Wednesday, February 18, 2009

Wastelands.

We'll go to Omaha to work and explore the booming music scene.

Nästan varje gång jag står på centralen och väntar på pendeln till Södertälje, eller x2 till Norrköping, eller nåt annat ställe jag redan varit på en miljon gånger och vet precis vad jag ska göra när jag kommer dit och hur resan kommer att vara och vilka jag kommer träffa där, måste jag hindra mig själv från att bara fortsätta gå, ta ett annat tåg till Göteborg eller Helsingör eller Oslo istället. Ta tåget från spår 11 istället för spår 13. Hur lätt som helst. Det är sekunder ifrån, varje gång.
Och det är inte bara tåg. Samma sak händer när jag kör bil till nåt jobb utanför Fruängen, eller Köping, eller Flen eller egentligen vad som helst för ställe som tvingar mig upp på e4:an och förbi skyltar motstäder jag inte hittar i eller har något ärende till eller över huvud taget känner någin i. Det krävs en kraftansträning av mammutstorlek för att faktiskt svänga av i Fruängen, eller Köping, eller Flen. Jag blir lite anfådd, varje gång, av att inte fortsätta vidare, förbi allt fler avfarter och sedan över bron och vidare nedåt och utåt och någon annan stans, bara någon annan stans någon stans nytt, vad som helst, bara något nytt. Jag blir lite anfådd, och lite yr.

Take me out, take me anywhere I don't care I don't care.
Sekunder ifrån, varje gång.




Dagens finanskrismat: Resterna av världens största potatisgratäng på 12 potatisar, en purjolök, restena av västerbottenosten från broccoli-pastan och en massa svartpeppar från igår. (Hur kommaterar man egentligen den där meningen? Jag menar ju inte att svartpepparen var från igår, utan hela gratängen inklusive ost och peppar och potatis och purjo.)

1 comment:

Lisa said...

"Resterna från igår av världens största potatisgratäng på 12 potatisar, en purjolök, restena av västerbottenosten från broccoli-pastan och en massa svartpeppar."

Jaha, nähä, du menar att frågan var retorisk?