De arbetande klassernas klagan

Orsaken till att jag den här veckan inte kunnat göra nånting roligt alls utan varit trött som en pensinär är för att jag har smakat på livet som en arbetande människa. Det är förskräckligt. Eller, det är ganska roligt, själva jobbet alltså. Men allvarligt talat, är det verkligen tänkt att man inte ska orka göra någonting roligt efteråt, för att ma när så himla trött?
Och, ska man göra det i dryga 40 år till?

Ett kapitalistiskt samhälle alltså, jag är inte helt övertygad. Men Nyfiken Grön är en ruggit bra grej i alla fall. Gå dit och säg vad ni tycker.

Människospår.

Det här är en lapp som sitter på brommaplans anslagstavla, som jag hittade under min turné längs gröna linjen.


Hur lång tid går det innan man bestämmer sig för att sätta upp en lapp för att få slut på sin ensamhet?
Syns ensamhet utanpå? Ibland tror jag det, ibland kan man liksom känna hur vissa personer är mer...angelägna, desperata, jag vet inte men det är tydligt att det inte finns så mångag andra alternativa helgplaner när de frågar om man vill ta en öl. Och det är något obehagligt över det, något måste ju vara fel, man blir illa berörd av all den där blatanta ensamheten. Som om den skulle smitta.

****

Herregud. Den här bloggen blir bara mer och mer emo, märker jag. Jag får ta och kamma till mig, nån kan ju ta mig för en människa med ett inre liv, eller möjlighen en 14-åring.
Förhoppningsvis kommer det att ändras efter helgen, då jag ska jobba i baren på häpnafestivalen. Kom dit, vetja. Det kommer med största sannolikhet att bli helt fantastiskt.

Är du överviktig, lille vän?

Hämtat från en annons på en nyhetssite nära dig:
TESTA DIG SJÄLV: är du överviktig?
Längd: 174
Vikt: 58
Du har ett BMI på 19,1 vilket betyder att du är normalviktig*. Vill du förbättra dina vanor inom mat, motion och motivation och kanske tappa några enstaka kilo är du välkommen som viktminskningskund. Vill du börja motionera går det även bra att köpa motionskort separat.

* Enligt Världshälsoorganisationens riktlinjer för BMI (Body Mass Index)

Kära bantningsföretag
Om man är 174 cm lång och väger 58 kg, då behöver man fan inte "tappa några enstaka kilo." Man behöver hjälp. Jag förstår att ni tjänar era pengar på folks paniska rädsla för övervikt, och jag uppskattar era svårigheter och ambitioner att försöka klara er i ett samhälle byggt på konsumtion och kapital. Detkräver ett visst mått av hänsynslöshet och annonser, jag vet det, jag är inte 14 och vill krossa kapitalet, det är inte det. Det är bara det att det uppenbarligen har gått snett någonstans, och kan ni ha lite jävla medmänsklighet och värdighet vore det synnerligen uppskattat av samtliga medborgare i det här landet. Särskilt de som har eller har haft intimt umgänge med ätstörningar, och inte behöver veta att det alltid går att tappa ett kilo till.


***
Jag är förkyld, och ibland när jag frontalkrockar med den här världen och inte har något immunförsvar kan jag inte riktigt hantera den. Jag tror ganska ofta, trots allt, att det blir lite bättre hela tiden. Nästan hela tiden i alla fall.. Men ja, ibland blir det bara lite för tydligt att vi inte kommit så långt sen ett 90-tal då jag gick i sjuan och heroin chic var det snyggaste som fanns, och alla visste precis hur många kalorier som fanns i en skiva knäckebröd.


(Och nej, det är uppenbarligen inte jag som är 174 cm och väger 58 kilo. Det hela var ett så kallat expriment.)

Saker jag vet om gröna linjen.

I fredags åkte jag tunnelbanans gröna linje.
Inte sådär lite slentrianmässigt, som man gör ungefär varje dag mellan Odenplan och Slussen, och ibland till Farsta. Nej minsann, här åktes gröna linjen på ett aktivt och mycket utmattande sätt. Det var strålande sol hela tiden och det tog ungefär tre timmar. Jag har ett tag närt någon slags tanke om att jag skulle utforska Stockholms tunnelbanenät, lära känna min stad utanför mina vanliga slitna cirklar och andra luddiga tankegångar. Det kanske är exotiserande och säkert postkolonialt, om jag förstått sakern rätt är allting postkolonialt och det är bara att resignera för det, men nu har jag i alla fall gjort det. Knappt halvvägs visserligen, men ändå.

