Dancing with no moonlight, eller vitsen med att fortsätta

Jag har hållt på med dans ganska länge. Det började såklart när jag var liten och förmodligen imponerades av att tjejerna fick ha fina tyllkjolar och tåspetsskor, jag var inte queer när jag var liten åtminståne inte i just den aspekten. Jag vill också dansa. Jag ville också snurra sådär fort, det så asballt ut.

Till skillnad från ganska många filmer och böcker jag vet var inte min mamma speciellt förtjust i idén alls. Det tilltalade förmodligen inte hennes betydligt mer utvecklade feministiska sida. Eller så tyckte hon bara att tyll var larvigt. Det fanns hur som helst inte direkt någon monumental press hemifrån när det gällde att träna piliéer och tenduer.

Tack vare detta fortsatte jag längre än jag förmodligen annars skulle ha gjort. (Hello, pianolektioner och scouter och annat som uppmuntrades hemifrån!)

Sen gick tiden skitlänge och jag flyttade till USA och började dansa igen. Varje dag, i flera timmar. Jag var rätt dålig i början, men så småningom blev jag rätt bra. Sen flyttade jag hem och dansade på en massa olika ställen. Med undanta grån ett treårsuppehåll har jag fortsatt. Idag kom jag precis hem från danshögskolan där jag dansar en gång i veckan. Nej, jag är inte specillet bra. Jag kan förmodligen inte gå ner i spagat längre och mina dubbelpiruetter är katastrofala. Men det finns en vits i att göra nåt man började med när man var liten. Det finns nån slags kontiunitet, eller jag vet inte, nån slags kontakt med mitt femårsjag i ljusblå balettdräkt (det blev aldrig tyllkjol, det var för de äldre tjejerna och vid det laget hade jag slutat) som inte är värst vanlig annars men som kommer fram när jag känner lukten av svettiga dansskor och har mjölksyra i magen efter situpsmördarsessionen. Jag gillar det som fan. Jag var en fantastisk femåring, och skulle gära hänga lite mer med femårsterry om tillfälle gavs.

Såhär ser inte mina grand jeteer ut.

pre-pregnancy

Tanke: Är att blogga om förkyldningar en tidigare version av att blogga om barn/graviditet?
Något som händer rätt många nån gång, men som den det händer just nu ändå känner är fullt påkallat att skriva skitlånga inlägg om som om det vore första gången i världshistorien.

Självömkan, i listform.

Saker som är dåliga med att vara förkyld:
-Hjärnan blir till snor, vilket får till effekt at
a-man blir korkad
b-man har snor överall
-Allt gör ont. Allt, I kid you not. Överarmarna? Check. Nacken? Chek. Hårbottnen? Check. Mjälten? Check.
-Det smakar snor när man hostar. Lite salt, sådär. Fast inte bra salt, som cashewnötter eller popcorn som är saltade eller så. Dåligt salt. Kallsupssalt.
-Saker man annars inte tänker sådär värst på blir plötsligt en heltidssysselsättning. Hålla koll på att huvudet sitter kvar, tömma näsborrarna, idomina läpparna tar upp all min tid nu. Detta leder i förlängningen till att
a ingenting blir gjort
b revolutionsplanningen som var schemalagt till tisdag kväll blir inställd. Det hela är väldigt genant.


Saker som är bra med att vara förkyld
-Mördande reklam av Dorothy Sayers. Detta är en ljudbok som tillsammans med nässpray, lambi näsdukar och alvedon utgör vägen till återanpassning bland det friska folket. Jag har citerat den tidigare i den här bloggen nån gång, och om jag nånsin har pratat med dig i mer än kanske 45 minuter är det möjligt att jag citerat den då också. Det har du förmodligen inte förstått, för boken är inte direkt kanon och allmänt självsgods, men jag har förmodligen haft roligit med mig själv.
-Tid att blogga. Visserligen om hur sugigt det är att vara förkyld (en effekt av punkt 1a på ovanstående lista), men ändå.
-Här kan jag faktiskt inte komma på något mer, men det känndes som att listan skulle ha tre punkter.

Domnestic much?

