Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen

November är en emomånad. I år mer än någonsin, jag vet inte vad mitt problem är, det är ju mars jag tycker är jobbigast, mars den oändliga vintermånaden när man redan har frusit ihjäl hur länge som helst och det ändå inte är slut och man är hjärtligt trött på att försöka gilla läget i stickade tröjor och te och skit, man vill bara ut på andra sidan. Jämfört med det brukar inte november vara någonting.
Men i år, jag vet inte, jag tänker på sorgliga saker* och har För sent för edelweiss på hjärnan, det är aldrig ett bra tecken, jag är inte höstdeppig, jag är bara emo, kan inte rycka upp mig själv, sängen är tom och tyst och jag gör allting som man ska, mina skor står i prydliga och sorgliga rader i hallen, jag fyller magen med mat och jobbet med med jobb och helgerna med saker som är roliga, och hel tiden väntar jag på att den här känslan ska gå över.

*Saker som är sorgliga, utan inbördes ordning:
- prydliga och ensamma gubbar med käpp på parkbänken
- Schubert-musik 
- små borttappade vantar med namnlappar i som någon trätt upp på grenarna i Vasaparken för att de ska få hittas igen
- cancer
- mammor med uttänjda armar och tunga matkassar och trött blick
- tonårshjärtan
- att hitta sin dagbok från 1998-2001
- småfåglar
-julavsnitten i West wing
-och i Studio 60 on the sunset strip också förrestren
- den lilla tanten i rosa basker på Nygrens konditori som alltid sitter ensam vi samma bord och äter sin chokladbiskvi med sked otroligt långsamt. 

 

Who bagged my scissors?

Medan Mad Men i alla fall ändå inte börjar nån himla gång tycker jag att ni ska kolla in det snygga bildspelet på reklambyråer från 60-talet som finns på Adweek här. Dessutom kan ni som inte redan gjort det även ta tillfället i akt att läsa Mördande Reklam av Dorothy Sayers, Mad Men innan Mad Men var uppfunnet fast brittiskt och oändligt mycket mer witty. Dessutom förlagt i the rolling 20's.

***

Relaterat:
Jag brukar bedöma mina arbetsplatser utifrån hur mycket de liknar Mr. Pyms reklambyrå i Mördande Reklam. Inte så att jag väldigt gärna vill att någon går och trillar utför en järntrappa och slår ihjäl sig, specifikt, utan jag vill att det ska vara i så stor utsträckning som möjligt som de här två utdragen:

“Hullo, angels!” said Miss Rossiter, brightly. “Miss Meteyard's going to draw for us. And there's a new copy-writer coming.”
The bulky young man glanced up to say “Poor devil!” and retreated again into his book.
“Bob for the wreath and sixpence for the sweep,” went on Miss Rossiter, scrabbling in a tin cash-box. “Has anybody got two shillings for a florin? Where's your list, Parton? Scratch Miss Meteyard off, will you? Have I had your money, Mr. Garrett?”
“No money till Saturday,” said the Wodehouse-reader.
“Hark at him!” cried Miss Parton, indignantly. “You'd think we were millionaires, the way we have to finance this department.”
“Pick me a winner,” replied Mr. Garrett, “and you can knock it off the prize-money. Hasn't that coffee come yet?”
“Have a look, Mr. Jones,” suggested Miss Parton, addressing the gentleman on the door-post, “and see if you can see the boy. Just check these runners over with me, duckie. Meteor Bright, Tooralooral, Pheidippides II, Roundabout—”
“Roundabout's scratched,” said Mr. Jones. “Here's the boy just coming.”
“Scratched? No, when? What a shame! I put him down in the Morning Star competition. Who says so?”
“Evening Banner lunch special. Slip in the stable.”
“Damn!” said Miss Rossiter, briefly. “There goes my thousand quid! Oh, well, that's life. Thank you, sonnie. Put it on the table. Did you remember the cucumber? Good boy. How much? One-and-five? Lend me a penny, Parton. There you are. Mind out a minute, Mr. Willis, do you mind? I want a pencil and rubber for the new bloke.”
“What's his name?”
“Bredon.”
“Where's he come from?”
“Hankie doesn't know. But Miss Meteyard's seen him. She says he's like Bertie Wooster in horn-rims.”
“Older, though,” said Miss Meteyard. “A well-preserved forty.”
“Oh, gosh! When's he coming?”
“'Smorning. If I'd been him I'd have put it off till tomorrow and gone to the Derby. Oh, here's Mr. Ingleby. He'll know. Coffee, Mr. Ingleby? Have you heard anything?”
“Star of Asia, Twinkletoes, Sainte-Nitouche, Duke Humphrey....”
“Forty-two,” said Mr. Ingleby. “No sugar, thanks. Never been in advertising before. Balliol.”[Pg 7]
“Golly!” said Miss Meteyard.
“As you say. If there is one thing more repulsive than another it is Balliolity,” agreed Mr. Ingleby, who was a Trinity man.

