Mysteriet med vanilj, del 2.

En annan grej. Om man nu ändå vill lukta köksprodukt, är det då det allra bästa valet just vanilj? Jag menar, vanilj är en komponent i ganska många parfymer , även de som inte utger sig för att dofta just det. Och antalet produkter som enkelt och simpelt utger sig för att lukta vanilj är om möjligt ännu fler. Risken är rätt stor att någon annan kommer att lukta om inte just som man själv, så rätt nära. Jag ställer mig mycket tveksam till att någon nånsin kommer lukta på en vaniljstång och tänka "mmm, det här luktar precis som mamma när hon skulle gå bort". Och att personifiera en doft, göra den till sin, måste väl ändå lite grann vara målet med att använda parfym?

Vanilj - inte direkt one of a kind kinda scent:


The body shop har kommit på idén att vi ska både lukta vanilj OCH glittra.











Organix har slagits av tanken av hur nice det vore om hår luktade som vanilj.











GLAD tycker att vi ska skydda våra kök mot köksdoft med - annan kökslukt, nämligen vaniljsocker.







AMARA har tänkt att man skulle kunna ha ljus - som avger doft av typ, vanilj! Så luktar hemmet som vanilj också! Jättejättejätteromantiskt.


I mitt idoga letande efter biler på vaniljprylar har jag dessutom kommit över den här skatten. Vad det är, frågar ni? Böt öfcörse, det är ett vaniljljus som har en bön för äktenskap på sig! Man får anta att bönen ber sig sjläv när man eldar upp den. Verkligen så himla fiffigt. Och i vanilj.




Jesus kommer att rädda ditt äktenskap. Och medan han gör det kommer ditt hem att lukta som alla andras. Och folk kommer fråga dig var du gömt vaniljbullarna någonstans.




Det här blev igen helt ohanterligt långt, mest för att jag verkar ha svårt att begränsa mig när jag väl kommer in i mitt illustrativa spree. Imorgon, eller möjligen dan därpå, kommer därför det sista inlägget om vanilj i den här bloggen på ett tag. Det kommer handla om vad man vill lukta som och om Saltsjöbadens samskola. Och om vaniljglass. Kanske.

We're trash, me and you, eller Johan jag hatar dig så himla mycket för det här.

Jag vet att ni idogt väntar på en fortsättning i vanilj-följetongen, men se det här som en reklampaus.

Jag behöver bara ventilera hur mycket jag hatar det lilla ljushåriga trollet i Idol som gillar porrtidningar och uttrycker sig föraktfullt om sina små punkfans, och som dessutom våldför sig på en av mina tonårs bästa låtar utan att skämmas det allra minsta.

Jämför själva.



vs.




(Jaja, men det går inte att bädda in beautiful ones av nån anledning. Ni får kolla själva här om ni petnoga ska se samma låt.)

En gång i tiden var Brett Andersen i Suede det snyggaste jag visste. Jag hade långtgående planer för hur jag skulle rymma till London, börja knarka och hånga upp honom mot en vägg. Det är kanske inte nåt som jag är sådär värst sugen på längre, men det är ändå inte okej för personer som Johan att förstöra mina tonår på det där viset.

OK. Back to your regularly scheduled vaniljinlägg ikväll.

Mysteriet med body shop, eller varför vill man lukta som vaniljsocker.

Som Total Eclipse-bloggen så korrekt obeserverar erbjuder rulltrappor verkligen en ofta underskattad möjlighet att lära känna sina medpssagerare bättre. Häromdagen åkte jag rulltrappan vid T-centralen och stod nedanför en kvinna som avyttrade en distinkt doft av... vanilj.

Det var inte en sån lukt som väcker doftminnesler och förimmelser. Det var mer sorten som får en att klart och tydligt se ett beige doftljus från Indiska framför sig. Jag kunde lika gärna stått bakom etiketten på hudkrämen där det i snirklig stil stod "Doft: Vanilj".

Det fick mig att fundera lite över vem man är om man vill lukta som en vaniljbulle. Jag vet att det inte är ovanligt att tex Body Shops typ schampo, kroppssmör, dagkräm, nagelbandsolja och jag vet inte riktigt vad mer kommer i dofter från hela kökets rika spektra av dofter. Det är banan och kanel och papaya och lime och whatnot. Det i sig är ju märkligt, men vill man ha kvaserekoprodukter så vill man, då kanske det ingår en inre önskan att lukta som ett kök. I alla fall.

Vad jag inte förstår är varför man uppenbarligen väljer att koordinera samtliga sina produkter och tvättmedel och sköljmedel och parfym i samma doft, en hel doftorkan av vanilj, vaniljvaniljvanilj, så det enda folk har den endaste möjlighet tänka på när det går inom en halvmeters avstånd äv en är.... vaniljstänger. Alternativt doftljus.

