Let's hope its a good one

Alltså.En fråga för jag vet inte, politikerna kanske, eller Dalai Lama, eller kungen inför nästa år: Varför kan inte viktiga hänselser vara lite bättre utspridda under året? Vrför måste julen jagas i hasorna av ett flåsande nyår, så man knappt hyinne smälta julhoummousen innan det ska champagneshoppas? Det vore mycket rimligare om nyår låg nån gång under sommaren, då det ändå inte händer nånting utom möjligtvi konstiga Eat Stockholm-festivaler för langosälskande turister från Säffle. Dessutom skulle man inte dö på kuppen när man av nån anledning alltid står utomhus vid tolvslaget. Win-win situation!
Dessutom ska de vidriga mellandagarna klämmas in, well, mellan de två haussade händelserna. Herregud vilken hets.

In other news har jag under julen spritsat pepparkakor like it aint no thang. Jag är halvkass på rätt många saker, riktigt pinsam på lite färre men en mästare på att spritsa pepparkakor. Jag gjorde bland annat vår riksmonark och en kalkon. Man vet att det är en kalkon för att det på pepparkakan står kalkonens läte, "Pakaaaa". Man vet också att det är kungen för att det på pepparkakan står hans läte, "Kära Örebroare".

God fortsättning folks.

Julen: the tes and the antites.

Det är jul snart. Det är verkligen det. Ibland försöker jag att inte tänka på det, men det är ganska svårt faktiskt. Man kan inte verka utanför diskursen, eller hur det nu heter. Juljävel. Det är bara att omfamna hela det glöggosande, plasglittrrande och russinstinna åbäket och gilla-la-la läget. Jag slår in mina julklappar i brunt och guld i år, och Odies Starbucksjulskiva går på repeat i wonderflat. Ikväll är det svenska musikklubbens julfest, och imorgon är det Fritz Corners. Efter det kommer jag förhoppningsvis vara rustad för en hårt schemalagt julafton med minituöst föreberedda traditioner som inte bör frångås från annat än vid akut livsfara. Familjeterapi be dammed.

Och sen är det juldagen. Juldagen och de nästföjande dagarna är som julens goda tvilling. Jag har förstått att man på landet tydligen går ut och super skallen av sig med människor man lämnat bakom sig i 14-årsåldern. Det verkar fruktansvärt traumatiskt, och inte alls speciellt genomtänkt. För juldagen och dess bästa kompisar annandagen och mellandagarna är dagar fyllda av kravlöshet, julklappsböcker och undantag. Man behöver inte laga mat, för ingen åt i alla fall upp något av det som gjordes till julaftonen. Man behöver inte vara trevlig, för alla förstår att man antinen är bakfull eller bara begeistrad av sina nya shiny prylar. Man behöver över huvud taget inte göra någonting som man faktiskt inte har lust med.

I flera dagar håller det här tystlåtet saliga tillståndet i sig. Man hinner inser att man ändå gillar sin familj rätt mycket, när allt kommer omkring. Man hinner sakna sin wonderflat och sina raringar och man hinner diskutera Frankrikes utrikespolitik i detalj med sina gudföräldrar. Man hinner skrota och rota och larva omkring och dricka martini på riktig vermouth och utveckla en avslappnad relation till sina föräldrar. Man hinner kort sagt faktiskt komma över hela jultraumat ganska bra. Juldagen, börjar jag tro, är egentligen hela vitsen med julen.

Vi ses på andra sidan allt det där.

The weight of the world

Wonderflat ekar tom. Systern har tagit sitt pick och pack och dragit och lämnat mig ensam med barnen. Jag menar orkideerna. Det är fett tråkigt.
Som tur är får jag en ny roomie imorgon. Odie är sjukt bra och smart och rolig. Dessutom pluggar hon juridik, vilket betyder att hon kan långa och svåra ord och har en tung bok att slå i huvudet på folk vid behov.

Men just nu är wonderflat roomie-lös. En märklig känsla infinner sig. Jag har flyttat in i det inre rummet, och det stora rummet är verkligen hysteriskt tomt. Det ekar. Det ser ut om någon slags konsthall. Strukturtapeterna framträder ohejdat. Det är bara min mat i kylen. Skorna som myllrar i hallen kan jag inte skylla någon annan på. Det knäpper i väggarna och lägenheten verkar på någo sätt kallare än vanligt. Det är bara minus två grader ute, men det känns som mer. Det känns som ganska mycket mer.

Och jag spelar Tunng på skithög volym och lagar ris-otto och skriver inte pår min praktikrapport, men det hjälps inte. Det är fortfarande tomt. Och väldigt tyst. Och framför allt kommer det vara väldigt tyst här ända tills jag tar hit nån, för ingen kommer snubbla över dörren och gnälla över vädret och slå tårna i mina träningsväskor och störa mig när jag sitter och inte skriver på praktikrapporten.

Jag visste inte att jag var en förespråkare för tvåsamhet, men imorgon flyttar Odie hit och jag är nöjdare med det än jag egentligen vill erkänna.

Ur-what?

