Paris, mon destruktiva amour

Paris var fint och jävligt kallt. Jag hade på något sätt tänkt mig att det skulle vara ungefär samma temperatur som när jag var där förra hösten

(typ såhär: )
Men det var det ju inte alls. Två grader varmt välkomnades vi av. Tack som fan, Frankrike.


Bästa köpet var en blus/tisha-pryl från comptoir des cotonnes i den märkliga färgen BLÅ. Jag har ingenting blått i min garderob förut. Förmodligen för att när jag var runt nio bast och ärvde typ alla mina kläder från min storasyster som passade väldigt bra i just blått fattade jag agg mot den färgen. Det verkar ha gått över nu, sådär tolv år senare.
Sämsta köpet var tio tycken metro-biljetter. Det var ju som bekant strejk, och därför gratis att åka metron. Bah.

Bästa franskasnacket var på marknaden i montmartre där världens snällaste gubbe sålde crêpes med banan och nutella och blev helt ifrån sig när han upptäckte att bananen var slut. Mina ickeexisterande franskakunskaper resulterade ändå i en gratis kaffe och strejk- och politiksnack med crêpemannen och hans kompisar.
Sämsta franskasnacket måste vara när jag på samma marknad vänder mig och och ser hur en tjej drar upp min plånbok ur min handväska. Merde, sacre-cour, etc. Och jag fräser ur mig ett mycket giftigt "Excusez-moi....!?". Jag är säker på att hon tog det hårt.

Till sist. Jag är ledsen att gå all preachy on your ass, men jag kan inte riktigt hålla käft om en grej. Alltså.
Det här med att gå runt och vara rädd för folk. Det är helt sjukt. Jag har tror aldrig jag fattat hur självklart det är att gå ut när jag vill, inte gå över på andra sidan gata när man möter någon, gå i den takt som passar en själv även om det är mitt i natten och man är själv i hela kvarteret. Men fyra dagar i paris, tre utekvällar och fler sjuka och obehagliga incidenter än jag orkar tänka på senare inser jag att det inte krävdes så himla mycket för att skrämma mig rätt ordentligt. Det är faktiskt sjukt. Man kan inte gå runt och vara rädd för folk. Det är inte okej. Rätt ofta tänker jag att det är vad som är hela det här samhällets problem, att vi går runt och skyddar oss för varandra. Det är vad som resluterar i de svarta rubrikerna, hatbrott, 7 julis och 11 septembrar och gated comunities hit och dit. Det är vår förbannade plikt att inte vara rädda för varandra.

Och så lätt var det att bli en av de som går över på andra sidan gatan och som inte ser på nån annan i metrovagnen.