Vissa helger är jag så himla nöjd med att vakna av mig själv med bara lätt huvudvärk, lösa korsord över lyxlatte med Odie, handla mat och hämta ut omklackade skor, städa och lyssna på radio. Bara så.
Ikväll ska jag på födelsedagsfest och imorgon ska jag promenera och hälsa på pensionärer. I övrigt har jag inte några planer.
Jag har fina vita strumpbyxor, mat i kylen och en nystädat tyst lägenhet. Just nu behövs det faktiskt inte så himla mycket mer.

Yeats is on my side.

Igår fyllde jag år.
Jag är ungefär den enda människan jag känner, möjligtvis undantaget Amanda, som inte har något emot att fylla år. Det är ett jädra tjôtande om hur ”det inte är nåt att fira att man blir äldre” (vilket naturligtvis bara är larv, det är klart att man ska fira att man överlevt ett år till i den här världen) och om hur man får åldersnoja av att fylla år (något som förmodligen inte försvinner bara för att man låter bli att äta tårta, så jag ser inte hur det ska stå i vägen för champagne och tårta).

Som framgår står jag alltså över allt det där. Eller möjligen under. Jag älskar verkligen att fylla år. Alla måste vara snälla mot en en hel dag, och man får presenter och tårta. Vad finns det att inte gilla?

Igår var en helt ideal blandning av pannkakor och tulpaner och frukost på sängen och lyxlatte med lördagskorsordet och promenader och champagne och tal till min (tveksamma) ära och helt fantastiska presenter och jamåholeva och soppa och marrängsvisch och tokdans och planka in på debaser trots min numera aktningsvärda ålder och ännu mer tokdans och fyllepommesfrittes taxi och vakna med wonderflat full av disk och lycka.

Det var hur fint som helst.
Jag blev såklart blödig och rörd. Eventuellt förtjänar jag inte alls mina ärligt talat jävligt strålande vänner, jag kan inte komma på något jag gjort som kan motivera att jag typ varje dag får hänga med de här smarta och roliga och begåvade människorna.

Think where mans glory most begins and ends
and say my glory was I had such friends.

Tack som fan, alla. Det var kanske världens bästa 25-årsdag.

A day in the life, eller: herregud vilket år är det egentligen.

Mornar är, och har alltid varit, knepiga att hantera.
Jag har visserligen världens roligaste jobb, men jag vill ändå dö lite grann när jag inser att jag även idag måste gå upp och sätta mig på en buss och sen gå över en bro och åka hiss och någonstans där på vägen ska jag ha skakat liv i min hjärna. Och innan dess måste man duscha, vilket är astråkigt.

De blir givetvis inte bättre av att vakna upp till p1 morgon och Maria Stockhaus som berättar om det nya jättefiffiga förslaget om att avlöna lärarna efter hur bra betyg deras elever får. (I Sollentuna naturligtvis, en föregångarkommun för oss alla att se upp till.)

För att lärarna inte ska behöva kämpa i åratal med störiga elever och försöka lära dem läsa och liggande stolen och stapeldiagram utan att få provision för mödan, liksom.

Alla förstår ju att om inte eleverna får bra betyg så beror ju det naturligtvis på att lärarna inte jobbar tillräckligt hårt. Och omvänt, elever med MVG i allt från träslöjd till algebra är naturligtvis helt och hållet en produkt av deras hårt kämpande lärare.
Socioekonomiskt perspektiv säger du? Nej, det tycker jag inte alls verkar vara nödvändligt.

Mornar har som sagt aldrig varit min starka sida, och ett tag var jag helt säker på att jag var i twilight zone, men det verkar faktiskt vara på riktigt.
Ohgodcomequickly.

*****
En annan grej jag funderat på är vad grejen med bilderna på Hillary Clinton är. I senaste FOKUS, för övrigt ett riktigt höjdarnummer, finns fyra bilder på New Yorks senator. Hon ser helt galen ut på tre av dessa. Ni vet, öppen mun, uppspärrade ögon, höjda ögonbryn och manisk blick.


Typ. Och det är inte artiklar som över huvud taget behandlar hennes mediebild, eller om hur konstig hon är. Det är helt normala bilder bredvid information om starka och svaga sidor. Det är kanske onödigt att poäntera att varke Barak Obama eller John McCain ser lika märkliga ut. Det hade ju varit en sak - jag kan uppskatta en freakshowparade lika mycket som nån annan.
Men nej, det är bara så här svensk dagspress tycker att det är rimligt att avbilda en av demoraternas kandidater. Det känns fräscht.
Kom igen nu, Fokus (och svenska medier, jag vet). Gör det inte så lätt för er. Ta lite ansvar för represenationer av kön och makt nån jävla gång.

