Kräfta.

Saker jag är trött på att hata:
Cancer.

***
När jag var 16 år gammal bodde jag i USA i ett år. Det snart precis tio år sedan nu, jag tänker på det oftare än jag pratar om det.

Häromdagen dog min värdmamma, Patt Carmel. Jag är inte säker på hur gammal hon blev, jag vet inte var hon är begraven, vi pratade inte speciellt mycket under en lång tid, inte förrän det senaste året eller så.
Hon hade cancer, i omgångar.
Hon hade ett facebook-konto, jag vet inte hur man gör nu, hon står kvar på min vän-lista, det är makabert men jag kan inte riktigt ta bort henne heller, jag kan inte förklara varför.

Patt rökte Virginia Slims och pratade hela tiden om hur hon skulle sluta, men inte nu, senare, när hon fick mer ordning omkring sig, när företaget började komma igång på allvar eller när hon hade gått igenom och sorterat garaget, eller efter sommaren.
Hon dog i bröstcancer.
I slutet hade hon nästan inget hår, men fortfarande perfekt manikyrerade naglar.
Jag visste att hon hade opererats för bröstcancer tidigare, långt innan jag flyttade in i hennes familj. Men det var som att prata om en hårfärgning för länge sedan, eller kanske en lyckad bantningskur. Det fanns där, som en del av historien, men knappt relevant längre.
Hon fick återfall när Allison gick sista året i high school. Det måste varit 2004. Sedan dess har det varit en ganska ojämn kamp, och jag vet att både Patt och Allison har haft tid att vänja sig vid tanken på döden, vid tanken på att begrava en förälder.

Jag har inte vant mig. Jag har inte vant mig vid tanken på att ha en gravsten istället för en familjemedlem. Jag har inte förstått, tror jag, det oändliga i aldrig mer. Jag har inte slutat hata att det är så hjärtskärande jävla cporättvist.
Jag har inte vant mig.


Den är ju rätt snygg såhär på bild.