I could spit on a stranger

I dagens Aftonbladet FREDAG (som lätt obegripligt kommer ut idag torsdag, och nej det är inte för att det är 1 maj i morgon enligt Aftonbladet är varje torsdag en fredag. Vilket iofs är en eftersträvansvärd livssyn när jag tänker på saken) kan man på sistasidan läsa om David Lindgren, som spelar Troy i High School Musical på Göta Lejon.
Nu ska jag inte börja prata om musikaler och hur mycket jag älskar dem, för det gör jag verkligen, VERKLIGEN, ok mer om det någon annan gång. Däremot ska jag prata om hur mycket jag inte älskar musikalartister. Eller kanske snarare musikalartistsyndromet, även kallat af-syndromet*.
Jag citerar.

Aftonbladet: Din fru är väl också musikalartist?
David: Ja, hon spelar Buddy Hollsy fru just nu
Aftonbladet: Showar ni för varandra hemma?
David: Ja, man är lite skadad. Vi älskar ju att sjunga. Någon säger ett ord och så kommer vi på en sång att sjunga.

Slutcitat.

Alltså. Trots att jag själv sjungit i kör sen jag var typ fyra, och medverkat i ett gäng musikaler, så kryper det lite innanför huden när jag läser det här.
Jag kan typ inte tänka mig ett jobbigare par att umgås med än ett som bär sig åt på det sätt som han berättar. Jag har STARK aversion mot människor som brister ut i synkroniserad stämsång med jämna mellanrum. För att det är så himla härligt att sjunga, liksom! Folk som repar sina körlåtar på bussen. Folk som på efterfesten tycker det är kul att svänga loss i sin bästa barbershopstil. Jag vill bara slå dem i huvudet för att de ska förstå hur himla o-okej det är. Det är inte spontant och mysigt och härligt frigjort, det är enerverande och irriterande och ingen annan vill höra låten chess-duetten som du var med i högstadieuppsättningen 1997. Ärligt talat. INGEN. Utom möjligen de som du gjorde uppsättningen tillsammans med, och som du nu står där och knäpper fingrarna för att dirigera takten tillsammans med.
Det ska till jävligt mycket för att det ska vara det minsta intressant**. Vi are not amused. Det är inte det minsta mer okej än killen som drar fram den akustiska gitarren på efterfesten för att få ligga.

Vill jag lyssna på musik har jag spotify.

Ja ja ni är duktiga, men inte på min efterfest.

Det var bara det. Jag hade verkligen tänkt skriva om mina nya tvångstankar, men jag blev distraherad av den dåliga smaken. Men det finns hopp om livet, redan ikväll eller möjligen imorgon kan det hända.

*AF = Adolf Fredriks musikskola. På deras studentskivor sjöng de studentsången fyrstämmigt. Det var väldigt obehagligt.
**ja, det finns såklart undantag. Men färre än man tror.

Oh, please.

Man skulle kunna tro att jag håller på att sluta röka eller nåt sånt, dömande av mitt humör these days.

(Det gör jag alltså inte.)

Inom kort kommer ett inlägg om mina nya älsklingstvångstankar. Stay tuned, och försök komma ihåg att jag inte bits förmodligen inte är sur på specifikt dig.

Vasastan- slussen: 35 minuter.

Men era jävla RETARDS kan ni fatta att man ska TRYCKA PÅ KNAPPJÄVELEN för att ta sig ut ur bussen när dörrarna inte öppnas automatiskt? Den uppfinningen har ju bara funnits i ungefär sju år så man kan tycka att det är på tiden att ni hajar läget och sluta stå där och se ut som fågelholkar medan vi andra blir mer och mer försenade för att bussen måste vänta på att ni ska FÖRSTÅ HUR MAN ANVÄNDER KOLLEKTIVTRAFIKEN.

***

delicate =/= delikat.

Ställer till problem?

"Det kan handla om delikatessjäv, anser Althin", från sydsvenskan.

Och jag tänker: när blev gåslevern inblandad?

Nu är jag inte jurist, och det kan hända att jag får äta upp den här lustifikationen när det visar sig att det faktiskt finns något som heter just delikatesjäv. Men tills dess tänker jag fortsätta skratta på försvenskningarnas och juristernas bekostnad.

***

ETA:
Fan, det fanns såklart.
"Delikatessjäv: En person är jävig ”om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet”. Regeln är avsedd att fånga upp övriga tänkbara risker för opartiskhet. Det kan gälla för den som särskilt hårt engagerat sig i en fråga eller som är nära vän med någon sakägare.", från wiki.

Som tur är fortsätter det att vara roligt, fast nu inte på försvenskningarnas utan på juristernas bekostnad.