Liksom, är det verkligen det man vill kommunicera med sin doft of choice? Jag säger inte att det är bättre att lukta banan om håret och kanel om naglarna, utan snarare - det måste finnas nån slags gräns för det här med att lukta som matvaror. Jag tänker mig att det är lite som homestaging - man kanske vill att folk ska känna sig hemmastadda i lägenheten, men man vill inte att de ska fråga vart de nybakta bullarna göms någonstans.
Det är såhär ni luktar, kiddos.

Det här blev uppenbarligen väldigt långt, så jag delar upp inlägget. Stay tuned för nästa som kommer handla om om vaniljens orginalitet, och vitsen med vaniljglass.

Tease me please me

Såhära.
Jag har ett jättelångt inlägg i huvudet om vanilj och doftljus och saltsjöbadens samskola och parfymer och omklädningsrum men det får vänta lite för jag kan inte samla tankarna riktigt just nu.
Kom tillbaks ikväll så lovar jag nästan att det finns nåt att läsa.

Ok?
Ok.

ETA:
Medan ni går i väntans tider (eller får man bara använda det uttrycket när man pratar om graviditet? I såna fall tar jag tillbaks. Det var ingen subtil plantering) kan ni läsa det här som får mig att vilja ha häst igen och det här som får mig att vilja träffa A, som också vet nästan allt, och det här som får mig att sakna min pappa trots att han inte är det minsta död.

The läge, eller höst: inte så farligt som jag trodde.

Imorse vaknade jag av att någon ville att jag skulle komma på jobbintervju. Sedan dess har jag sprungit på Norrmälarstrand, druckit te i fönstret och tittat på regnet, diskuterat offentlighetsprincipens önskan om att egentligen inte alls vara speciellt offentig med Odie samt vägt slamkrypare vs. lyftkarns för- och nackdelar när det gäller båtupptagning.

I helgen ska jag ta upp min båt, vilket förhoppningsvis går mer olycksfritt än avmastningen gick, och äta våfflor. Dessutom ska både jag och ni försöka hinna med världens bästa arrangemang, Tambur #1, på Botkyrka konsthall som fina Schmarro och Mandycandy arrangerar.

Det är all for now, kids.

Vilken tröst vad än som kommer på. -ish.

Det luktar begravning i wonderflat. Odie har nämligen gått och köpt liljor.
Det är märkligt, för de allra flesta lukter vänjer sig näsan vid efter ett tag och liksom glömmer bort. Den pikanta doften på redigeringen känner man inte efter ett par timmar i skickningssvetten, och det går ju hur bra som helst att sova i gamla bakfylleångor ända tills man går upp för att ta en alvedon och sen försker gå och lägga sig.

Begravningslukten tycks dock vara det berömda undantaget.

Jag nynnar på blott en dag och fryser om händerna.

Vart är världen på väg, etcetera.

Om jag visste hur man gjorde en skärmdump skulle jag göra en nu för att illustrera min poäng, men ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.
I högerkanten på min facebook-sida finns utrymme för annonser. Där kan man ofta läsa pärlor som "Du har ett budskap! En vän älskar dig - ta reda på som.", och nån slags märklig gelébehå som de försöker kränga på en med hjälp av två brudar som ser ut som de vill vara med på stureplan.se. Anyway. Just nu finns där en annons för en mackapär som färgar kranvattnet. Rött när det är varmt, blått när det är kallt.



....



Det är sånt här som får mig att tvivla på att mänsklighetens utveckling verkligen går framåt.

Sundays are slow

Idag har jag haft en sån där dag som jag tror att alla andra alltid har. En sån där dag då man har allt frukostmaterial hemma redan så man slipper antingen äta äpplen och te till frukost eller skämsgå till sleven och köpa yoghurt för nitton spänn.

Jag har varit på Drottningholm och promenerat med några av Stockholms finest raringar, sparkat löv och fotat och ätit våfflor och det har varit sådär höstigt och halsdukigt och vackert att det är svårt att tro att det är ens egen söndag det rör sig om, för man har sett det i så många romantiska komedier att det blir klyshigt.

Sen har jag ätit soppa hos en annan av Stockholms finest, planerat det nya jätteprojektet som kan bli hur bra som helst om vi bara får stipendiepengar, och sen gått omkring i mjukisar wonderflat och lyssnat på marianne faithful och inte haft söndagsångest en enda liten stund.

Ergo, snart kommer jag att skaffa mig såna där plastklämmor till påsar och ha ett speciellt ställe där diskborsten alltid hänger och aldrig nånsin ha slut på underkläder innan nästa tvättdag.

Oh god I am the american dream

Jag ska snart skriva något om årets bästa fest, om snygga och obekväma skor, om den amerikanska drömmen och om manskörer och twin towers i tårtversion.

Men först en givetvis helt orelaterad grej.

Jag hoppas att alla uppmärksammar och uppskattar g-mail äntligen lanserar ett alkolås på sin mailtjänst. Helt briljant.

Nu väntar jag bara på att det även ska finnas på mobiler, så kommer jag nog snart att kunna leva ett liv som alla andra.