pumpa puder?

Hey kids,
jag har inte självdött. Däremot jobbar jag som en sån här
för att snart kunna vara ledig och göra det här

Jag ska iväg med heligafamiljen, så en rapport om hur det gick och vilka krigsskadorna blev kan ni vänta er ett par dagar in i vistelsen, eller möjligtvis när jag kommer hem om nån vecka eller så.

So long.

Pe ess, pumpa puder är möjligtvis typ det larvigaste uttrycket som finns.

Build me up

I dag knackade min chef mig på axeln i (förmodad) välmening och berättade att min bylinebild skulle tas i morgon. Så jag skulle ha möjlighet att piffa till mig lite extra, liksom. Kanske sminka mig.

Grejen är den, sa jag inte, att jag redan piffar mig rekordmycket innan jag går till det nya schnygga jobbet, för att inte liksom lusa ner miljön. Dra ner det generella intrycket. Ni vet. Jag har nämligen aldrig i min inte så värst långa karriär jobbat på ett ställe med så många piffiga människor. Det är ett idelt klapprande av högklackade stövlar. (Jag minns med visst obehag hur jobbigt det var att alla på det första jobbet hörde när jag kom för att mina skor typ tre cm höga klackar ekade i hela kontorslandskapet. Det skulle aldrig inträffa här.). Om det jobbade säljare här, vilket det inte gör, skulle det inte längre gå en dödstydlig fashionlinje mellan redaktion och sälj.

Och det smittar ju, uppenbarligen. Jag har mascara på mig varenda morgon. Vad jag ska lyckas prestera imorgon för att leva upp till bylinebildtagningen är mer oklart.

Lösögonfransar, kanske?

***
Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med att undra vad som hänt med den Shampoo Rising, men nu lever den igen och all is well.

Saker man ser.

När jag var liten var jag ofta överrygad om att jag var ett hemligt geni. Det bekom mig inte så mycket att mina geniala egenskaper inte manifesterats ännu. Det var bara en fråga om tid, och omständligheter, innan jag skulle tilldelas Nobelpriset inom ett eller ett par områden. Det var inte så mycket en övertygelse om min egen förträfflighet som en känsla av att det liksom vore... rimligt. Jag hade ju glasögon, liksom. Visserligen använde jag dem inte för de var asfula, men ändå. De fanns där.

Snabbt klipp till en söndag i mars.

I dag när jag skulle handla frukost på Vasastans näst sämsta matbutik* blev jag distraherad av marmeladburkarna. Mer specifikt, av apelsinmarmeladen. De små orangea strecken av skal såg plötsligt ut som fiskar, tyckte jag, och jag började fundera på hur fiskar som simmade i ett hav av marmelad skulle behöva speciella gelé-absorberande gälar för att kunna andas. Jag höll som bäst upp en marmeladbok mot ljuset och kisade lite, när det slog mig att ingen som tänker på marmeladlevande fisk är ett hemligt geni som en dag kommer tilldelas Nobelpriset.

Det kom som en chock, som ni förstår, men jag försöker återhämta mig.

*den har visserligen inte en facebookgrupp dedikerad till sig, men den suger ändå utomordentligt hårt.

gotta go to work and hurry on

Saker jag gillar med mitt jobb:
-Alkogel på toaletten. Andra här är uppenbarligen lika livrädda för att slentriansmittas av förkylningar som jag.
-Utsikten. Riddarfjärden alltså. Rätt snygg ändå.
- Rymdgubben i redigeringsprogrammet som promenerar fram över skärmen och sen tar bort textblock med sitt vapen. Det tar ca fem minuter att ta bort block på det här sättet, men det är lätt värt det.
-Att ledningen inte tycker att de måste spara in fem miljoner genom att dra in personalens fruktkorgar.
-Att det tar exakt tolv minuter att åka hit med 53:an.
- Schnyggheten. Allt är väldigt ljust och designat och fiffigt. Till och med apparaten som man tar kolsyrat vatten ifrån är liksom... Formgiven. Och i borstat stål.
- Jobbisarna. De verkar väldigt snälla och fina, och gillar TV. jag gillar också tv, och folk som är snälla och fina. Match made in heaven.

Saker jag inte gillar med mitt jobb:
-Att det är nytt. Jag blir helt oavslappnad, tänker att jag måste komma först och gå sist och aldrig nånsin kaffepausa, för då får jag ingenting gjort (eftersom jag är ny = långsam, och frågar om alltalltallt, så att sidan de andra ritar på 45 minuter tar mig enochenhalvtimme. minst.) och blir hatad av alla för att jag draggar arbetet och ingen förstår varför jag har fått jobbet över huvud taget, allra minst jag, och sen får jag sluta och får urusla referenser och får aldrig nånsin jobb igen. EVER. Var var jag. Jo, ingen paus och jobb hur länge som helst, plus att man måste låtsas vara trevlig och smart. U.T.M.A.T.T.A.N.D.E.

Vi ses på andra sidan allt det här.

Saker som jag glömmer, saker som jag minns.

Det var bara det.
Just idag var det bara det.

Sweetest decline

Jag har hemlängtan. Jag jobbar med idel roliga personer och med roliga saker, och jag får bo hos världens snällaste L som tar med mig på galna båtfester och fina promenader runt strömmen, och jag har sovit på världens näst bekvämaste soffa hur länge som helst utan att hon klagat en endaste gång.

Men jag har ändå hemlängtan.
Jag vill vara i wonderflat, äta knäckemackor vid mitt repiga köksbord, och ha mitt frukostställe tvärs över gatan, och slippa svara tackmennejtack på sms om öl eller vernissage. Jag vill hänga med MaPa och göra mig lustig över kärnkraftskovändningar och kungahusets youtube-filmer över dry martinis med tre oliver i framför brasan. Jag vill träffa min storasyster och hennes katter som klättrar omkring på ens ben och leker med sina egna svansar och distraherar allt arbete som man tänkt göra.

Jag vet att jag inte direkt är på andra sidan jorden, och att det tar exakt 1 timme och 14 minuter med tåget från norrpan och till centralen, och därifrån ytterligare tio minuter hem till wonderflat. Men jag saknar det ändå, love knows no geografi, just nu vill jag bara vara hemma i längre än en dag i taget.



ETA: Uppenbarligen är min längtan hem/bort väldigt cyklisk. (Nu är det där ju bara ett inlägg, men kunde man länka till skunkdagböcker skulle det framgå på ett mer pedagogiskt sätt precis hur cyklisk den är.) Det gör den dock inte mindre på riktigt. Tyvärr.