ni helt enkelt leva med hästcentrerade inlägg lite då och då. Tuff skit, som man säger.

Ok.

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag borde vara bättre på lite olika saker. Allra senast när jag gick in på en viss blogg, såg hur stilig banner den hade, hur fin sidan var, och omedelbart slogs av hur ful och färdiggjord min är. ”tänk”, tänkte jag, ”om man vore lite hajjare på html och fotoredigering. Då skulle jag också kunna ha en snygg blogg”. Sen klickade jag bort sidan. Jag förstår ju att jag aldrig kommer orka lära mig html. I alla fall inte i syfte att piffa till den här ganska ytliga, opreciserade och allmänt märkliga bloggen.

Det är antagligen en bra grej, det borde ju tyda på någon slags spirande ambition och leda till att jag faktiskt lär mig nya saker också. I’m sure, I’m sure. Det är dock rätt sällan det faktiskt är sprunget ur ett reellt intresse för grejen i fråga, utan mer en känsla av att jag nog borde ha bättre koll. Sen kan det iofs leda till passionerade intressen, som tex fotbollsgrejen som jag verkligen gillar och som har skänkt otippat (och kanske något generande) mycket glädje. (Matchdag minus en dag omg!)

Men för att vara helt frank, nej, det var inte en länge undertryckt fotbollskärlek som helt plötsligt tog sig uttryck. Det var såklart en mer intelektuell idé om att det vore rätt nice att ha ett fotbollslag som man höll på och brydde sig om. Så skulle man bli glad när de vann, ledsen när de förlorade, känna gemenskap med vilt främmande personer och se på storbildst TV på Stringfellows. Jag var övertygad om att det skulle vara en hit, och jag är om inget annat åtminståne bra på att lära mig saker snabbt. Så även offisde-regler, laguppställningar, fanclubshistorik och spelstatistik.

Så visst kan det vara en rätt bra grej. Men det är också lite störigt. Liksom, varför tror jag att jag måste ha koll på allting? Varför tror jag att något är viktigt, bara för att jag inte kan något om det? Varför, kort sagt, räcker det aldrig att vara rätt haj på någon eller några grejer, helt ok på några till och sen halvkass på det allra mesta som man egentligen inte bryr sig om alls? Jag går ju runt och är konstant lite halvmissnöjd över min egen inkompetens. Jag tror inte att det är nåt försenat pubertalt, men sånt där vet man ju förstår aldrig säkert. Jag hör ju hur det låter, liksom.

We have time to make illussions and to rummage their ash later/ We have time for ambitions and diseases / To blame destiny and details. *

Och jag inser att det är lite fånigt. Att klaga över att man vill mer. Det är ju inte direkt något radikalt och konsumtionskritiskt statement, jag är inte Nina Björks i söndagsDN, att sluta vilja lära sig grejer är inte politiskt sprängstoff det är antagligen bara puckat låter mest som något sprunget ur lathet. Jag förstår ju att jag kommer ha svårt att övertyga folk om det subversiva i det.

Men jag tänker inte lära mig html för det. Så det så. Och när jag nästa gång blir tvungen att svara ”nej du, jag har faktiskt ingen aning” på frågan om jag vet något om schack, eller om konsekvenserna av ABBs senaste indiensatsning, eller om genteknik, ska jag försöka mig på det gamla tonårsmantrat. Det Skiter Väl Jag I. För det gör jag ju, om jag tänker efter lite.

(Vi får se hur det går.)

* Octavian Paler.