Vid 14-tiden sätter jag mig på linje 19 och kliver inte av förrän 32 minuter senare, i Hässelby strand. Sen åker jag tillbaks mot stan igen, med ett stopp på varje station. Utrustad med kamera och en väska som kändes allt tyngre.
Tre timmar senare vet jag att gröna linjen är sjukt lång, att man på Hemköp i Hässelby strand kan köpa naturgodis som smakar lite som gammalt ägg, att den vanligaste sortens klistermärken är planka.nu-klistermärken, att Islandstorget erbjuder skönt pensionärshäng som jag kan tänka mig att delta i om ett par år, och att Råcksta är den finaste stationen. Men om jag vet så mycket mer om stockholm utanför mina egna perspektiv är mer oklart. Men gröna linjen i alla fall. Sjukt lång.

Snart ska jag beta av Hagsätra-hållet. Jag tror inte att jag är rain-man, men helt säker kan man förstås aldrig vara.

Tyst vår.

Det händer ibland att Stockholm blir helst tyst. Allt ljud liksom avstannar, man märker inte när det händer men man märker plötsligt att det har hänt. Plötsligt är man den enda människan i hela staden.

Till exempel hände det igår. Det var söndagskväll, jag vet inte om det brukar hända varje söndag, i vanliga fall är jag kanske uppe i mig själv och mitt pryttel att jag inte märker något. Det brukar alltid vara en med massa filmklubb och sista minuten-jobb och telefoner, alla ringer på söndagar, jag vet inte vad det är med det.
Men inte igår alltså, det var påskdagens kväll och jag var ensam hemma i lägenheten. Och plötsligt var det tyst.

Vid ungefär vid halv tolv kommer jag på att jag måste ha frukost, och går ner till sleven. Ute är det tomt på gatorna, jag möter inte någon på hela Kungstensgatan eller Upplandsgatan, och Odenplan ligger också öde. Men det blåser, och gatlamporna svajar i sina vajrar över vägarna.
På sleven spelar de, så klart, Lugna favoriter, och ljuset är starkt och de har redan börjat sälja såna där coolers som jag missbrukade förra sommaren.
Ute igen är det ännu tystare utan Marie Fredrikssons ballader.
Jag har varken med mig mobil eller iPod, så det skrapande ljudet av min för stora Reeboks känns som det studsar mellan husväggarna. Men det gör det nog inte, och förresten låter det kanske alltid såhär, bara att jag alltid har hörsnäckor instoppade i örongångarna så jag märker inget, och bilar som tutar och barnvagnar och mammor.

Och hemma är lägenheten också tyst, och tom, den har varit tom hela påskhelgen, det kanske är tomheten som har samlat ihop sig och blivit överväldigande, för trapphuset och gården och gårdshuset är som i vakuum.
Mitt trapphus är aldrig som i vakuum. Det är alltid ljud, ofta öronbedövande, alltid dörrar eller rop eller folk som springer eller musik från andra lägenheter. Och det hörs alltid in i min lägenhet för väggarna är som papier maché och allting ända från femte våningen hörs in hos mig.

Men inte igår. Det var som en David Lynchfilm, eller en dröm. Det var helt surrealistiskt, och jag tycker nog att det är lite sjukt att jag tycker att det är så surrealistiskt, för herregud, lite tystnad är väl inte speciellt märkligt.
Men det var det. Det är så det känns, det är så jag säger det.

Och det kan ju som sagt vara såhär varje söndag, bara att jag inte märker något.

sekulariserad påsk

Igår började påsken. Eller den kanske egentligen började på våffeldagen? Det där med teologi tycker jag alltid är så svårt, så konfirmerad jag är.

Påsk är också konstigt. Det känns hypat, men helt utan verklighetsförankring. Man kan läsa om påskdukningar, påskpyssel, påskpynt och påsktrender, vilket ju känns ganska välbekant från den där andra kristna högtiden vi firade för några månader sedan, om ni minns, i vintras. Men till skillnad från den kan jag inte alls relatera till varken pynt, dukning eller trender. Eller ens påskfint.

Vad är det egentligen tänkt att man ska göra på påsken? Och nu menar jag inte strikt religöst. Herregud, vi lever väl i ett sekulariserat land. Jag menar socialt och konsumtionsmässigt. Det enda jag kan är ägg, och påskkärringar.

För julen finns i princip ett upppunktat tidschema, från fyra helger innan julafton till nyårsafton har man en strikt plan att föja. man vet precis vad som väntar, och vad som väntas av en. Påsk däremot, är mycket mer luddigt. Okej, ägg. men sen då?

Det har liksom uppstått ett glapp mellan (den mediala) hypen, som försöker göra en ny julgrej fast om våren, och verkligheten, som mest består i oväntat mycket ledig tid och..ja, ägg. Det hela känns mycket märkligt. Men rätt fint.

Glad påsk. Typ.

Andra bloggar om: påsk, traditioner, sekularisering, konsumtion, helg

Det är så jag säger det.

Don't be fooled by the rocks that I've got
I'm still I'm still Terry from the block

Jag har placerat min blogg i Vasastan på bloggkartan.se