“Bredon went to Balliol
And sat at the feet of Gamaliel,”

chanted Mr. Garrett, closing his book.

“And just as he ought
He cared for nought”

added Miss Meteyard. “I defy you to find another rhyme for Balliol.”
“Flittermouse, Tom Pinch, Fly-by-Night....”

“And his language was sesquipedalial.”

“It isn't sesquipedalial, it's sesquipedalian.”
“Bother!”
“Twist those papers up tight, duckie. Put them in the lid of the biscuit-tin. Damn! that's Mr. Armstrong's buzzer. Stick a saucer over my coffee. Where's my note-book?”
“....two double-faults running, so I said....”
“....I can't find the carbon of that Magnolia whole-treble....”
“....started at fifty to one....”
“Who's bagged my scissors?”
“Excuse me, Mr. Armstrong wants his Nutrax carbons....”
“....and shake 'em up well....”
“....hail you all, impale you all, jail you all....”
“Mr. Ingleby, can you spare me a moment?”
At Mr. Hankin's mildly sarcastic accents, the scene dislimned as by magic. The door-post drapers and Miss Parton's bosom-friend melted out into the passage, Mr. Willis, rising hurriedly with the tray of carbons in his hand, picked a paper out at random and frowned furiously at it, Miss Parton's cigarette dropped unostentatiously to the floor, Mr. Garrett, unable to get rid of his coffee-cup, smiled vaguely and tried to look as though he had picked it up by accident and didn't know it was there, Miss Meteyard, with great presence of mind, put the sweep counterfoils on a chair and sat on them, Miss Rossiter, clutching Mr. Armstrong's carbons in her hand, was able to look businesslike, and did so. Mr. Ingleby alone, disdaining pretence, set down his cup with a slightly impudent smile and advanced to obey his chief's command.

Oj, det blev jättelångt. I morgon får ni veta vilket det andra utdraget är, samt även i bästa fall en rangordnad lista över hur arbetsplatserna rankat in sig på denna lista.

En dag, efter.

Söndagar som den här saknar helt existensberättigande.

Enligt lagen om osmos och naturens strävan efter jämnvikt har jag varit proportioneligt ful, gnällig, tråkig och oinspirerad exakt hela dagen för att kompsensera för gårdagen då jag lyckades uppnå den optimala kombinationen av pepp- och sentiementalfylla* med hjälp av äppeldrinkar och bubbel, och odies födelsedagskalas. Det var spekakulärt. Ergo, i dag har varit djupt ospektakulärt.
Bildbevis saknas tyvärr för detta, men by compare and contrast kan ni ändå få en ganska tydlig bild med hjälp av den här bilden på dagsläget:

Så ni förstår ju själva hur snygg och rolig och smart jag var igår.


*har minnesbilder av att jag liksom går runt och klappar på mina vänner, som att de är hundar eller katter eller något, för att jag är så uppfylld av hur himla great de är och inte riktigt kan kommunicera det på ett bättre sätt. Helt normalt.

Dog on wheels.

Det enda den här reklamskylten åstadkommer är att få mig vilja byta abonnemang till Telenor.

Arkiveras under avd. "reklam som inte fungerar"

No-vember.

Just nu läser jag:

Favoritmening, i den mån det är möjligt att välja:
Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände.

Hur fint?

“This Photograph is my proof. There was that afternoon, when things were still good between us, and she embraced me, and we were so happy. It did happen. She did love me. Look see for yourself!”

This is My Proof, Duane Michals 1974

Hemlis bara för att det ändå är november:

Klipp på youtube jag har kollat på flest gånger, utan egentligen någon som helst konkurrens:

Börjar grina vid 1.30 exakt varje gång, och sen igen vid 3.15.

