I could spit on a stranger

I dagens Aftonbladet FREDAG (som lätt obegripligt kommer ut idag torsdag, och nej det är inte för att det är 1 maj i morgon enligt Aftonbladet är varje torsdag en fredag. Vilket iofs är en eftersträvansvärd livssyn när jag tänker på saken) kan man på sistasidan läsa om David Lindgren, som spelar Troy i High School Musical på Göta Lejon.
Nu ska jag inte börja prata om musikaler och hur mycket jag älskar dem, för det gör jag verkligen, VERKLIGEN, ok mer om det någon annan gång. Däremot ska jag prata om hur mycket jag inte älskar musikalartister. Eller kanske snarare musikalartistsyndromet, även kallat af-syndromet*.
Jag citerar.

Aftonbladet: Din fru är väl också musikalartist?
David: Ja, hon spelar Buddy Hollsy fru just nu
Aftonbladet: Showar ni för varandra hemma?
David: Ja, man är lite skadad. Vi älskar ju att sjunga. Någon säger ett ord och så kommer vi på en sång att sjunga.

Slutcitat.

Alltså. Trots att jag själv sjungit i kör sen jag var typ fyra, och medverkat i ett gäng musikaler, så kryper det lite innanför huden när jag läser det här.
Jag kan typ inte tänka mig ett jobbigare par att umgås med än ett som bär sig åt på det sätt som han berättar. Jag har STARK aversion mot människor som brister ut i synkroniserad stämsång med jämna mellanrum. För att det är så himla härligt att sjunga, liksom! Folk som repar sina körlåtar på bussen. Folk som på efterfesten tycker det är kul att svänga loss i sin bästa barbershopstil. Jag vill bara slå dem i huvudet för att de ska förstå hur himla o-okej det är. Det är inte spontant och mysigt och härligt frigjort, det är enerverande och irriterande och ingen annan vill höra låten chess-duetten som du var med i högstadieuppsättningen 1997. Ärligt talat. INGEN. Utom möjligen de som du gjorde uppsättningen tillsammans med, och som du nu står där och knäpper fingrarna för att dirigera takten tillsammans med.
Det ska till jävligt mycket för att det ska vara det minsta intressant**. Vi are not amused. Det är inte det minsta mer okej än killen som drar fram den akustiska gitarren på efterfesten för att få ligga.

Vill jag lyssna på musik har jag spotify.

Ja ja ni är duktiga, men inte på min efterfest.

Det var bara det. Jag hade verkligen tänkt skriva om mina nya tvångstankar, men jag blev distraherad av den dåliga smaken. Men det finns hopp om livet, redan ikväll eller möjligen imorgon kan det hända.

*AF = Adolf Fredriks musikskola. På deras studentskivor sjöng de studentsången fyrstämmigt. Det var väldigt obehagligt.
**ja, det finns såklart undantag. Men färre än man tror.