När jag var liten hade vi en massa förstärkande prefix till adjektiv som numera känns lite passé. Sten-, knall-, kanon-, ur-, as- etc.
Men tiden går, och det är inte jätteofta jag numera säger att jag verkligen är knallpeppad på Fritz Corners julfest den 22 december, eller att jag är stentrött.
Döm därför min förvåning när jag läser att Stockholm har en urstark jobbtillväxt.
DN:s webbredigerare, vad är grejen?
Möjligen rör det sig om någon slags ordvits jag inte fattat än.
Annars är det bara oerhört märkligt.

ETA:
DN har uppenbarligen insett sitt misstag och tagit ner artikeln. Alternativt har praoeleven fått sparken. Men den fanns där, jag lovar.

Knäck.

Praktiken är över. Länge leve praktiken.
Igår var jag tillbaks i kunskapens korridorer igen. Det var masspsykos och oppep i en ganska oskön blandning. Masspsykos eftersom det enda alla ville prata om var vilka som hade fått jobb eller vik. Konstant. Opepp eftersom vår sista fyrpoängare verkar varar sämre förberedd och mer ogenomtänkt än vanligt. Även med JMK-standard mätt.

Jag är därför väldigt nöjd med att vara tillbaks på mitt i idag. Min nyhetschef gick just förbi, pratade i handsfree, hojtandes att det var ”ett jävligt svårråddat knäck just nu”. Jag skriver om kamphundar och om folk som förlorat jobbet när de varit föräldralediga. I lunchrummet blev jag som vanligt hånad för min ynkliga matlåda och en vild diskussion om pannkakor utbröt, för vilken min ugnspankakelunchlåda förmodligen var ansvarig.

Jag vill inte plugga. Jag vill bara jobba. Jämt.
Kan jag inte få det?

Otacksam

Om ungefär en timme ska jag bli avtackad av redaktionen. Imorgon är nämligen praktikens sista dag, tack och adjöss lever, etc. Det är förstås jättetråkigt, jag skulle behöva minst två praktikperioder till för att lära mig allt jag tycker att alla andra verkar kunna. Det är inte grejen.
Grejen är att jag ska bli avtackad. Tackad. Av.
Som en annan 60-åring.

Jag naturligtvis livrädd.

Vad förväntas av mig i den här nya obehagliga situationen? Borde jag hålla tal? Ska jag gå dit först? Sist? Måste jag vara i något slags centrum och äta bullar medan de andra stressat tittar på med deadlinen hängande över huvudet? Och för den delen - min deadline, och jag får inte tag på min kommunkis som jag ska fråga saker, och HELLS BELLS. Det var minsann inte nån som sa nåt om nån avtackning när praktikerna introducerades.

Herregud.

Paris, mon destruktiva amour

Paris var fint och jävligt kallt. Jag hade på något sätt tänkt mig att det skulle vara ungefär samma temperatur som när jag var där förra hösten

(typ såhär: )
Men det var det ju inte alls. Två grader varmt välkomnades vi av. Tack som fan, Frankrike.


Bästa köpet var en blus/tisha-pryl från comptoir des cotonnes i den märkliga färgen BLÅ. Jag har ingenting blått i min garderob förut. Förmodligen för att när jag var runt nio bast och ärvde typ alla mina kläder från min storasyster som passade väldigt bra i just blått fattade jag agg mot den färgen. Det verkar ha gått över nu, sådär tolv år senare.
Sämsta köpet var tio tycken metro-biljetter. Det var ju som bekant strejk, och därför gratis att åka metron. Bah.

Bästa franskasnacket var på marknaden i montmartre där världens snällaste gubbe sålde crêpes med banan och nutella och blev helt ifrån sig när han upptäckte att bananen var slut. Mina ickeexisterande franskakunskaper resulterade ändå i en gratis kaffe och strejk- och politiksnack med crêpemannen och hans kompisar.
Sämsta franskasnacket måste vara när jag på samma marknad vänder mig och och ser hur en tjej drar upp min plånbok ur min handväska. Merde, sacre-cour, etc. Och jag fräser ur mig ett mycket giftigt "Excusez-moi....!?". Jag är säker på att hon tog det hårt.

Till sist. Jag är ledsen att gå all preachy on your ass, men jag kan inte riktigt hålla käft om en grej. Alltså.
Det här med att gå runt och vara rädd för folk. Det är helt sjukt. Jag har tror aldrig jag fattat hur självklart det är att gå ut när jag vill, inte gå över på andra sidan gata när man möter någon, gå i den takt som passar en själv även om det är mitt i natten och man är själv i hela kvarteret. Men fyra dagar i paris, tre utekvällar och fler sjuka och obehagliga incidenter än jag orkar tänka på senare inser jag att det inte krävdes så himla mycket för att skrämma mig rätt ordentligt. Det är faktiskt sjukt. Man kan inte gå runt och vara rädd för folk. Det är inte okej. Rätt ofta tänker jag att det är vad som är hela det här samhällets problem, att vi går runt och skyddar oss för varandra. Det är vad som resluterar i de svarta rubrikerna, hatbrott, 7 julis och 11 septembrar och gated comunities hit och dit. Det är vår förbannade plikt att inte vara rädda för varandra.

Och så lätt var det att bli en av de som går över på andra sidan gatan och som inte ser på nån annan i metrovagnen.