Ok, jag slutar nu. Jag lovar att inte bli political on your ass på ett tag till.
Kanske.

Please confuse my every decision

Igår åt jag lunch på cinnamon. Det var nice, jag åt pastasallad och mozarella, och fick en identitetskris.

Klockan var kanske halv tolv. Jag åt lunch. Jag satt med Anna och Mia, som också åt lunch. Vi pratade om yoga och veckans bildjobb och om vad man helst skulle vilja drömma om på nätterna och om vilken sorts snarkning som var bäst, bas- eller diskant-snarken.
Bredvid oss sitter två tjejer och ser sådär sömnmosiga och nyvakna ut. De äter yoghurt med bär och dricker kaffe och juice. De äter uppenbarligen frukost, och är förmodligen lite småbakis men i helt okej skick.

Mozarellabitarna blev lite större i munnen när jag insåg att jag nu var en av de där människorna som åker nyduschade till jobbet när andra personer åker hem från efterfesten. Jag är en av de där du skäms inför när du luktar sprit en torsdagmorgon efter en ovanligt hård onsdagnatt.

Jag antar att jag förstod att det skulle hända en vacker dag, och jag är väl egentligen inte speciellt missnöjd. Mitt jobb är fantastiskt, och jag går hellre upp halv sju varenda vardag och har det än slirar i svängen varje dag utan jobbet.
Jag lovar.

Men det kom ändå som något av en chock.

Nu ska jag till gamla folkhemmet och knycka gratisöl. Jag tror inte att jag är i kris, men jag är inte helt säker.

no love in the heart of the city

Jag hade tänkt skriva nåt om en maskerad jag var på, om budweiser-öl, om konståkning eller möjligen om juno. Men något kom emellan. Typ brutal verklighet. När jag hämtat mig från chocken kan det hända att en initiserad analys av bud ändå kommer.

Just nu är det dock såhär:
Janiari är ju traditionellt den fattigastte månaden i hela världen. Post jul, post nyår, post köpa-sig-lycklig-för-det-är-så-jävla-mörkt-jämt.
Men inte i Casa Terry. Oh no. You ain't seen nothing yet. Visserligen hade jag sista veckan sammanlagt 40 kronor att leva på och sms:ade mig fram genom Stockholms lokaltrafik. Men en vecka klarar man väl det om man har mat hemma och inga akuta räkningar. Jag såg ändå tämligen fram emot den 25e januari, och lite som välldigt väldigt hungriga människor fantiserar om citronmarängpaj istället för gröt fantiserade jag om ännu fler koftor och väggur.

Men, mina vänner, det visar sig att februari blir om möjligt ännu fattigare. Tydligen är en av de mångtaliga skillnaderna mellan praktikant- och vikarielivet att lönen släpar en månad. Jag fick alltså inte alls nån (monetär) creds för alla timmar på redaktionen i januari. Så efter att betalat a-kassa, bredband, mobil, dans samt el-& gas har jag 1800 sköna patchulies att leva på. Jag har till och med gjort en budgtet för att veta hur mkt jag får göra av med varje vecka. (omkring 450 kronor).

Jag är så himla missnöjd. Det är som att jag redan hade det där vägguret, och att någon nu slitit det ur mina armar. Jag vill konsumera. Jag vill dricka drinkar. Jag vill vara en rik knös, dammit!

Men nej. Det blir ännu en månad av potatis och keso, alltså. Och jag kommer att behöva bli underhållen på väldigt billiga sätt.
Billiga-saker-att-göra-tips mottages tacksamt. Hittils har jag kommit på
-kolla på (nedladdad) film
-gå på gratisvisningar på bio (det är här alla mina filmskribentsvänner hör av sig, ok?)
-stå på gästlistor (jag kan hittils komma på möjligen två i hela februari)
-känna folk i baren (nån som jobbar i nån bar?)
-låna böcker på bibliotek
-gå på gratismuseer/utställningar, vilka ju är betydligt färre sedan Sverige blev ett borgerligt land.
-ha rika vänner som bjuder mig på saker. (en försvinnande kort lista)


När jag bekladade mig för min redaktionsgranne på jobbet fick hon något nostalgiskt över sig och sa "åh, men jag kan ändå sakna det där med att behöva laga mat på det man råkar ha hemma, det blir så kreativt då". Det gjorde mig rätt arg. Det var uppenbarligen ganska länge sen hon fick äta broccoli med salt och pasta till middag för att hon inte kunde handla kompletterande sås-material. Romantiserande historierevisionist.

