Klubbemo, eller bristen på bra juvelerare

Jag hade tänkt att skriva ett långt, sentimentalt, politiskt och exkluderande inlägg om ridsport och Ågesta Ridklubb nu. Men jag har inte så stor lust med det.

Och dessutom har jag tänkt ett längre tag att jag ska skriva något om fenomenet klubbemo, men det har inte riktigt blivit av. Och nu så här en ovanligt vanlig torsdag har jag kanske ackumulerat tillräckligt mycket distans för att kunna formlera det.

För det är ju så, med utgång och förpepp och snyggon och spelningar och klubbar och senare klubbar och efterfester, att det ibland blir sådär tydligt. Den som är klubbemo just den kvällen, och de som inte är det. Det är som en förstärkare, det kanske är alkoholen eller ansamlingen vilt främmande människor på samma ställe, jag vet inte. Men händer det och det går liksom inte att värja sig fast man försöker och köper en öl till.

"You know those days when you get the mean reds?"
"The mean reds, you mean like the blues? "
"No. The blues are because you're getting fat and maybe it's been
raining too long, you're just sad that's all. The mean reds are horrible.
Suddenly you're afraid and you don't know what you're afraid of. Do you ever get
that feeling? "

Det är klubbemo, det är ensamheten och tokemotionaliteten och överkänsligheter som inte kommer krypande utan helt plötsligt hugger till, utan förvaning. Som en tjuv om natten, jag anar aldrig något, men plötsligt är man ensammast i hela världen och hela kvällen och alla människor helt meningslösa, hela idén av att träffas ute och röra sig takftast till musik och hångla upp någon är meningslös och fruktansvärd. Och det smitttar aldrig. Aldrig någonsin. Man är aldrig två som kan gå från stället ihopa och enas om hur tragiskt det är, allt är, man själv är. Nej minsann, tittar man runt omkring sig verkar ingen slås av det absurda i att stå i klump och nicka till musik ihop samtidigt som man dricker öl ur platsglas. Alla andra verkar rätt nöjda med situationen, har spanat in någon eller gillar musiken eller bara är lite småfull. All of the above i bästa fall. Nejdå, man är själv med sin plötsliga och akuta hyperkänslighet som man försöker tänka ska gå över, fast man vet att det inte gör det. Det enda som hjälper är att åka därifrån, åka hem, sova, och nästa morgon när man vaknar kommer det att vara borta. Man kankse är lite vanligt emo, kanske bakis, kanske har man lite ågren. Men det är aldrig samma sak som att vara klubbemo. Klubbemotionalitet är en känsla helt i sin egen klass.

Och det är konstigt, för även om man vet precis hur det är att bli överrumplad av det och se hur ingen annan riktigt fattar hur det är, så kan man inte sympatisera när någon annan drabbas. Inte på riktigt. Man ser det, hör hur de säger ”jag går nu, är lite trött, ses imorgon”, förstår vad som egentligen händer, men stannar. Det kanske är jag som är sociopat och saknar empati helt och hållet. Men så fort man själv inte är i situationen är det liksom svårt att relatera till.


"Well, when I get it the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there. "

Dessutom kanske man inte vill ha sällskap på väg hem över västerbron i det ljumma regnet. Kanske skulle det bara bli jobbigare. Kanske skulle allt lösa sig om Stockkholm bara hade en anständlig juverlerarbutik. Guldfynd har helt enkelt inte vad som krävs.