Det är fredag, och jag är lite ...emlig, skulle jag nog säga är rätt adjektiv. Jag vet inte om någon annan än jag och Sofia och mina föräldrar egentligen tycker att det är ett ordentligt ord. När jag googlar får jag veta att det stavas ämlig, och är ångermanländskt, men det är naturligtvis helt fel. Emlig heter det.
Jag har jobbat som ett svin i dag och sedan varit i stallet till alldeles för sent och inte ätit något och sedan blivit lite sjuk, men inte mycket, och ganska trött, men inte utbränd, och lite själv, men inte ensam.
Jag druckit te och kollat på Hellcats (mycket bra tv-serie om cheerleading på college, mer om detta snarast tror jag bestämt) och Castle (ganska bra tv-serie där detektiverna är lite för snygga och kontoren lite för glamourösa för att man ska ta det på allvar, men den fyller sin trivsamhetsfunktion och jag har ju uppenbarligen snart tittat på två säsonger, så rätt bra är den
nog ändå), och sen, pleasantly mind-numbed, snubblade jag över den här korta, hjärtskärande enkla texten.
Och jag vet inte vad jag ska göra med den här kunskapen, utom att kanske sprida den.
Så i morgon, när du hanterat din bakfylla och rekapitulerat gårdagen och klagat över de dyra drinkarna på Debaser.
Läs den, och bli kanske lite emligare men det är värt det för för det första kommer du aldrig att rösta centerpartistiskt igen i hela ditt liv, och för det andra är är de här en av de där grejerna som man vet finns, men inte riktigt kan ta på. Och jag tänker, jag vet att det är fredag kväll och jag är lite för nykter och allvarsam, men jag tänker ändå att det är vår förbannade plikt att veta.. Veta lite mer om det än vad vi redan gör. Även om vi sen sitter i din säng och inte vet vad vi ska göra med kunskapen.
Utom att sprida den.
No comments:
Post a Comment