Promise me no promises

Jag går just nu omkring med världens obehagligaste bokmärke i boken jag läser just nu. Det är inte nån vits med att ge mig bokmärken från fina bokhandlar eller souvernirbutiker eller något annat genomtänkt, tyvärr. Jag vågar aldrig använda dem. Och dessutom tycker jag att bokmärken känns lite förlegat, som något från tiden då man satt hemma med sina skinninbunda böcker och inte alls företog sig största delen av sitt läsande på 4:ans buss eller i smyg på jobbet.
Det ser inte ut såhär när jag läser, liksom

och inte så här heller förresten



Därför använder jag inte det fina bokmärket jag fått av min mamma från Book of Celts i Dublin. Nej minsann. Istället ligger, mellan sida 92 och 93 i Tyst hav en fruktansvärd pamflett med rubriken 13 tips för framgånsrikt frilansande.
På andra sidan finns en lika ohygglig rubrik: KONSTEN ATT SÄLJA frilansjobb till bra pris utan att bli utmattad.


Jag blir nedslagen varje gång jag ser den. Till ganska stor del del för att jag verkligen förstår att borde ta till mig det här och sluta tro att jag kan slippa frilansandet. Jag är tillbaks på JMK för ett sista tackochadjöss, och tackochadjösset sker bland annat genom att berätta för oss om frilansvillkor och om produktionsbolag. Vilket är ovanligt förnuftigt och verklighetsanknutet för att vara JMK, men ändå hemskt.

I guess I just wasn't made for these times. Jag vill inte frilansa. Inte på det sättet som det verkar fungera för de allra flesta i alla fall.
De här marknadsmetaforerna dödar långsamt min själ. Jag vill inte göra reklam för mig själv och fundera ut vad som just JAG har som är mitt mittförstärkta lakansväv*. Jag vill inte hantera mina vänner som kontakter i ett nätverk som är till för att försörja mig och jag vill inte kalla vad jag lärt mig för en kunskapsbank. Jag förstår att jag är bakåtsträvande, men jag vill ändå inte.

Det är inte det att jag inte vill jobba. Det vill jag verkligen. Och jag behöver inte en fast anställning, jag är inte en säker på att jag vill ha det.

Men tips som no. 12, Ögonen på bollen (" håll din vision levande") och no 2, Sökarljuset på ("samla klipp kolla trender och tedenser, lyssna på snacket i korvkön, känn in tiden") får mig att tro att frilansande är för människor som klarar strö visitkort omkring sig och säga "kanon, vi hörs, hur är läget, det är mycket nu, kanon, kanon" hela tiden.


Åh. Varför ville jag inte bli rörmokare istället. Eller byggnadsingengör.

*Det här är en pedagogisk historia som en av våra föreläsare berättade, som tydligen går runt på reklambyråerna. Det handlar om ett lakansföretag, Tuppen, som hittade på att deras lakansväv inte alls var utsträckt och extra tunn i kanterna utan i själva verket extra förstärkt i mitten. Och vips vändes nedgång till framtåg, och låt detta vara en sedelärande historia för oss alla. Etcetra, etcetra.


bild 1: Mary Casatts Young Woman Reading.
bild 2: skivomslaget till Carla Brunis senaste.

Ain't no flower power here

Det allra bästa med att det nu är 2008 är att vi äntligen lämnat Linnéåret bakom oss.
Jag har aldrig känt så starkt mot någon så förmodat fredlig förut, men 2007 har verkligen lärt mig mig hata blomsterkungen.

Det är konstigt. Om jag förstått saken rätt ägnade sig mannen främst åt att klassificera kronblad, vilket man ju kan tycka inte är så provocerande.

Men som sagt. Om jag får leva resten av livet utan att någonsin höra frasen "Gå i Linnés fotspår" kommer jag att dö som en lycklig människa.

Gott nytt o-linnéår.