Grrr, aaargh.

Sitter på fyran, måndag morgon. Trots att bussen i vanlig ordning är knökfull, och mer om detta en helt annan gång men hur kan man på allvar bygga ut bilvägar och inte göra ett skit åt kollektivtrafiken förutom att förlänga nk-expressen och ändå säga sig jobba för minskade kondioxidutsläpp, detta var ett stickspår, var var jag, jo. Trots att bussen alltså är knökfull lyckas samtliga i min omedelbara närhet flytta sig en halvmeter varje gång jag hostar.
Jag tänker mig att jag är ungefär som att sitta bredvid en orch.

Godmorgon.

ETA: förtydligande, jag vet att bussar också åker på vägar, jag menar att set är idioti att bygga ut bilvägar på basis att "det är så mycket köer" (here's looking at you, förbifart Stockholm), och jag önskar att den naturliga reaktionen på köfenomenet snarare vore "hur ska vi underlätta för folk att åka tillsammans snabbt och enkelt och billigt".

Eye-sore

Som kanske märks håller jag på att försöka få den här bloggen att se mindre anskrämlig ut. Det började med att jag ville att den skulle visa den där fiffiga populära inlägg-grejen i en spalt, men eftersom jag inte ändrat på min blogglayout sen dackefejden* var spalterna för smala och när jag skulle ändra detta FANNS INTE MIN MALL KVAR, så länge sen är det jag brydde mig om utseendet på den här stackars bloggen.
Och nu ser det ut som det gör. (Förjävligt). Det är lite deppigt, för det skulle ju vara kul om den här bloggen kunde återspegla att jag faktiskt jobbar med form, men tyvärr är jag alldeles för o-whiz på grafik för webben för detta. Ge mig ett indesign och ett photoshop och jag ska formge röven av dig, men jag fattar ingenting av blogger-grafik-verktyget. *insert valfritt rant om hur mycket bättre det är med papper än ÄNTERNÄT här*

Om någon skulle vilja ta sig an detta vore det himla uppskattat, evig tacksamhet, oändlig cred och fint pris utlovas. Annars får ni stå ut med att det ser ut så här ett tag till. (gaaah, my eyes!)


*bloggens start, nån gång 2007.

Sugar never tasted so good.

Ok, så hemvävhet. Såhär:
Lisa bloggade för ett tag sedan på Total Eclipse-bloggen* om hur extremt förvånad hon blev över att man kunde köpa svamp. Svamp, enligt henne, var något man plockade på sedan generationer nedärvda hemligasvampställen. När hon berättade detta berättade hon även om en kille i hennes klass som kom från ett om möjligt ännu mer hemvävt hem, och som chockades djupt över att man kunde köpa ströbröd. Ströbröd, i hemvävda familjen, var något man gjorde på bröd som man bakat sjläv men inte ätit upp innan det blev för torrt.
Jag läste, skrattade och konstterade att jag både hade köpesvamp och köpeströbröd i mitt skafferi. (Mind you, jag har fortfarande aldrig lyckats plocka svamp i hela  mitt liv. Det är som en mycket helmlig klubb jag helt enkelt inte har tillträde till.) Jag kände mig mycket normal och socialiserad.

Men den senaste tiden har jag insett ("I couldn't help but thinking") att jag har min alldeles egna "köpa svamp?!!"-moment varje gång någon berättar att de har köpt sockerkaksbottnar.
Eller så här, jag vet ju att de finns, jag har sett dem i affären, men jag har alltid tänkt att alla som köper färidga istället för att göra egen sockerkaka måste vara lite dumma i huvudet. Det är ju så himla enkelt!
äggenvispaspösigtmedsockret.detavsmalnadesmöret,citronskalenochgräddenslåsi.sist mjölet blandat med bakpulvret(ochev.vaniljsockret).hällismöradform.
Kolla, jag har till och med memorerat recpetet efter 28 år av sockerkaksbakande vid varje födelsedag, farsdag, morsdag och the occasional namnsdag (fast nej, det hände nog egentligen aldrig på namnsdagar, det var lur).
Och ändå gör folk det! Till och med folk jag känner! När någon med förundran i rösten pratar om personer som gjort jordgubbstårta - med egna sockerkaksbottnar, paus för imponerat sus- blir jag hel förvånad. Det är väl klart de har? Annars är det väl ingen bedrift. Annars har de KÖPT jordguubstårta, vilket ju i och för sig var snällt av dem men inte direkt något att imponera med. 