Ett problem för jurister.

ceci n'est pas une modeblogg

Kläder jag köpte i gymnasiet som jag fortfarande har kvar och använder*:

• Ett par acnejeans. De är lagade överallt och ändå trasiga, men om jag förstått saker rätt är det numera superdupertrendigt. Yeah, that's me. Rockin' it the trendig way. Uhuh. Eller så har jag bara aldrig hittat ett par lika bra stretchiga och ljusa jeans som varken är utsvängda eller insvängda utan bara vanliga fina raka. Och jeansfärgade. (TIPS MOTTAGES DOCK ASTACKSAMT.)

• En plyshig tröja från whyred. Den är puderfärgad, och eftersom jag börjat läsa Sofies Mode på jobbet kan jag igen konstatera hur jag är rockin' it the trendig.., ja ni förstår. Dock är den båtringad, vilket alla tröjor var 2003 men ingen är numera. Ahja.

• En orange klänning, second hand. Visserligen köpte Amanda den, så det blir väl third hand eller kanske ooooh, vintage!, och till en maskerad om jag inte minns fel, men det verkar uppenbarligen inge hejda mig från att fortfarande använd den och övermatcha med halsduk, örhängen och kanske en apelsin. Och det räknas visst.

• Tre eller kanske fyra polarnochpyrettröjor. En blå, en gul och en röd. Såna där långärmade randiga ni vet, som alla som lyssnade på indiepop hade.

Jag har aldrig fattat hur personer som köper nya kläder varje dag får plats med sina saker någonstans. Köper ni nya garderober också? Loppisar? Gebortdagar?

*Ej inräknat fulamenbra-skor typ skridskokängor och ridstövlar, och dito kläder typ skidbyxor.

Bad things to you.

Skälet till att man gillar* Black Ascot är såklart att den är som Gossip Girl skulle kunna vara, om inte GG var så upptaget med att suga hur hårt som helst.

***
Andra serier som lider av samma syndrom som Gossip Girl (premissen är helt stört bra, så det är väl egentligen inte orimligt att själva serien inte är lika välgjord, men det är ändå deprimerande) är True Blood. Det är klart att det är svårt att slå den här trailern, liksom, men det gör mig inte mindre sur för att det inte är bättre. Om ni hängde med i negationerna där.


* ja, fortfarande. Jag gillar fiktion.

TAKE ME OUT TAKE ME ANYWHERE.

Jag behöver eskapism. Jag har prövat
-att engegera mig i min deklaration (resultat: mer ångest, men annan, ergo ändå helt okej)
- mat (resultat: total uttråkning)
- löprunda (resultat: frustration över att jag springer som en snigel, ungefär. I såväl takt som stil. Jag borde kanske försöka springa mer som Phoebe.
)
- facebooka (resultat: obefintligt)
-och nu även blogga (reslutat: oklart än, men det känns ungefär som innan.)

Om en stund ska jag pröva yoga, för jag har hört att det blir man harmonisk av och ser allting från ett liksom upphöjt prespektiv utifrån efter.

Funkar inte det tar jag till Sagan om Ringen. Hårfotade dvärgar och bögiga albinos är mitt bästa knep för att känna verkligheten sakta glida undan. Men det är ju ändå bara sju timmar, så vidare tips mottages tacksamt. Gärna något snyftigt.

My glory was I had such friends. -ish.

Vad engagerar människor? Mer specifikt, vad engegerar medmänniskor? Är det klagan över sjukdom, glädjeyttringar över våren eller kanske efterlysningar efter lunchsällskap? Nej minsann. Det är morotsjuice.
Låt mig illustrera med ett exempel:





(Jag har världens nördigaste vänner. Det var bara det.)

Korkad, tom och glad, eller: vad har du gjort på semestern?

Ok, såhär.

Jobbiga frågan: Berätta hur det var i fjällen/alperna/kullar of choice. Hann du med att jobba något/konkretisera något av de roliga projekten som du håller på att starta upp/komma fram till livets mening?

Långa svaret:
Well. Nej. Det är inte direkt intelektuellt utmanande, det där livet. Jag tror eventuellt att jag läste Zadie Smiths novellantolgi The book of other people, men det var nog så långt det sträckte sig. Eller jag läste nog söndagens och tisdagens DN typ sju gånger, och löste eller försökte lösa samtliga korsord. Men jag skrev absolut inte på något av mina frilansjobb, whythanksforasking. Jag var upptagen med annat. Vid ungefär den trejde skiddagen infann sig en viss vardagsrutin. Sofia vaknar obegripligt pigg vid halv åtta. I prinicip vaknar jag väl också då, men det kan endast se som rent tekniskt, och jag hoppar inte ner till köket och tjoar om hur det är sol och blå himmel ute. Det har jag nämligen inte märkt, jag är upptagen av att känna vikten av mina vader (mycket stor) och stelhet i nacken (helt okej) efter gårdagens skidåkning respektive Vita Huset-tittande i konstig vinkel. Så småningom blir det i alla fall uppstigning och frukost även för mig, om än i oändligt mycket mer dämpat/normalt tonläge.

