Tyst vår.

Det händer ibland att Stockholm blir helst tyst. Allt ljud liksom avstannar, man märker inte när det händer men man märker plötsligt att det har hänt. Plötsligt är man den enda människan i hela staden.

Till exempel hände det igår. Det var söndagskväll, jag vet inte om det brukar hända varje söndag, i vanliga fall är jag kanske uppe i mig själv och mitt pryttel att jag inte märker något. Det brukar alltid vara en med massa filmklubb och sista minuten-jobb och telefoner, alla ringer på söndagar, jag vet inte vad det är med det.
Men inte igår alltså, det var påskdagens kväll och jag var ensam hemma i lägenheten. Och plötsligt var det tyst.

Vid ungefär vid halv tolv kommer jag på att jag måste ha frukost, och går ner till sleven. Ute är det tomt på gatorna, jag möter inte någon på hela Kungstensgatan eller Upplandsgatan, och Odenplan ligger också öde. Men det blåser, och gatlamporna svajar i sina vajrar över vägarna.
På sleven spelar de, så klart, Lugna favoriter, och ljuset är starkt och de har redan börjat sälja såna där coolers som jag missbrukade förra sommaren.
Ute igen är det ännu tystare utan Marie Fredrikssons ballader.
Jag har varken med mig mobil eller iPod, så det skrapande ljudet av min för stora Reeboks känns som det studsar mellan husväggarna. Men det gör det nog inte, och förresten låter det kanske alltid såhär, bara att jag alltid har hörsnäckor instoppade i örongångarna så jag märker inget, och bilar som tutar och barnvagnar och mammor.

Och hemma är lägenheten också tyst, och tom, den har varit tom hela påskhelgen, det kanske är tomheten som har samlat ihop sig och blivit överväldigande, för trapphuset och gården och gårdshuset är som i vakuum.
Mitt trapphus är aldrig som i vakuum. Det är alltid ljud, ofta öronbedövande, alltid dörrar eller rop eller folk som springer eller musik från andra lägenheter. Och det hörs alltid in i min lägenhet för väggarna är som papier maché och allting ända från femte våningen hörs in hos mig.

Men inte igår. Det var som en David Lynchfilm, eller en dröm. Det var helt surrealistiskt, och jag tycker nog att det är lite sjukt att jag tycker att det är så surrealistiskt, för herregud, lite tystnad är väl inte speciellt märkligt.
Men det var det. Det är så det känns, det är så jag säger det.

Och det kan ju som sagt vara såhär varje söndag, bara att jag inte märker något.