Bakning, alltså. Där ser man.

Exakt så här har tårtorna sett ut fyra gånger om året i min familj. Ibland har jag fått marängtårta, för jag har tjatat, men gräddtårta med hallon är vad som gäller egentligen.

*jag skulle länka, men jag hittar inte inlägget. Sorry.

ETA: Blogginlägget lokaliserat, läs Lisas test här vetja.

Apple of my eye.

Är världens bästa dotter. Bakar, in spite of feber, detta inför morgondagens USA-hittepå-högtidsdag-skapad-för-konsumtion-och-som-dessutom-är-dubbelt-ond-då-den-hånar-mors-dag-som-faktiskt-möjligligtvis-skulle-kunna-argumenteras-har-någon-slags-poäng-what-with-systerskap-och-kvinnlig-gemensam-erfarenhet-and-all-Fars dag detta:

För det är ju ändå min pappa vi pratar här. Min pappa med de krokiga fingrarna, den fantastiska telefonrösten, världens mest oändliga tålamod och envishet, en total oförmåga att säga förlåt, en grundmurad gubb-inställning till att kunna erkänna svaghet, med kärleken till havet och skärgården, hansom går med konstiga höga steg för att han nästan helt har tappat känseln i fötterna men som kunde kasta mig högre upp än någon annan och ändå fånga mig när jag var liten.

Räknar med att det kommer bli maniskt gott.
(Recept från Underbaraclara.)

Här tänkte jag skriva en grej om när jag upptäckte att jag är mycket mer hemvävd än jag visste om, men det blev så himla långt och off tangent så det får ni läsa i morgon i stället.

Only the lonley.

Det enda som är bra med att vara sjuk är den helt bisarra mängd (populär-)kultur man hinner tillgodogöra sig. Bortsett från de dagar man inte kan andas med hela lungorna och snyter blod, alltså.
Hittils har novemberförkylningen resulterat i:
- The Secret Circle (tv-serie). Häxor, tonåringar, intriger, liv och död. Något segstartad men helt okej. Utlovades som en ny Buffy vilket det verkligen inte är, men efter nio avsnitt är jag hooked.
-Hart of Dixie (tv-serie). Feelgood-, staden vs. landet-, inga problem med att klämma sju avsnitt på raden-serie. Dock förvirrande att vice president John Hoynes nu är en mangsgrisig södern-läkare som gillar att jaga och fiska. Jaja.
- Cirkeln (roman). Ungdomslitteratur när den är som bäst, en bladvändare som tar en direkt tillbaks till bokslukaråldern men som ändå har runda, hela karaktärer och som hittils inte innehållit en enda störig övertydlighet varesig handslings-, karaktärs-, eller sensmoralmässigt. Detta, mina vänner, är inte helt vanligt. Och jag vet, för jag har haft en ungdomslitteraturrssommar, något vi för övrigt har anledning att återkomma till lite senare.
- Pan Am (tv-serie). Jag har ju redan skrivit ett inlägg som närmast kan betäcknas med 'osund entusiasm' om denna serie, och strax efter att jag publicerat det gjorde serien en sorglig dipp kvalitetsmässigt. Men nu börjar det plocka upp sig själv igen, och sju avsnitt in i serien är jag lika förtjust igen som jag var förut.

Sen försökte jag börja kolla på The new girl också, för Zoe Deschanel är ju med och kloka människor hade hypat den - men det gick inte. Hörni, den är ju verkligen skitdålig. Varför säger ingenting något? I cry Kejsarens nya kläder på detta, det är inte automatiskt bra bara för att allas indieälskling är med.

Förkylningen har även resulterat i en uppsvälld tunga efter missbrukande av strepsil, röd näsa efter att ha snutit mig igenom fyra (4) Kleenex balsam-förpackningar och allmänt illamående efter att ha försökt tvinga mig själv att äta när jag efter tre dagars fastande fortfarande inte var hungrig. Så jag vet inte om mängden populärkultur riktigt väger upp förkylningen ändå.

Mitt nioårshjärta bankar.

Just nu läser jag:

Favoritmening hittils:"Du är världens coolaste fast du har tandställning! Och vet du att Geri hade tandställning när hon var liten?"