Sen knatar man ner till backen och åker. En hel dag. Ibland med långa varmchokladmedrompauser, ibland utan. Ibland i pist. Ibland utanför pist.

(När vi skulle hyra skidor ville jag ha ett par ganska mjuka, för att kunna offpista bra. "De här är bra, och breda". Jaha, är de mjuka? "Nej, men breda". Men jag ville ha mjuka. "Alltså, du kommer förmodligen mest att vara i pisten i alla fall". Varfördå? "Ta de här nu". Jaha, okej. Kan man förresten hyra skidguide som hittar till den bra offpisten någon dag, om man vill? "Det är är inte Verbier, Schweiz. Det är Hundfjället, Sälen. Det finns i princip ingen offpist. Eller den, finns men det är typ det som du ser". Well, okej, tack då.)

Sen är klockan halv fem, eller fyra, eller tre, beroende på dagsformen, och man går hem. Då har huvudet varit fullt av kantnings- och carvingsvängs- och hur gör man egentligen för att snurra, nej, intesådär, aj, fan- tankar, men annars blissfully tomt. I omkring sex-sju timmar sådär.

Sen följer ett hårt schema av öl på solig veranda, streching, bastu, sovamiddag. Eller läsa gårdagens DN. Efter askort tid är klockan sju, man dricker martini ur vinglas och jag knycker alla oliverna, och någon förmodligen inte min pappa känner sig manad att ta tag i matlagningen, ett projekt som varje dag verkar ha en startstrecka på ytterligare en timme. Ja, och sen äter man hur mycket som helst ("för vi har ju sportat", liksom), och pappan diskar och det kollas på Vita Huset eller spelas Before I kill you Mister Spy. Och efter denna hårda dag stupar man i säng. För om lite drygt sju timmar kommer Sofia hoppa upp ur sängen och hojta om vädret, och jag kommer ligga och försöka avgöra hur mycket jag slarvade med stretchingen dagen innan.

Korta svaret: Det var nice, men jag jobbade inte så mycket. Har du läst nån bra bok på sistone som jag kan få låna?

16 Horsepower

Idag gör Linus mig jävligt glad.
Medan ni otåligt väntar på att få reda på vad man gör på en fjällsemester kan ni läsa hans inlägg här , eller ännu hellre JMG-uppsatsen som den baseras på. Eller knycka ett nummer av Häst och Ryttare, som också skriver om mansdominansen på sportsidorna.
Jag elskar ju hestar sen innan jag kunde stava, men ibland gör nån det jävligt svårt för mig och det är fint att det inte bara är jag som uppfattat det.


Inte en publiksport, säger du?

Battlestar

Vi bilar genom Sverige, jag och mamma krigar om stereon. Jag har ett försprång, för jag har förtänksamt nog gjort en bilkörarskiva. Men hon knappar in för det är hennes bil med hennes skivor i. När Flykten till fjällen 2009 är slut börjar jag diplomatiskt med Bruceans Magic som Mamman fick förra julen, tror jag. Pappa tycker att det suger, men han sitter varken shotgun eller kör så han har inget veto. Sen svarar Mamman med Simon & Garfunkle, vilket är musikens motsvarighet till typ Corn Flakes. Men okej.

Sen drar hon på någon slags bensinmacksblandning med foreigners, Meatlof, David Bowie och Queen. Det är obeskrivligt, och håller på oändligt länge. Jag kallar in förstärkningar från S, och kuppar med hennes ipod och Belle & Sebastians dubbelskiva full av hits, Push barman to open old wounds. De räcker hela vägen från Gävle till Vasastan, men vid Uppsala har vi kommit till Dog on Wheels och Ma tröttnar. Vi byter till obegriplig mungige-jazz. Sen kommer vi, äntligen, fram.

Jag tror i alla fall att jag vann, någon slags seger åtminståne. Men jag har fortfarande Cats in the Cradle på hjärnan, och min mammas musiksmak är ett underverk av besynnerlighet.


vs

Vår, wtf?

Vafan. Det har tydligen gått och blivit vår, och sen slutat med att vara det, under tiden jag varit in the fjells. Vad är upp med det?

***
In other news.
Resan med heligafamiljen gick chockerande smärtfritt, så ni blir tyvärr utan redogörelser för hur man hanterar en familjekris på 50 kvadrat. I stället tänkte jag nån dag redogöra i förmodligen ganska mångordig detalj, jag har börjat läsa tex Therese Bomans blogg och hon skriver aslångt och med nittio bisatser så jag blev inspirerad, fast mina inlägg kommer inte handla om konst, tyvärr, var var jag någonstans, jo, i detalj om exakt varför man aldrig kan svara på vad man har haft för sig under en vecka i fjällen. Eller alperna. Eller vart man nu åkt skidor någonstans. Det är ett mysterium för många, särskilt de som inte själva åker utför. Det har ju gått en vecka, något borde ha hänt, etc etc. Nej nej. Och snart ska ni få veta varför.

Men först en annan grej. Ok? Ok.