Not like we'll be parted.

Det blev november och jag blir sjuk. Den här hösten är inte bra för min självbild av mig själv som person med immunförsvar of steel. Dock är förkylnings-Terry oändligt tacksam mot frisk-Terry för att hon igår i något slags post-tränings-engergi-anfall dammsög hela lägenheten och dessutom lagade tre matlådor morotssoppa med ingefära och apelsin som förkylnings-Terry kan äta i sin miserabla ensamhet.

Recept på soppa som gör hösten lite lättare och förkylningen lite snällare:
Du behöver:
1 lök
6 lagom stora morötter
2 vitlöksklyftor
1 buljongtärning (grönsak)
1 burk kokosmjölk
1 bit ingefära, storlek beroende på smak men min var väl ungefär tre vinkorkar stor.
1 apelsin

Hacka löken och fräs tillsammans med olja och vitlök i en kastrull. Skala och slanta/tärna morötterna så litet du orkar, de ska mixas sen men det är ju lättare att mixa om de är inte så stora. Låt fräsa ihop med löken och ingefäran (just det, den ska skalas och rivas innan den får åka kastrull). Häll på omkring 1 liter vatten (tror jag, jag mätte inte men ta så att det ser lagom ut), en buljongtärning och skalet av apelsinen, och låt alltihop koka i typ tio minuter eller medan du dammsuger lägenheten. Det gör inget om det kokar för länge. Sen mixar du soppan med stavmixer, tillsätter kokosmjölk, peppar, ev lite salt och juicen av apelsinen som du tog skalet på tidigare. Smaka av. Man kan ha lite chilipulver i också om man inte vill ha en mild soppa, eller bara brassa på med svartpeppar. Tada, klart!

***
En undran: hur kan det vara så att den vänstra näsborren alltid producerar mer snor än den högra? Vad beror sånt på?

I can tell that we are gonna be friends.

Ok, så om det förra inlägget var det finaste på internet så är väl det här det näst finaste, då.



Teckenspråk till tonerna av "I can tell that we're gonna be friends", av White Stripes. Som för övrigt är en sån där låt jag älskade söner i gymnasiet och inte velat lyssna på sen dess, men nu igen inser att den är lika fin som musöronslöv på björkar om våren.

Jag minns alla mina klänningar och hur de brukade ta på mig

Det här är ungefär det finaste, mest intressanta, orginella och välskrivna på internet just nu.
Du som inte redan har förlorat dig själv i berättelser om att vara vuxen, kvinna, kär, med körkort, arg, pank - allt förklätt till berättelser om klänningar, har nåt himla bra framför dig.

Dress, memory, av Lorelei Vashti.

Belle and the boy Sebastian.

I dag har jag lyssnat på Belle & Sebastian och tänkt på att cykla i nedförsbackar på grusvägar med träskor på sig jättefort, och sen har jag tänt ljus och tänkt på döda människor och sen har jag druckit dry martini hemma hos mina föräldrar och pratat om resor, och min mamma som fyller 66 har köpt ett par nya räsersnabba slaomskidor utan att egentligen ha någonstans att använda dem för pappa kan inte åka skidor längre, han skulle gå sönder av bara en liten ramling, men det har inte hindrat henne, hon älskar att åka skidor och varför skulle hon inte lägga sina egna pengar på något som hon tycker är är så sjukt roligt, men ändå, de oanvända skidorna i garaget och blicken av längtan i hennes ögon när jag berättar om min inplanerade skidresa med mina kompisar, jag vet att det är höjden av självfixering men jag kan inte riktigt hantera att mina föräldrar har blivit gamla, inte gamla-gamla men äldre då, klart äldre än förut. Det gör ont, jag blir blödig och livrädd och får tårarna i halsen av ingenting.

Och nu är söndagen snart slut.
Det är nog lika bra det.

Dont you cry no more.

Någon har dödat en ängel, mitt på min innergård. Jag är mycket exalterad över att det nu är rimligt att förvänta sig en '67 Impala cruisa runt mitt kvarter.

Globalize forever

Kära internet,
det är november och i stället för att citera den där dikten av Thomas Hood som vi gör varje år tacklar vi i stället läget med en önskelista.
Hittils har jag hittat det här som jag vill ha:

Art on globes! Älskar detta ungefär hur mycket som helst just nu.